Ett sinnestillstånd, som i mycket stor utsträckning behärskar det jordmänskliga sinnet, är fruktan. Det är fruktan som i själva verket får människorna att göra de mest desperata eller förtvivlade handlingar både mot sig själva och nästan eller omgivningen, liksom den naturligtvis också kan underminera eller förstöra en individs nervsystem och bringa detta till sammanbrott. Det har därför sin stora betydelse för varje kulturmänniska, att få vetskap om fruktans natur för att kunna lära sig att övervinna den.

Det förhåller sig helt annorlunda med den oinvigda kulturmänniskan. Hon har fortfarande förmåga att frukta, ja, många gånger till och med dubbelt så mycket utan att ha utvecklat motsvarande skyddsegenskaper och har därför en tämligen vacklande och instabil trygghetsförnimmelse. I mänsklighetens primitiva barnstadier har man ännu kunnat stabilisera sin trygghetsförnimmelse och därmed motarbetat fruktan med hjälp av religiösa föreställningar, vilket vill säga med hjälp av tron på övernaturliga väsen, gudar eller andar, som man räknade med satt inne med tillräcklig överlägsen makt för att kunna behärska alla situationer, och som det därför gällde att få ett särskilt gott förhållande till. Genom att komma i dessa väsens gunst kunde man alltså vara trygg inför varje fara. Då dessa väsen just hade det till sport att slå och binda, dräpa och mörda andra väsen, var man naturligtvis i deras gunst om man själv dräpte. Och denna kult gick så långt att det till och med blev ett villkor för själsfrid, alltså trygghet, att man själv blev dräpt för att därigenom komma till gudarnas boning. Man förstår här vad detta har betytt för den sanna och absolut "rättroende". Hur skulle man kunna frukta något? - Att bli dödad var ju den absoluta vägen till paradiset. Man ser alltså, att denna religion i själva verket i lyckliga eller bästa fall rent av var genial med hänsyn till att underbygga trygghet genom att låta just de speciella ting som av naturen kunde framkalla fruktan, bli till upplevelser som rent av måste eftersträvas, eftersom de öppnade paradisets portar och gudarnas gunst för en. Man kan väl knappast tänka sig en mer genial metod för att avlägsna fruktan? –

Men utvecklingen förde stadigt människan vidare och vidare. Människans dagliga liv vecklade efter hand in individerna i så många komplikationer och företeelser, genom vilka de utlöste så många okända orsaker till sjukdoms- och dödsbringande verkningar, som skapade så mycket lidande – såväl för de troende som för de vantroende – att tron på en kärleksfull Gud vacklade. Man började åter plågas av fruktan i det dagliga livet, och väsendena sökte sig nu mot nya och mer påtagliga trygghetsanordningar. Genom tvivel och den därav uppkomna otryggheten fick den materialistiska forskningen och vetenskapen vind i seglen. Och man uppfann och upptäckte den ena stora företeelsen efter den andra, som man kunde dra fördel av. Det viktigaste i denna forskning var att hitta medel för att underbygga tryggheten. Då man upptäckte, att det blev allt större möjligheter att behärska elementens miljoner hästkrafter, såg man i detta genast möjligheten att uppnå den överlägsenhet inför det gängse objektet för rädslan, de så kallade fienderna och motståndarna. Och man började en kapplöpning för att skapa de mest fantastiska mordvapen, krigsmaskiner och andra helvetesapparater. Det gällde ju att ständigt vara den överlägsne. Och de överlägsna utlöste den fräckhet och hänsynslöshet, den utplundring och det förtryck av de underlägsna, som deras överlägsna kapacitet i vapenframställning tillät. Resultatet av detta blev naturligtvis en ännu mer fantastisk kamp för att bli överlägsen i framställning av ödeläggande medel för att göra sig fri från förtryck och eventuellt kunna hämnas förtryckarna.

Genom hela detta virrvarr av konstgjorda trygghetsanordningar i form av olika krigsuppbåd har mänskligheten åter börjat söka efter nya trygghetsåtgärder. Och man ser att krafter sätts igång som skall skapa ett rättsväsen för stater, på samma sätt som man redan har ett rättsväsen för individer. Genom staternas internationella polisväsen skall man alltså kunna förhindra krig och orättvisa mellan länder och folk. Man börjar alltså upptäcka att orättvisa och att leva högt på andra staters eller folks bekostnad, även på en överlägsen krigsapparat, inte kan skapa trygghet. I så fall skulle man ju inte vara intresserad av en världspolis. Detta vill i sin tur i själva verket säga att man börjar förstå, att tryggheten inte kan underbyggas så länge överfallstendensen finns i människans sinne på samma sätt som den finns i djurets psyke. Med ett rättsväsen vill man därför förhindra att överfallstendensen bryter ut, och med en världspolis skydda nationerna på samma sätt som det är den vanliga polisens och rättsväsendets uppgift att skydda individerna inbördes för varandras djuriska tendenser. I världsutvecklingen kan man alltså se, att det är dessa tendenser man skall få att stagnera eller förhindra från att växa. Men när dessa djuriska och själviska och för andra väsen underminerande egenskaper hämmas alltmer, blir olagliga och amoraliska, blir människorna efter hand rädda för att använda sig av dessa förmågor. Användandet av de egenskaper som förr gjorde dem trygga, gör dem nu rädda, leder till fängelse och vanära.

Det är alltså uppenbart att moderna vapen inte kan ge människorna trygghet, men att utvecklingen leder i riktning mot humanitet och nästakärlek. Men då är det ju också en självklarhet att en vetenskap om denna kärlek, denna nya och rena mänskliga inställning, måste studeras och därmed bli till vetenskap. Denna vetenskap är i dag alltså mer nödvändig än upprustning och vapentillverkning, ty den är det enda som kan avskaffa krig mellan nationer och individer och därmed avskaffa fruktan. Men en vetenskap som kan avskaffa fruktan i människans sinne, är det absolut naturliga trygghetsfundamentet. Att känna det mänskliga psyket och dess bestämmelse i en vetenskaplig detaljering, som motsvarar den vetenskapliga detaljering man har tillägnat sig i krigsteknik och vapentillverkning, kommer att göra all krigsteknik och mordvetenskap till mentala museiföremål. Förståelsen av människans och därmed av det levande väsendets psyke och den härigenom uppenbarade gudomliga världsplanen avlägsnar orubbligt varje antipati och därmed grundvalen för vilken form av krig, fruktan, död och undergång som helst. Individen har då blivit ett av de väsen från vilken solens ljus strålar, såväl vid midnatt som mitt på ljusa dagen.