Att flaggan skulle hissas ovannämnda datum var inte på förhand annonserat. Jag hade inte vågat förvänta mig att så många, som fallet var, skulle trotsa trafiksvårigheterna och sluta upp kring mig eller ställa sig vid min sida i detta stora ögonblick i vår saks historia. Detta var också orsaken till att jag redan hade avtäckt fanan i Borups Högskola den 16 mars.

Men omedelbart efter denna avtäckning upplevde jag glädjen att se att stämningen och intresset för att få vara med när flaggan för första gången skulle hissas var överväldigande stort bland sakens vänner. Att detta evenemang skulle äga rum på sakens eget territorium vid Kattegatt var en självklarhet. Och genom ett fördelaktigt avtal med en chaufför i Nykøbing fick vi de ekonomiska utgifterna för resan betydligt reducerade för deltagarna.

Då flaggan i sig själv är uttryck för "den heliga anden", var det i hög grad rimligt att det högtidliga ögonblick då den för första gången skulle hissas blev pingstdagen, som ju är "den heliga andens" minnesdag. För att så många deltagare som möjligt skulle kunna komma med sattes tidpunkten till klockan 12.00 mitt på dagen.

Då det efter hand blev klart för oss att vi kunde förvänta oss en stor anslutning, måste det göras stora förberedelser. De nya husen måste fortast möjligt färdigställas, monteras och målas, och så vidare. Men flitiga och kärleksfulla vänner till saken har hjälpt min sekreterare, som redan har måst uppehålla sig på kolonin en hel månad. Och allt lyckades. Husen blev färdiga, inte endast för att ta emot våra pingstgäster, utan de står nu också i det närmaste klara för att ta emot våra feriegäster som redan har börjat anlända.

Trots att det således uträttats ett stort förberedelsearbete för att ta emot våra gäster på bästa sätt, kan det inte förnekas att det ännu finns kännbara brister, som vi efter hand ska se till att övervinna. Men kolonin är ännu endast på det andra året, och det har funnits tillräckligt att göra för att få den fram till det stadium som den i dag befinner sig på, och som naturligtvis inte alls är det slutliga målet. Senare ska det byggas församlingshus, innehållande en samlingssal, som dels kan användas till föredrag, och dels, genom anslutningen till ett kök, kan skapa möjligheter för kost och logi i kolonin, liksom det i samma byggnad också måste finnas bostadsrum och rum för administrationen, samt ytterligare en serie enkelrum för uthyrning med kost och logi för ensamstående feriegäster. Dessutom måste det också finnas utrymme för en liten elektrisk anläggning så att det kan skapas möjligheter att visa film och ljusbilder.

Med skapandet av en sådan byggnad skulle de varje vecka återkommande föredragen kunna hållas oberoende av väder och vind och oberoende av utomstående nyfikna, och därmed göra uppehållet i kolonin för sakens vänner ännu mera intressant och kärkommet, och i en ännu starkare harmoni än vad som nu är möjligt, förena det behagliga med det nyttiga.

Men realiserandet av en sådan plan är inte helt billig och saken måste därför ekonomiskt sett växa ännu något. Jag nämner det här endast för att jag vet att det kommer att glädja sakens vänner att bli orienterade om de planer och möjligheter som kolonins framtid bär i sitt sköte.

Men detta var ju ett område som vi inte hade något som helst inflytande på och därför inte kunde ge någon som helst garanti för. Och här var utsikterna allt annat än ljusa. Under denna vår har kolossala områden av kalla molnskikt kretsat fram och tillbaka över Nordeuropa och utlöst köld och regn. Dessa molnskikt har varit av så mäktiga dimensioner att den kommande solen och sommaren söderifrån ännu här i juni alls inte fått bukt med dem. Vi kan därför alltjämt märka den från dessa utstrålande kylan. Men kampen fortsätter mellan detta polarklimat och den sig närmande solvärmen. Och vi upplever därför tidvis klar himmel och obeslöjat solsken, börjar märka den naturliga sommarvärmen, som plötsligt återigen snabbt avbryts av de kalla molnlagren med gråväder, regn och kyla. Detta blev orsaken till att vi fick ett sant "julväder" med snö under påsken och ett "aprilväder" med regn och kyla under pingsten. Dock var pingstlördagens eftermiddag och afton mycket gynnsamma liksom annandag pingst blev en nästan normal sommardag med solsken och värme. I kolonin var det därför en del som den dagen vågade sig ut i de salta vågorna.

Men pingstmorgonen var inte särskilt lovande. Och det dröjde heller inte länge innan himlen var helt täckt med mörka moln, som så smått började öppna sina slussar på glänt, så att regnet började sippra ner. Den traditionella väderleksrapporten i tidningarna var heller inte uppmuntrande: "Västliga och nordvästliga vindar över Jylland och öarna med spridda skurar." De "spridda skurarna" blev visserligen bara en skur, som dock varade, föreföll det mig, ända från omkring halv åtta på morgonen till klockan tre på eftermiddagen, om än med lite växlande styrka.

Men vi hade ju bestämt att vår flagga skulle hissas kl. 12.00 på pingstdagen. Och av hänsyn till de deltagare som inte kunde övernatta i kolonin, kunde vi inte skjuta upp högtidligheten till nästa dag. Klockan 12.00 var vi därför alla, trots regnväder, kyla och det våta gräset, församlade omkring flaggstången. Många fotografiapparater var riktade mot evenemanget. Och tack vare detta kan vi här ge de många läsare som inte kunde vara med, några ögonblicksbilder från festen. Vi filmade också händelsen.

Vilka intryck man för övrigt fick av evenemanget överlåter jag åt deltagarna själva att ge uttryck för. Av brev jag har fått och av uttalanden som gjorts, framgår endast den allra djupaste vördnad och kärlek för händelsen och den största glädje över deltagandet i den. Själv känner jag ett behov av att här återge mitt tal från högtidligheten för att därmed ännu en gång att ge uttryck för något av den tacksamhet som jag känner gentemot de många som sålunda genom sin närvaro visade mig sin sympati och sin kärlek till saken, och för den hjärtlighet jag avläste i allas ögon vid min ankomst till kolonin.

Samtidigt känner jag ett behov av att uttrycka att när vi nu kan samlas här på sakens egen privata mark – ännu måste det en lång tid framöver här i världen med nödvändighet existera 'privategendom' – så beror detta helt och hållet på samma kärlek, som har fört er hit i dag, och som från så många håll på ett underbart sätt har strömmat emot mig, har skapat medvind för mitt arbete. Många hjälpande händer har räckts mot mig. En del har hjälpt på ett sätt, andra på ett annat, och på så sätt har Kosmos Feriekoloni blivit till. Och genom den sympati som på så sätt har visats mig från mina vänner och den sympati som jag själv är besjälad av gentemot dem, har denna koloni blivit en kärlekens brännpunkt. Och det är min önskan att vi alla måtte bli besjälade av iver och förmåga att göra denna lilla bit av jorden till en fristad för sakens vänner, göra den till ett område där det riktiga människoriket i rent fysiskt förverkligande ska kunna börja förnimmas så starkt att varje besökande måste förstå att här ska man 'draga sina skor av sina fötter, ty platsen där vi står är en helig mark', – inte så att förstå att man ska ta av sig sina skor vid ingången till kolonins område, utan att 'skodonen' däremot här i detta fall är alla dåliga tankar om och ovilja mot vår nästa. Den sortens medvetandetendenser och tankeklimat finns det tid och plats tillräckligt för i den dagliga tillvaron utanför sakens område. Här innanför måste det råda en anda som absolut endast ser det ljusa, det goda och kärleksfulla hos var och en, ty det finns absolut något gudomligt, ljust och kärleksfullt i varje levande väsen. Att koncentrera sig på detta, att sysselsätta sig med denna sida av vår nästas natur ger stor kunskap om ljuset, ger strålglans kring varje mentalitet, ger solsken i allas ögon.

När vi är församlade här i dag, så är det därför att vi ska ha glädjen att bevittna att den heliga andens symbol, den matematiska formeln för den gudomliga världsplanen, uttrycket för den evigt fullkomliga världsbilden, i form av en fana för första gången ska hissas på jorden.

Jag ska inte här fördjupa mig i någon lång förklaring, då ni ju känner till de närmare detaljerna eller enskildheterna från mitt arbete, från studiecirklarna, utan strax övergå till att utföra denna för oss så högtidliga handling."

Och efter det att flaggan hissats och vajade i vinden, synlig i alla sina färgfält och detaljer, kände jag behov av att avsluta anförandet med följande ord:

"Som ni känner till från mitt arbete, är de sex kolorerade fälten uttryck för de sex grundenergier, som världsalltets sammansättning manifesterar sig i. Den vita triangeln eller pyramiden med strålarna betecknar det gudomliga 'något', det som upplever livet i varje organism, medan det violetta fältet är uttryck för den gudomliga skaparförmågan.

Som ni nu ser denna heliga symbol vaja i vinden är den ett yttre synligt uttryck för det allra högsta tankeklimatet. Och i kraft av denna dess identitet som kärlekens symbol kommer dess vajande i krigets och ofredens tjänst aldrig att kunna äga rum utan att vara en parodi på dess bestämmelse. Där denna ljusets symbol därför rättmätigt ska vaja i världen måste allt krig, all brutalitet och ofred vara bannlyst. Och på samma sätt måste en mental kopia av denna vaja i våra hjärtan. Det gäller också här att fanan inte blir sönderriven av de starka lidelsernas stormar utan att den hela tiden ska kunna vaja och lysa i en atmosfär av förlåtelsens och kärlekens friska bris. Då det finns människor, som möjligen i det ogynnsamma vädret råkar se ett dåligt omen för flaggan, vill jag gärna samtidigt säga att detta endast kan bero på en illusion. Om vädret plötsligt skulle förvandlas från det tillstånd som det för ögonblicket befinner sig i och som är en helt naturlig eller fullständigt normal utlösning av de för årstiden gällande reaktionerna i atmosfären, så måste det ske något onaturligt, med andra ord: en naturkatastrof. Månen måste råka ut ur sin bana eller jorden plötsligt förändra sitt lopp. Och med sådana utsikter tror jag nog att vi alla måste vara lyckliga över vädret som det är i dag med dess kylighet och väta.

Dessutom representerar ni ju också här en församling av människor, som efter hand bör få så mycket solsken inom er egen natur att det inte borde tynga sinnet alltför mycket, även om den naturliga solen för några ögonblick med nödvändighet skyms av moln och den för de jordiska livsformerna så nödvändiga fuktigheten kan komma till utlösning.

Och härmed vill jag gärna avsluta med att be er ta emot mitt innerligaste och varmaste tack för att ni så talrikt och trofast har slutit upp här för att vara vid min sida då jag första gången skulle hissa denna för oss heliga symbol i världen."