Till lösningen av de stora livsproblemen hör också detta, att människan får en förståelse av att det existerar en försyn. Under människornas instinktepok eller deras natur människotillstånd tvivlade de inte på att det existerade en försyn, en gudom eller gudomar bakom hela den fysiska världen, bakom dess element, rörelser och skapelseprocesser. Men i vår högt upplysta materialistiska epok har uppfattandet av en försyn så att säga gått förlorad. Själva uppfattningen om att det skulle existera högre utvecklade väsen än människorna, betraktas av många som väldigt naivt, något som intelligenta människor verkligen inte kan ta på allvar. När tron på en försyn har gått förlorad, är frågan helt naturlig; hur länge kan hela den religiösa, kyrkliga skaran med alla de tusenåriga traditionerna leda och föra människorna. Kyrkan har ju i svunna tider haft utomordentligt stor makt och har det ännu i någon grad på vissa platser på klotet. Men då fler och fler människor överger det religiösa området och söker en lösning på livsmysteriet på andra vägar, blir kyrkornas makt ovillkorligen mindre och mindre, även om människorna också på dessa andra vägar än en gång kommer att hitta fram till religiositet på ett nytt och odogmatiskt sätt. För tillfället har stora delar av mänskligheten i sitt sökande åstadkommit ett oerhört ätande av "frukterna på kunskapens träd". De har fått en omåttlig kunskap på det materiella planet, men någon försyn har de inte funnit där, även om de till och med har trängt ned i mikrobernas värld och ut i stjärntöcknens gigantiska system. De upptäcker och upplever ständigt nya former av rörelser i det oändligt stora och i det oändligt lilla, men i gengäld har de förlorat den fasta punkten i sin tillvaro.

Men om människorna i övrigt ständigt utvecklas och blir duktigare och klokare, betyder det då något att de inte längre har någon förnimmelse av att det finns en gud eller en försyn? Det gör det i allra högsta grad. Människorna kan nämligen endast komma till ett visst stadium i sin utveckling utan upplevelse av Försynen, och de kommer i gengäld att kunna nå fram till ett utvecklingssteg, där de inte kan undgå att se Försynens ledning i allt som de över huvud taget upplever. Vad som i detta sammanhang är det allra väsentligaste är, att det utan förståelse av en försyn kommer att vara omöjligt att bilda sig en uppfattning om vad som är moraliskt och vad som är omoraliskt. Utan denna förståelse är det omöjligt att bli till "människan som Guds avbild", ett tillstånd som människorna också för närvarande – om än utan att veta det – strävar efter. Utan den är det omöjligt att avskaffa krig och ofred såväl mellan nationer som man och man emellan; det är omöjligt att övervinna sjukdomar, lidanden och allt vad som hör till begreppet olyckliga öden.  Det är naturligtvis inte en blind tro på en försyn man ska ta tillbaka – det är inte möjligt; det är förståelsen och upplevelsen av den realitet som döljer sig bakom begreppet Försynen, som efter hand kommer att avslöjas för varenda människa, en upplevelse av en levande och för alla väsen livsnödvändig realitet utan vilken inget liv, dvs. ingen livsupplevelse, skapelse och livsförnyelse skulle kunna äga rum, varken i mineralernas eller växternas värld eller bland djur och människor, varken i mikro-, mellan- eller makrokosmos.

Människorna fick lära sig i barndomen att de ska älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv. Men i allmänhet har de inte lärt någotdera. Detta kan inte förebrås dem, och det är ju också först och främst de själva som kommer att få lida av att de inte har lärt sig detta. Men lidanden ger erfarenheter, och erfarenheter för med sig en särskild form av lärdom, en lärdom som man inte kan läsa sig till. Det är den erfarenheternas lärdom som har gjort många av nutidens människor till sökande människor, till människor som söker en fast punkt i tillvaron. De tror inte på en gammal Vår Herre någonstans i rymden, men en ensidig materialistisk livsåskådning är inte heller tillräcklig för dem. Dessa sökande människor är mycket ofta goda och kärleksfulla människor, som hellre själva tar på sig besvär än att de vill vara orsak till att andra får besvär, och de vill hellre själva lida än vara orsak till andras lidanden. Deras sätt att vara är, utan att de själva riktigt vet om det, till välsignelse för deras omgivning och därmed också till välsignelse för Försynen, vilket de alls inte känner till. Man kan nämligen inte älska sin nästa utan att man därmed också älskar Gud, liksom man heller inte kan älska Gud utan att älska sin nästa. Och genom att älska Gud och sin nästa kommer man också att älska sig själv på ett sätt som inte har något med begreppet egoism att göra. Det är mycket viktigt att människorna lär sig att förstå detta, för utifrån en sådan förståelse kan deras sätt att vara så småningom bli till glädje och välsignelse för Försynen, och för deras nästa såväl som för dem själva. När en människas sätt att vara däremot baseras på hat, intolerans, svartsjuka, bitterhet eller andra mänskligt sett negativa tankeklimat i förhållande till sin nästa, är hon varken till välsignelse för Försynen, för sin nästa eller – även om hon kanske tror det – för sig själv. När man tänker, känner och handlar på ett sådant sätt, saboterar man livet, och verkan kommer att bli, enligt livets lagar om sådd och skörd och orsak och verkan, att ens öde på ett eller annat sätt blir olyckligt. Man kan nämligen inte sabotera livet utan att det i själva verket är sitt eget liv man saboterar.

Tanken om en försyn är inte en mänsklig uppfinning. Den finns redan närvarande som instinkt hos det levande väsendet, långt innan det fått intelligensförmågan utvecklad eller förmågan att reflektera och analysera. Djuret skriker när det kommer i livsfara, och detta skri är i själva verket ett rop på hjälp, ett rop till en okänd försyn. Djuret vet inte självt till vem det skriker, det är en automatfunktion, vilket vill säga en organisk funktion. Då djuret inte kan tänka, är det inga tankar förknippat med denna funktion, det blir det först långt senare under dess utveckling. Naturfolk är kosmiskt sett djur på ett högre utvecklingssteg. De har också den religiösa instinkten som en organisk funktion inom sig. Och då de har utvecklat mentala förmågor som djuret inte har, förbinder de helt naturligt dessa förmågor med den inbyggda automatfunktion, som hos dem yttrar sig som den blinda tron på en försyn eller på högre makter, som leder och styr människorna och naturen och som det gäller att hålla sig god vän med. Någon högre form av tankeförmåga har inte de primitiva människorna. Deras religion är baserad på instinkt och känslor, och då de ännu står djungeln nära blir deras tro förbunden med blodiga offer och andra former av grymhet och djurisk mentalitet. Men de tror blint på högre makter, som de försöker ställa sig in hos och vilkas favoriter och gunstlingar de gärna vill vara, medan de önskar att deras fiender ska drabbas av gudarnas vrede och förbannelse. Och de önskningar som de sänder upp som böner och besvärjelser, är i själva verket detsamma som djurets ångestskri, bara mer formulerat och i förbindelse med andra medvetandeenergier än djurets. Hos djuren och de primitiva människorna existerar det alltså en organisk funktion, helt utan spekulation och tänkande, som får djuren att skrika av ångest i en nödsituation och får naturmänniskan att på sitt primitiva sätt hänvända sig till styrande makter för att få hjälp i kampen för tillvaron. Hänvändelsen till en försyn är närvarande hos alla levande väsen, även om de blandar sina medvetandeenergier på vitt skilda sätt och är mer eller mindre medvetna i sin hänvändelse. Även den mest hårdnackade gudsförnekare kommer att få uppleva att skriet eller bönen, eller båda delarna tillsammans, automatiskt tränger fram om vederbörande plötsligt befinner sig i livsfara, även om det inte på mils omkrets befinner sig en annan människa som kan höra skriet och skynda till hjälp.

Djuren och människorna har ögon därför att det finns något att se, och de har öron därför att det finns något att höra. Naturens skapelseprocesser är logiska, och de är så väl utförda att den skapande människan inte kan ha någon bättre läromästare än naturen. Men varför har djur och människor förutom många andra organ och organiska processer också denna organiska funktion, som yttrar sig i skriet och bönen? Därför att det verkligen finns något eller någon att hänvända sig till både med skriet och bönen. Djuret gör det bara helt spontant, och det har inte förmågan att förbinda andra medvetandeenergier med sin bön. Den primitiva människan har fantasi och bildskapande förmåga, som hon naturligt förbinder med den religiösa instinktens tro på gudar och demoner. Den oartikulerade nödhjälpsprincipen blir mer och mer en kultiverad hänvändelse till en försyn. Efterhand som människorna har utvecklats intelligensmässigt – om än fortfarande med primitiv intelligens i förhållande till den dominerande instinkt- och känslokombinationen – har detta resulterat i en rad teologiska spekulationer. Och resultatet av dessa har i sin tur blivit en rad dogmer och lärosatser, som inom de olika högre religionernas ramar bestämmer att så ska människorna tro för att bli frälsta, och om de inte gör det är de förlorade antingen till utplåning eller till evig förtappelse. Bönerna till Försynen har ju under långa tider handlat om att uppnå "Guds nåd" och undgå denna förtappelse eller utplåning och uppnå frälsning och evigt liv. För liksom djuret instinktivt är rädd för döden, är människan det också. Människan förbinder dock inte bara sin ångest för döden med instinkten, utan också med känslor och begynnande tanke. Därför har hon på alla möjliga sätt försökt "försäkra sig" om beskydd och nåd. Men hur förhåller det sig med människan av i dag, som varken tror på Gud eller evigt liv? Människan av i dag har börjat tänka i nya banor, och när hon efterhand förmår förbinda dessa tankar med den inbyggda automatfunktionen, som hon är i besittning av antingen hon vill det eller ej, kommer en ny och mycket intensivare upplevelse av Gud och av evigheten att avlösa det ateistiska och materialistiska "tomrum" som är dominerande i dag. Det kommer att bli lika naturligt för människan att i bön hänvända sig till det "Något", som är den eviga Gudomen, som det är för samma väsen att se något, höra något eller över huvud taget uppleva något.

Den människa som öppet och fördomsfritt iakttar naturens processer både i makro- och mikrokosmos, kommer genom denna naturiakttagelse att kunna få bekräftat att det "Något", som både hon själv och andra levande väsen i en nödsituation helt automatiskt eller instinktivt hänvänder sig till, är en realitet.

Bakom vår organism har vi alla – utan att den kan lokaliseras – en jagförnimmelse, och vi ger uttryck för denna jag- eller centrumförnimmelse genom att till exempel säga: "jag ser", och inte "ögonen ser". Vi säger heller inte: "mina öron hör", utan "jag hör" osv. Det är ett "jag", ett "något", som använder ögonen, öronen och hela organismen som ett redskap för upplevelse och manifestation. Detta redskap är som förut nämnt ett helt universum, som består av myriader levande väsen. Och det är alltså i verkligheten dessa mikroväsen vi använder. De är levande redskap, genom vilka vi är i stånd att uppleva och skapa i denna fysiska värld. Vi kan varken förnimma behag eller obehag, lust eller smärta utan att det sker genom dessa våra mikroväsen. Och när det rör sig om människors upplevelse av fysisk smärta eller välbefinnande, sker det genom de av våra mikroväsen, som är av animalisk karaktär. Klipper vi hår eller naglar kan vi göra det utan någon smärtupplevelse, därför att mikroväsendena i dessa "livsrum" är av mineralisk karaktär och har inte dagsmedvetande på det fysiska planet. Men om vi vid nagelklippningen till exempel råkar klippa oss i fingret, ska vi strax märka att det inte är mineralmateria vi klipper i. Det uppstår en skada, en katastrof i en del av vårt universum vars mikroinvånare är animaliska väsen, och det vill säga att de har dagsmedvetande i den fysiska världen och är i stånd att känna smärta. Det har inträffat en disharmoni i deras livsrum, en begränsning av deras naturliga funktion och livsrytm, och denna deras upplevelse går inte obemärkt förbi, liksom den heller inte gör det när vi människor, som också är animaliska väsen med fysiskt dagsmedvetande, råkar ut för större eller mindre katastrofer eller begränsningar i vår naturliga livsmanifestation. Människan som klipper sig i fingret känner genom sitt nervsystem att det gör ont, och hon upphör med denna, både för organismen och för hennes egen förnimmelse, negativa funktion. Kosmiskt sett var det en "bön" från levande mikroväsen som blev "hörd" och det resulterade i att "katastrofen" upphörde.

Mellan vårt jag och våra mikroväsens jag finns det en ständig förbindelse, en ständig rapportering om situationen i de ifrågavarande områdena i kroppen. Varenda mikropartikel i vår organism är placerad i ett livsrum som är underkastat vår kontroll, och vi kan inte undandra oss denna kontroll utan att det går ut över organismen som redskap för vår manifestation. Om vi formar vårt dagliga liv och vårt dagliga sätt att vara så att vår organisms mikroväsen blir sjuka, kan de inte uppfylla sin mission i organismen, vars nedbrytning vi då själva kommer att märka som sjukdom, smärta och lidande, ja, på lite längre sikt kommer det kanske att medföra organismens undergång eller död. Det öde vi ger våra mikroväsen blir vi själva underkastade. Och det är tydligt att alla levande väsen som börjar förstå att det inte är likgiltigt hur man behandlar sin kropp, efterhand kommer att bli en bättre och bättre "försyn" för de väsen som "lever, rör sig och är till" i dess organism. Det betyder något att man får den rätta födan, tillräcklig vila och avkoppling, den nödvändiga motionen och vad som annars är till gagn för själva den fysiska kroppen. Men det betyder minst lika mycket att man är i stånd att övervinna de tankar och känslor som kan verka direkt destruktivt inte bara i nervsystemet, utan genom nervsystemet även i vitt skilda områden eller livsrum av organismen. Människan kan ju bli fysiskt sjuk av att ha negativa tankar. Dessa elektriska krafter kan direkt skapa kortslutning och därmed hela naturkatastrofer i kroppens mikrovärld. Är människorna sura, irriterade, bittra eller hatfulla är det således inte bara deras medväsen i mellankosmos, alltså andra människor eller djur det går ut över, utan de skapar också i sin egen organism oväder, stormar och fruktansvärda orkaner, vilkas verkningar är dråp och lemlästning, sorg och lidande för tusentals levande väsen. Och även om dessa är mikroskopiska i förhållande till vår storlek, kan de ändå utifrån sitt mentala perspektiv lida lika mycket som vi kan, sett ur vårt perspektiv. Men när våra mikroindivider på så sätt är underkastade en försyn, hur förhåller det sig då med oss själva?

Vi lever också i en stor organism. Det är väl redan ett faktum för de flesta att vi inte är omgivna av ett absolut tomrum. Omkring oss finns det logisk skapelse, det finns "matsmältning" eller omvandling av ämnen precis som i vår organism, det finns förtätning, förångning, smältning och andra former av materieförvandling. Det finns elektriska och magnetiska verkningar, och varför skulle inte alla dessa mäktiga krafter i solar och vintergator vara energiladdningar i en organism precis som i vår egen organism. Allt är ju här logiskt styrt och uppfyller planenliga ändamål. Ser vi på själva jordklotet – och verkligen försöker komma bort från den nedärvda fördomen att det bara är ett mineraliskt klot eller en glob, en "plats" i universum som vi bebor – så kan vi inte undgå att se att jorden också är ett levande väsen. Den både andas och upptar näring, den har blodomlopp och körtelfunktioner etc. liksom andra fysiska väsen. Formen för dessa livsfunktioner skiljer sig visserligen från våra, men i princip är de helt lika. Sett i ett kosmiskt perspektiv är vi alltså mikroväsen i jordklotsväsendets organism. Mellan detta makrokosmiska väsens jag och vårt jag finns det en liknande förbindelse som mellan vårt jag och våra mikroväsens jag. Våra behags- och obehagsförnimmelser, ja, till och med vår minsta suck av nedstämdhet är något som inte går obeaktat förbi i världsalltet. Det är ett livsvillkor för jordklotsväsendet att hjälpa sina mikroväsen, vi är under dess beskydd och kontroll, liksom våra mikroväsen är under vårt beskydd och kontroll.

Vad är det människorna ska lära sig genom att leva i jordklotsväsendets organism? Hon ska, enligt vad vi fick lära oss som barn, lära sig att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv. Detta är för många människor enbart en ramsa de har lärt sig, som de inte förbinder med något realistiskt. För vad, var och vem är Gud? Det vet man inte. Och detta med kärleken till nästan har predikats så mycket att man inte längre hör det. På samma sätt som man inte riktigt ser det man ser varje dag. Det har blivit en vana att säga att man ska vara god mot varandra, och det fungerar fortfarande halvdant. Och älska sig själv? "Ja, men det är ju fel, man ska ju inte vara egoist", säger man (samtidigt som man är det). Mänskligheten behöver en genomgripande förklaring på vad det vill säga att både älska Gud, att älska sin nästa och att älska sig själv, en förklaring som visar att det i själva verket är samma sak, bara sett ur tre olika perspektiv.