Med den fasta punkten och rörelsen menas kosmiskt sett något mer än det vi i dagligt tal förstår med dessa båda begrepp. Med rörelse menas här inte blott ett föremåls eller en kropps rörelse i rummet med större eller mindre hastighet. Föremål och kroppar som, sedda med våra fysiska ögon, står stilla, är kosmiskt sett också uttryck för rörelse. Vi "ser" ju också det som "står stilla", och allt vad som är tillgängligt för förnimmelse är – sett i det kosmiska perspektivet – rörelse. Förnimmelse kan nämligen alls inte äga rum utan att vara en reaktion mellan åtminstone två former av rörelse. Dessa reaktioner är det vi kallar livets upplevelse. När vi säger att något är varmt eller att något är kallt, utgör denna värme och denna kyla i sig själva endast reaktioner mellan olika former av rörelse eller energiutlösning. Om vi badar i vatten vars temperatur ligger under vår huds temperatur, känner vi detta som kallt, medan vi känner det som varmt om temperaturen ligger över vår huds värmegrad. Denna förnimmelse av kyla och värme är reaktioner mellan vår huds temperatur och vattnets temperatur eller mellan två former av rörelse. Om man doppar sin hand i vatten som mäter 20 grader omedelbart efter att man har haft den i 30-gradigt vatten, är det uppenbart att man känner de 20 graderna som kyla, medan man däremot skulle känna de 20 graderna som värme om man dessförinnan hade haft handen i 10-gradigt vatten. I detta fall förstår vi att vår förnimmelse är relativ. Men detta gäller inte blott i detta och liknande fall, vår förnimmelse av vår omgivning över huvud taget och vår uppfattning av andra levande väsen grundar sig på ett relativitetsförhållande, nämligen förhållandet mellan omgivningens energiutveckling och den energikombination som för närvarande finns i vårt eget medvetande och vår egen organism.

Vår uppfattning av vår nästa är alltså avhängig av hur vi på förhand är inställda. Denna vår förhandsinställning kan vara sympatisk, men den kan också vara sådan att man känner sig mycket frånstött av vederbörande. Det är den "termometer" med vilken vi mäter våra medmänniskors "temperatur" eller andliga tillstånd. När två människors uppfattning av en tredje människa är mycket olika, beror det på att de var för sig upplever honom eller henne genom sin egen kombination av medvetandeenergi, och båda menar att deras uppfattning av vederbörande är den riktiga. Vi kan använda det ovannämnda exemplet med vattnets värmegrader som symbol. Om två människor båda håller en hand i vatten som mäter 20 grader och den ena av dem dessförinnan har haft handen i vatten som är 10 grader, den andre i 30-gradigt vatten, tycker den ene naturligtvis att vattnet är varmt, medan den andre tycker att det är kallt. Om de har temperament för det, börjar de kanske att gräla och kalla varandra för lögnare, ty de har båda två erfarit att vattnet är varmt respektive kallt. De tänker inte på att deras erfarenhet grundades på deras speciella "temperatur" före erfarenheten. Relativt sett har de båda rätt utifrån sina individuella förutsättningar, men kosmiskt sett har ingen av dem rätt. Sanningen kan endast finnas utifrån den överblick som känner båda personernas "temperatur" i förhållande till den gemensamma upplevelsen.

De jordiska människornas dagliga tillvaro grundar sig nästan uteslutande på illusoriska bedömningar. Om den inte gjorde det, skulle inte alla de konflikter uppstå som livet på jorden präglas av. Alla skulle vara eniga, och skapandet av de förenade nationerna och en världsöverhöghet skulle därför ske väldigt lätt – alldeles bortsett från att denna egentligen alls inte skulle behövas. Ty om alla människor hade möjlighet att få samma analys av samma väsen och inte fick var sin individuella analys och uppfattning, skulle det alls inte finnas något att bli oenig om. Men finns det då en verkligt objektiv, en universell sanning? Det gör det, och den kan upplevas genom den kosmiska klarsynen.

Den relativa synpunkten är uteslutande en reaktion mellan en individs tillfälliga mentala inställning eller kosmiska okunnighet och omgivningens energiutveckling, vartill också hör nästans uppträdande mot nämnda individ. Men den kosmiska klarsynen skiljer sig från den relativa synpunkten därigenom att den inte grundar sig på personlig sympati eller antipati eller nästans uppträdande mot individen själv, men däremot på en överblick över denna nästas plats i kosmos och därmed över detta väsens uppgift inom den universella helheten. Eftersom det väsen som äger den kosmiska klarsynen ser att denna nästas plats i tillvaron inom den gudomliga världsplanen är till hundra procent nyttig och ett oumbärligt led i Gudomens omskapande av de jordiska människorna från djur till människa, kan han inte annat än utifrån denna kosmiska syn säga: "Ske icke min, utan din vilja." Och det är naturligt för honom att göra det, även om nästans uppfattning av honom och uppträdande mot honom kanske är högst obehagligt. Han förlåter sin nästa, ty han vet att på det utvecklingssteg där denne befinner sig, "vet han inte vad han gör". Men den kosmiskt medvetne vet också att de okunniga väsendena genom sitt erfarenhetsskapande är på väg mot ett utvecklingssteg, där också de kommer att känna sig "ett med Fadern" och därigenom med alla de levande väsen som "lever, rör sig och är till" i Faderns organism eller det levande universum. De kommer en gång, liksom han nu förstår det, förstå varför "de andra" är som de är, och de kommer att älska sin nästa som sig själva och därigenom också älska Gud, som genom denna nästa åstadkommer väsendenas omskapelse från djur till "människa som Guds avbild".

Men hur kan man nu veta att denna bedömning inte är falsk och att det över huvud taget finns en Gud? Många torde mena att eftersom världen är som den är för närvarande, är detta just bevis på att det inte finns någon Gud och att allt är slump. Men den människa som ger uttryck för en sådan livssyn tänker inte på att hon alls inte lever i överensstämmelse med sina uttalanden. Tvärtom gör hon allt för att använda de erfarenheter som hon har gjort och tänka logiskt för att av förhållandena och händelserna få ut det som hon själv tycker är det bästa möjliga. Att hon inte alltid lyckas är en annan sak, men hon försöker det, och att försöka få "kontroll över förhållandena", som man säger, är bevis på att inte allt är slumpmässiga rörelser, men däremot rörelser som kombineras ändamålsenligt utifrån en större eller mindre överblick över tingen. Ju fler erfarenheter väsendet har, desto större överblick har det över sammanhang mellan orsak och verkan. Men vad är det som har överblick och samlar erfarenheterna? Vad är det som upplever vissa rörelsers förhållande till andra rörelser och sätter i gång nya rörelser? Är det något som också i sig självt är rörelse?

Varje människa känner denna fasta punkt som en centrumförnimmelse. Hon känner att hon är hela världens centrum. Vi uttrycker förnimmelsen av denna fasta punkt med ordet "jag". Endast jaget i det levande väsendet kan uppleva rörelse. Men hur uppstår rörelser? En del rörelser, det vet vi, skapas av de levande väsen eller jag som utgör vår omgivning. Det är en viktig del av vår livsupplevelse att uppleva det som andra människor säger och gör och som vi kan vara mer eller mindre nöjda med. Vi skapar också själva något som är till större eller mindre glädje för vår omgivning. En stor del av de rörelser som vi upplever är alltså skapande eller manifestation som i högre eller lägre grad grundar sig på logiskt tänkande och humanitet från levande väsens jag. Men det finns ju också rörelser som vi inte känner något upphov till. Alla energiutlösningar i naturen, alltifrån kretsloppen i universum eller de makrokosmiska rörelserna och till rörelserna i stoffet eller materien, dvs. i cellernas, atomernas och elektronernas världar, de mikrokosmiska rörelserna, är de tillfälligheter? Eller finns det också bakom dem en "fast punkt", "en skapare" eller ett "jag"? Ser vi inte att det bakom naturens alla rörelser eller manifestationer, från de största till de minsta som vi kan uppfatta, finns logik? Varifrån har människan lärt sig att tänka logiskt eller i varje fall så smått börjat göra det? Naturen är människornas stora läromästare. Genom att så småningom lära känna naturens lagar har människan själv blivit i stånd att försöka sätta i gång med logiskt skapande. Men om vi vet att det bakom allt som människor skapar finns ett upphov, ett tänkande "något", som självt står höjt över rörelserna och kan sätta i gång rörelser och uppleva rörelser, och eftersom rörelser alltså inte kan bli till av sig själva, måste det också bakom all den logiska energiutveckling som äger rum i naturen eller världsalltet finnas en "fast punkt", ett "jag" eller en "skapare", vars skaparförmåga ligger långt över människojagets skaparförmåga eller de rent jordmänskliga manifestationerna.

Jaget bakom naturen, vilket vill säga Gudomens jag, och jaget inne i oss måste alltså vara de absolut fasta punkterna i tillvaron. Och eftersom jaget inte är rörelse, är det inte som all rörelse underkastat begreppen början och slut. Det kan endast vara evigt, ja, det är själva evigheten. Därför kan man tala om "den evige Fadern" och "den evige gudasonen", och sådana eviga gudasöner är alla levande väsen. Deras "begynnelser" och "avslutningar" inom den del av dem själva som tillhör rörelsernas och kretsloppens värld, alltså deras organismer, är något som deras eviga jag med sin eviga skaparförmåga har manifesterat. Det är rörelser som jaget har satt i gång och varigenom det upplever livet. Jaget skapar psykiska kroppar och under vissa perioder också fysiska kroppar. Även om en fysisk organism, som endast är en speciell kombination av energi eller rörelse, "dör", upplever jaget alltjämt livet, bara inte genom den fysiska kroppen, och det har förmåga att efter någon tids förlopp åter skapa en ny fysisk organism och genom den fortsätta att uppleva sitt öde, eller detta att det måste skörda det som det har sått. Genom dessa ödeserfarenheter förändras väsendets livsinställning och uppträdande, vilket är liktydigt med att det börjar arbeta med energikombinationerna eller rörelserna i sitt medvetande på ett nytt och ständigt mer humant och logiskt sätt, vilket vill säga ett mer gudomligt sätt. Väsendet kommer då på våglängd med Gudomens egen logik och eget skapande till gagn för helheten, det känner sig ett med Fadern och blir medvetet om sin egen identitet som en evig gudason. Det upplever livet genom sin kosmiska klarsyn och kan därför varken bli vredgat, bittert, besviket eller deprimerat, inte heller i förhållande till "onda" människor. Genom sin klarsyn ser detta väsen att om en person är "ond", är detta bara uttryck för ett tillfälligt stadium. Kosmiskt sett är det ett timligt och därmed illusoriskt facit. Det "onda" väsendets jag är evigt, därför kan det förhållandet att väsendet är "ont" i detta ögonblick inte vara uttömmande, ty man måste också ha med alla faciten som är uttryck för väsendets framträdande i kommande ögonblick. Eftersom samma väsen måste bli lika gott som det har varit ont, blir analysen inte att det är gott eller ont, men att det är ett gudomligt väsen som står höjt över alla tillstånd. Där okunnigheten upphör, upphör också det så kallade onda att finnas, och därför måste människan tillägna sig kunskap om livets eviga lagar. I det tillstånd i vilket de jordiska människorna nu befinner sig, är "livets mening" den att man ska försöka skapa fred och glädje för sin omgivning och kontakt med "den evige Fadern" i sitt eget inre, då har man funnit "en fast punkt" i tillvaron.