M0030
Att vara ett med Fadern
av Martinus
1. Jordelivet ger alla levande väsen "Guds medvetande"
Hela det jordiska livet, passagen genom djurriket eller den dräpande principens zoner, är en invigning, är en utveckling som leder till "den stora födelsen", där man blir medveten i Gudomen, blir ett med Fadern.
Hela denna passage, detta liv i djurriket, baseras alltså helt och hållet på att föra fram väsendet till en särskild kulmination i förvärvandet av kunskaper om det så kallade "ondas" verkningar", som återigen är detsamma som "absolut visdom". Denna "absoluta visdom" är detsamma som "den heliga anden", vilket återigen betyder samma sak som "Guds medvetande". Hela jordelivet vilar alltså på eller har som syfte att genom utveckling skänka alla levande väsen "Guds medvetande". När detta syfte är uppfyllt, och väsendet är fyllt av detta gudomliga medvetande, förnimmer det sig själv som varande "ett med Fadern". Det har blivit fullständigt suveränt i mentalt avseende. Det vet, helt oberoende av andra, vad som är "gott" och vad som är "ont", och kan därigenom bara vara i kontakt med den gudomliga viljan. För detta väsen finns det inte någonting som befinner sig över eller på samma nivå som denna vilja, och Gudomen har därmed blivit detta väsens absolut "fasta punkt". Det talar med Gud, som en man talar med sin nästa. Att detta väsens öde därmed är grundat i en orubblig, fast och varaktig lycka, är naturligtvis självklart.
Detta betyder återigen, att om bara alla jordens människor skulle ha nått till ett sådant stadium, skulle jorden vara ett "paradis" som grundats på den absolut högsta visdomen. Den skulle vara en värld, där militarism, polis- och rättsväsende, liksom alla politiska och sekteristiska diskussioner och sammanslutningar hade blivit överflödiga, eftersom alla väsen skulle bära kärlekslagen i sitt hjärta och i sin hjärna. Alla vore endast till för att tjäna alla. Nästakärleken vore väsendenas allt överstrålande käraste faktor. Världen skulle lysa av gudomlig välsignelse. Julbudskapet "fred på jorden" skulle vara en allestädes närvarande levande verklighet.
2. Ett fullständigt "lyckans rike" kan inte skapas genom politik
Men varför är det inte redan på det sättet? – Vill inte alla människor i dag gärna ha fred? – Önskar inte alla människor, att jorden skulle vara fri från krig, mord, dråp och lemlästning, fri från röveri, hat och förföljelse, fri från avundsjuka, missunnsamhet, förtal och liknande? – Jo, alla väsen önskar absolut fred, när det gäller deras eget liv, deras eget öde. Men detta är knappast lika tveklöst, när det gäller ens nästas öde. Hundratusentals jordmänniskor av i dag har väsen i sin närmaste omgivning, gentemot vilka deras antipati är så stark, att de skulle uppleva det som en förfärlig orätt, om ett sådant lyckligt öde plötsligt skulle komma deras fiender till del. Är det inte på det sättet, att man upplever det som rättvist, att den eller den plågan kan drabba ens ovänner? – Och om detta sker, uttrycker man inte vid en mängd tillfällen sin tillfredsställelse genom att utbrista: "Det var väl rätt åt dem"? – Ett fullständigt "lyckans rike" kan alltså inte skapas genom någon som helst diktatorisk makt, oavsett om den är en demokrati eller ett envälde. Den kommer endast att kunna ge lycka till en del, men ger en glödande förnimmelse av orättvisa till andra väsen. Och tron på denna orättvisa i systemet skapar inte inspiration eller stimulans till förmån för dess bestånd, utan däremot till förmån för dess undergång. Och den uppnådda "freden" var alltså bara en mer eller mindre kamouflerad företeelse. Ofreden fortsätter under detta kamouflage.
Men en "fred", som underminerar sig själv, kan omöjligt vara den sanna lyckan eller livets slutliga mening, även om denna "fred" naturligtvis i vissa fall kan vara en absolut nödvändig yttre förutsättning för samhällets bestånd. Men för den enskilda individen själv är freden inte någonting som kan ges genom en yttre samhällsordning, oavsett hur fullkomlig denna än må vara. "Den sanna lyckan" kan således inte ges till väsendet genom någon yttre förordning som har skapats efter en anvisning. Den är nämligen av en långt djupare natur och karaktär än de företeelser som är underställda den vakna, dagsmedvetna viljan. Man kan med denna direkt bestämma om man vill gå, sitta, springa, skriva, läsa, tala eller liknande, men man kan inte med sin vilja på samma sätt diktera sig "lycklig". Om lyckan, liksom dessa nyss nämnda företeelser, enbart vore en viljeakt, skulle det inte existera några olyckliga människor. Ingen kan vara intresserad av att ödelägga sitt allmänna välbefinnande.
3. Den sanna lyckan är inte att vara ett med ett politiskt eller religiöst system
Den sanna lyckan är därmed inte att vara ett med ett system, oavsett om detta är av politisk eller religiös natur. System är alla utan undantag yttre begränsade företeelser och kommer likaledes alla utan undantag att underminera väsendets lycka i kraft av denna begränsning. Om man är helt i kontakt med ett eller annat system, betyder det, att man inte har livsintressen som berörs eller hämmas av dess begränsning. Och man känner sig fri och glad av systemet. Man besväras alltså inte av dess begränsning. Man känner sig "lycklig". Men då det alltid samtidigt finns andra väsen, för vilka samma systems begränsningar innebär en fullständig hämning av viktiga, djupa livsintressen, kommer sådana väsen att känna sig förfärligt mentalt fastlåsta och bundna av samma system. De kommer att känna sig lika olyckliga av detta system, som de tidigare nämnda väsendena känner sig lyckliga av det. Därmed kommer de första väsendenas lycka således att vila på andra väsens olycka. Att olyckliga eller bundna väsen kommer att kämpa för sin frihet, är en orubblig normalitet. Men därmed är det ett faktum, att de första väsendenas lycka skapar underminerande krafter. Att dessa krafter bara kan besegras genom makt, ger ingen absolut trygghet, utan avslöjar bara att vi ännu inte har avlägsnat oss från urskogens terränger i våra hjärtan.
4. Skiljevägen mellan djuret och jordmänniskan
Den fred som vi önskar, är död och fördärv över våra fiender. Men livet har en högre mening med den jordiska människan än en sådan lycka. Av vilken anledning skulle detta väsen annars föras ut ur urskogens stora eldorado av kamp på liv och död, där lyckan enbart består av den seger som upprätthålls genom att underkuva medväsendena? – Och här har vi kommit till den stora skiljevägen mellan jordmänniskan och djuret. Medan djurets lycka uteslutande betingas av dess överlägsenhet och makt när det gäller att skapa död och undergång för de andra väsendena i djungeln, som är det enda sätt det kan hävda sin egen existens på, måste människans lycka naturligtvis innebära att hon ska hävda sig på ett helt annat sätt. I motsatt fall skulle hon ju aldrig någonsin komma längre än djurets stadium. Att hon är mer genialisk och skicklig i att utföra den dräpande principen i kraft av sitt tekniska kunnande, lyfter henne ju inte på något sätt ut ur djungelns princip, tvärtom, det gör ju bara jordmänniskan till ett ännu större och mer djuriskt djur än de väsen som vi annars betecknar med detta begrepp. Vad är då detta andra som ska vara fundamentet för jordmänniskans sanna lycka och därigenom göra henne till ett högre väsen än djuret? Ja, är det inte just den så kallade "heliga anden", som återigen i själva verket är detsamma som "Guds medvetande". Jordmänniskan är alltså på väg att bli besjälad av Guds medvetande, som återigen är detsamma som att bli "ett med Fadern".
5. Att vara i andlig kontakt med livet
Vad betyder det då att besjälas av Guds medvetande eller att bli "ett med Fadern"? – Det betyder att bli fullständigt förtrogen med Gudomens tankeplaner och se, att det finns en gudomlig kärleksfull avsikt med allt som sker, oavsett hur denna ser ut rent materiellt fysiskt. Att själva tillvaron och livet därigenom blir till uttryck för ett levande tänkande väsen bakom livet och därmed utgör Gudomens verklighet, är naturligtvis en självklarhet. Att man med denna samvaro med en levande Gudom är skyddad på ett annat sätt mot tillvarons alla olika obehagliga företeelser än de väsen, som i dessa företeelser enbart ser tillfälliga utlösta krafter som är katastrofala för deras egen förmenta lycka, och som därmed måste förföljas, är likaledes en självklarhet. Då man har uppnått kunskap om gott och ont och förvärvat den fundamentala visdom som kommer av denna kunskap, och med förståndet – inte med tron – ser att "allt är mycket gott", finns det inte längre någon kraft som stimulerar eller främjar den dräpande principen. Man är i andlig kontakt med hela livet, såväl med tingen som med medväsendena. Man älskar sin nästa som sig själv.
Artikeln är en återgivning av ett manuskript som Martinus skrev till ett föredrag som hölls på Martinus Institut, söndagen den 26 november 1944. Mindre korrekturrättningar och styckeöverskrifter av Ole Therkelsen. Godkänd av rådet 1999-03-23. Första gången publicerad i Kosmos nr 10, 1999.
Översättning: Pernilla Rosell
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.