Nu vill man kanske här invända att man mycket väl kan förnimma "det som förnimmer", men det är i själva verket en total omöjlighet. Varje sådan uppfattning kan endast existera som en illusion. Intet väsen har någonsin i verkligheten direkt kunnat förnimma "det som förnimmer". Att vi kan iaktta ett levande väsen, att vi kan se ett djur eller en människa, betyder i kosmisk mening absolut inte att vi ser "det som förnimmer". Ingen människa eller djur kan utgöra "det som förnimmer". Ett "djur" är uttryck för en medvetandemetod och den slags organism, som utgör redskapet för denna metod eller förnimmelseform. En "människa" är också endast uttryck för en särskild manifestationsmetod och den organism eller kropp, som är redskapet för detta. Allt som framträder under begreppen: människor, djur, växter, mineraler, vintergator, stjärn- och klotsystem eller detaljer i makrokosmos såväl som i mikrokosmos, kommer således i absolut mening endast att utgöra förnimmelse- och skapelsemetoder och de i förtätade materier framträdande organen eller kropparna, genom vilka ifrågavarande förnimmelse- och skapelsemetoder kan manifesteras. Men en förnimmelsemetod, som i själva verket också är detsamma som en skapelsemetod och de redskap, den organism eller den kropp genom vilken den manifesteras, kan omöjligt förnimma och kan lika omöjligt vara identisk med "det som förnimmer". "Det som förnimmer" måste vara det som upplever och tillkännager sitt eget liv genom denna förnimmelsemetod. Då allt som direkt kan förnimmas eller upplevas, omöjligt kan existera utan att vara organ eller redskap för upplevelse och skapelse eller livsupplevelsemetoder, blir det här till faktum, att "det något som förnimmer" eller använder den eller den förnimmelsemetoden och den härför gällande organismen, måste existera hinsides denna organism och förnimmelse. Detta "något" använder alltså förnimmelsemetoden och den härför gällande organismen och kan göra sig fri från denna förnimmelsemetod och organism till fördel för en ny förnimmelsemetod och en härför gällande ny organism, när den förstnämnda förnimmelsemetoden och organismen är utlevd eller föråldrad. Därför måste förnimmelsemetoderna och organismerna växelvis vara förgängliga, medan det som upplever förnimmelsemetoderna och organismerna, måste kunna överleva dessa. Om det, som upplever eller förnimmer, inte skulle kunna skifta ut sina organismer till fördel för nya förnimmelsemetoder och alltså på detta sätt överleva de skiftande förnimmelseformerna, skulle ju livets upplevelse vara en omöjlighet. Livets upplevelse är uteslutande en upplevelse av förvandling. Utan förvandling ingen som helst upplevelse av liv. "Det som förnimmer", kan således inte förnimmas. Det behöver heller inte förnimmas. Dess existens bekräftas ju genom vårt eget Jag såväl som genom jaget i varje levande väsen. Det utgör alltså det "något som förnimmer". Då det är upphovet till all förnimmelse eller skapelse genom väsendet, kan dessa dess frambringanden inte utgöra någon som helst analys av dess egen natur. Den existerade ju både före och efter förnimmelsen och skapelsen och har således en existens hinsides denna skapelse. I denna dess existens är det alltså höjt över tid och rum och har ingen som helst analys utöver, att det utgör "något som är". Men "något som är", kan inte skapas eller bli till. Det är till. Därför kan det inte förnimmas. Endast skapelse kan förnimmas, liksom förnimmelse i sig själv är skapelse. Skapelse kan därför endast utlösa sig i manifestation av det, som inte är till. En gång fanns inte vår nuvarande organism, därför måste den skapas. En gång fanns likaledes inte vår nuvarande livsuppfattning, därför måste den skapas. En gång fanns heller inte det nuvarande jordklotet, inte det nuvarande sol- och vintergatssystemet, därför måste de nämnda företeelserna också skapas. Men då "något" inte kan komma av "intet", liksom "något" heller inte kan bli till "intet", kan skapelsen inte på något som helst sätt "frambringas av intet". Den kan endast vara en förvandling av det redan existerande, vilket vill säga den fysiska och andliga materien. Men det i form av denna materia samlade materialet för förnimmelse och skapelse blir således varken större eller mindre. Det blir därför också i sin grundanalys evigt i sin natur och därmed höjt över tid och rum. Det blir likaledes "något som är". Att på detta sätt förnimma de eviga realiteterna bakom de timliga är att förnimma utanför tid och rum. Världsbildens analys eller livsmysteriets lösning i sådana analyser är detsamma som "den helige ande" eller kosmiskt medvetande. Endast i dessa icke tids- och rumsdimensionella facit existerar uppenbarelsen av den eviga sanningen eller verkligheten.