Att kokningen inte behövs för de näringsprodukter, som av naturen själv redan omvandlats till en form av så övervägande andligt mikroliv och endast iklädd ett sådant minimum av fysisk materia, att de helt utan att dräpas kan tas upp som näring i en organism och där fortsätta sin normala tillvaro, är självklart. Utan detta mål för utvecklingen av näringsprincipen och matsmältningsprocessens förvandling från en dråp- eller dödsprocess till en livsprocess för mikrolivet skulle inget väsen någonsin på det fysiska planet kunna bli fri från den dräpande principen. Det måste ständigt genom sin matsmältningsprocess nedkalla helvete, död och undergång över myriader av mikroväsen för att självt kunna leva, även om det gentemot mellankosmiska väsen (djur och medmänniskor) för länge sedan tillägnat sig en änglalik tillvaro.

Det håller alltså på att utvecklas en finare form av matsmältning i jordmänniskans organiska struktur, som efter hand ska avlägsna den dräpande principen från matsmältningens område så att väsendet också i sitt förhållande till mikroväsendena kan komma att manifestera efterlevnaden av det femte budet: "Du skall icke dräpa", och således på alla områden kan representera den fullkomliga eller färdiga människans sätt att vara eller den totala uppfyllelsen av lagen om kärleken till nästan.

Genom att utveckla denna nya dråpfria matsmältningsprocess är en därmed förbunden särskild kostsituation på väg att bli aktuell. Man börjar således i stigande grad att hänvisa till "råkost" som den absolut enda rätta näringsformen och önskar bannlysa kokningen från varje område på det mänskliga näringsområdet. Som vi redan tillkännagivit är denna inställning varken logisk eller vetenskaplig i de fall där det rör sig om de mycket robusta och grova produkternas användning i människans näring, eftersom kokningen här inte bara är oskadlig utan helt enkelt nödvändig som ett medel genom vilket man kan omvandla dessa, för en djurisk matsmältningsförmåga avsedda produkter, till människoföda. Något helt annat gör sig naturligtvis gällande när det rör sig om användandet av de förut nämnda, från naturens hand till ren föda färdigutvecklade produkter, vars mikroliv därför kan övergå som näring i en organism utan någon form av föregående avlivningsprocess eller matsmältning som medför dråp. Ja, där nämnda mikrolivs normala fysiska och psykiska tillvaro rent av är beroende av denna upptagning som näring i en organism. Att kokningen därför här inte bara är överflödig utan till och med skadlig är inte svårt att förstå, när man erfar att dessa av naturen själv som födoämnen färdigutvecklade produkter utgör de ätliga mogna frukternas kött och safter. Att mogna apelsiner, bananer, persikor, vindruvor, plommon, äpplen, päron, meloner etc., samt i någon mån också de lättare bladprodukter som används i sallader och likaledes de pressade safter av milda morotsliknande rotprodukter inte vinner i smak och arom av kokning och utan denna eller någon annan avlivningsprocess med lätthet tas upp som näring i jordmänniskans organism, torde väl förutsättas vara allmänt känt. Och vi har således här framför oss, nämligen i de ätliga mogna frukternas kött och safter, det mikroliv som helt utan någon dråpprocess, avlivande matsmältning eller fysiska undergång kan tas upp som näring i en organism och som därför med denna sin kontakt med efterlevandet av det femte budet och kärlekslagen utgör den fullkomliga människans verkliga föda.

Men den jordiska människan är ännu långt ifrån att vara en färdigutvecklad eller fullkomlig människa. Hon tillhör ännu i stor utsträckning stadierna mellan "djur" och "människa". Hennes matsmältning och kostsituation är därför också ett mellanting mellan det djuriska och mänskliga. Hon har därför ännu inte förmåga att helt kunna leva enbart av de rena frukternas kött och safter, utan måste ständigt ha ett viss mängd av de grövre vegetariska produkterna. Och det nuvarande jordmänskliga näringsproblemet är därför inte en fråga om vad som är bäst, vare sig den här berörda råkosten eller de grova produkterna inom vilka kokningen ännu är aktuell, utan utgör däremot i högsta grad frågan: Vilken kombination eller sammansättning av de två kostarterna ska man använda för att befästa sin absoluta hälsa och det därav följande normala, kroppsliga välbefinnandet?

Då jordmänniskorna är högst olika utvecklade och därför heller inte kan befinna sig på samma koststeg, måste svaret bli individuellt. Var och en måste därför iaktta sin egen organisms reaktioner på de olika näringsprodukterna och därigenom komma till insikt om den kostsammansättning, som just för honom eller henne ger den fullkomligaste förnimmelsen av hälsa och välbefinnande.