Hela det jordiska livet, passagen genom djurriket eller den dräpande principens zoner, är en invigning, är en utveckling som leder till "den stora födelsen", där man blir medveten i Gudomen, blir ett med Fadern.

Men varför är det inte redan på det sättet? – Vill inte alla människor i dag gärna ha fred? – Önskar inte alla människor, att jorden skulle vara fri från krig, mord, dråp och lemlästning, fri från röveri, hat och förföljelse, fri från avundsjuka, missunnsamhet, förtal och liknande? – Jo, alla väsen önskar absolut fred, när det gäller deras eget liv, deras eget öde. Men detta är knappast lika tveklöst, när det gäller ens nästas öde. Hundratusentals jordmänniskor av i dag har väsen i sin närmaste omgivning, gentemot vilka deras antipati är så stark, att de skulle uppleva det som en förfärlig orätt, om ett sådant lyckligt öde plötsligt skulle komma deras fiender till del. Är det inte på det sättet, att man upplever det som rättvist, att den eller den plågan kan drabba ens ovänner? – Och om detta sker, uttrycker man inte vid en mängd tillfällen sin tillfredsställelse genom att utbrista: "Det var väl rätt åt dem"? – Ett fullständigt "lyckans rike" kan alltså inte skapas genom någon som helst diktatorisk makt, oavsett om den är en demokrati eller ett envälde. Den kommer endast att kunna ge lycka till en del, men ger en glödande förnimmelse av orättvisa till andra väsen. Och tron på denna orättvisa i systemet skapar inte inspiration eller stimulans till förmån för dess bestånd, utan däremot till förmån för dess undergång. Och den uppnådda "freden" var alltså bara en mer eller mindre kamouflerad företeelse. Ofreden fortsätter under detta kamouflage.

Den sanna lyckan är därmed inte att vara ett med ett system, oavsett om detta är av politisk eller religiös natur. System är alla utan undantag yttre begränsade företeelser och kommer likaledes alla utan undantag att underminera väsendets lycka i kraft av denna begränsning. Om man är helt i kontakt med ett eller annat system, betyder det, att man inte har livsintressen som berörs eller hämmas av dess begränsning. Och man känner sig fri och glad av systemet. Man besväras alltså inte av dess begränsning. Man känner sig "lycklig". Men då det alltid samtidigt finns andra väsen, för vilka samma systems begränsningar innebär en fullständig hämning av viktiga, djupa livsintressen, kommer sådana väsen att känna sig förfärligt mentalt fastlåsta och bundna av samma system. De kommer att känna sig lika olyckliga av detta system, som de tidigare nämnda väsendena känner sig lyckliga av det. Därmed kommer de första väsendenas lycka således att vila på andra väsens olycka. Att olyckliga eller bundna väsen kommer att kämpa för sin frihet, är en orubblig normalitet. Men därmed är det ett faktum, att de första väsendenas lycka skapar underminerande krafter. Att dessa krafter bara kan besegras genom makt, ger ingen absolut trygghet, utan avslöjar bara att vi ännu inte har avlägsnat oss från urskogens terränger i våra hjärtan.

Den fred som vi önskar, är död och fördärv över våra fiender. Men livet har en högre mening med den jordiska människan än en sådan lycka. Av vilken anledning skulle detta väsen annars föras ut ur urskogens stora eldorado av kamp på liv och död, där lyckan enbart består av den seger som upprätthålls genom att underkuva medväsendena? – Och här har vi kommit till den stora skiljevägen mellan jordmänniskan och djuret. Medan djurets lycka uteslutande betingas av dess överlägsenhet och makt när det gäller att skapa död och undergång för de andra väsendena i djungeln, som är det enda sätt det kan hävda sin egen existens på, måste människans lycka naturligtvis innebära att hon ska hävda sig på ett helt annat sätt. I motsatt fall skulle hon ju aldrig någonsin komma längre än djurets stadium. Att hon är mer genialisk och skicklig i att utföra den dräpande principen i kraft av sitt tekniska kunnande, lyfter henne ju inte på något sätt ut ur djungelns princip, tvärtom, det gör ju bara jordmänniskan till ett ännu större och mer djuriskt djur än de väsen som vi annars betecknar med detta begrepp. Vad är då detta andra som ska vara fundamentet för jordmänniskans sanna lycka och därigenom göra henne till ett högre väsen än djuret? Ja, är det inte just den så kallade "heliga anden", som återigen i själva verket är detsamma som "Guds medvetande". Jordmänniskan är alltså på väg att bli besjälad av Guds medvetande, som återigen är detsamma som att bli "ett med Fadern".

Vad betyder det då att besjälas av Guds medvetande eller att bli "ett med Fadern"? – Det betyder att bli fullständigt förtrogen med Gudomens tankeplaner och se, att det finns en gudomlig kärleksfull avsikt med allt som sker, oavsett hur denna ser ut rent materiellt fysiskt. Att själva tillvaron och livet därigenom blir till uttryck för ett levande tänkande väsen bakom livet och därmed utgör Gudomens verklighet, är naturligtvis en självklarhet. Att man med denna samvaro med en levande Gudom är skyddad på ett annat sätt mot tillvarons alla olika obehagliga företeelser än de väsen, som i dessa företeelser enbart ser tillfälliga utlösta krafter som är katastrofala för deras egen förmenta lycka, och som därmed måste förföljas, är likaledes en självklarhet. Då man har uppnått kunskap om gott och ont och förvärvat den fundamentala visdom som kommer av denna kunskap, och med förståndet – inte med tron – ser att "allt är mycket gott", finns det inte längre någon kraft som stimulerar eller främjar den dräpande principen. Man är i andlig kontakt med hela livet, såväl med tingen som med medväsendena. Man älskar sin nästa som sig själv.