Vi har tidigare sett hur den gamla världsuppfattningen bärs av ett gudsbegrepp som får människorna att frukta det så kallade "onda". Den gamla världsuppfattningen grundas ju på en Gudom som blir vred och hatar och förföljer dem som inte vill göra hans vilja. Ja, det förekommer i nämnda världsuppfattning ett koncentrationsläger av så djävulsk art, att den vida övertrumfar de från krigen och diktaturstaterna så beryktade tortyranstalterna med samma namn. Dessa är nästan i förhållande till denna överjordiska skräckanstalt att betrakta som humanistiska företeelser. Denna Gudomens särskilda koncentrationsläger känner vi under begreppet "helvete". Här lämnas allt hopp ute för den som väl har kommit över tröskeln. En oupphörlig pina i en evigt brinnande eld är det öde som alla i den gamla världsuppfattningen hotas med, om de inte blir döpta i Faderns, sonens och den helige andes namn eller på annat sätt inte rättar sig efter den föreskrivna gudomliga viljan. Ja, man överlåter inte ens till individen själv att fatta beslut om de mot detta straff förebyggande åtgärderna, i det man till och med inom ett visst område i skolor och kyrkor lär ut att små barn, alltså väsen som ännu inte kan tänka självständigt och inte kan fatta beslut om sina egna liv, är helt prisgivna åt sina föräldrars godtycke med avseende på detta så livsviktiga dop. Ett par samvetslösa föräldrars slarv eller likgiltighet kan alltså åstadkomma deras avkommas eviga förtappelse. Om de inte sörjer för att få sitt barn döpt och det eventuellt blir sjukt och dör utan detta dop, är det ju helt utan räddning och prisgivet åt det överjordiska koncentrationslägret. Det skall evigt pinas eller brinna i en eld utan att på något som helst sätt själv ha varit skuld till denna sin olycka.

Hur skall en förebild som denna kunna klara av att ge människorna begrepp om rättfärdighet? Hur skall en sådan förebild, som i sig själv är krigen, hatet och hämnden i sin allt överglänsande kulmination, kunna ha inflytande på avskaffandet av krigen? Hur skall det kunna skapas en varaktig fred på en religiös dogm av så vidskepligt och primitivt format, att dess like i uttryck för grymhet i praktiken inte finns inom jordiskt område och inte kan övertrumfas av någon som helst fantasi eller föreställning? Hur skall en sådan förebild kunna vara med om att kunna förbättra människornas utlösning av sitt eget öde? Vad kan det tjäna till att tala om att vända högra kinden till när man blir slagen på den vänstra, och detta, att man skall älska sin nästa som sig själv, när man samtidigt med detta religiösa påbud förkunnar eller auktoriserar en gudsbild som straffar även den minsta olydighet med plågor av ett format som är så stort att det inte kan övertrumfas? För en timlig eller begränsad synd straffar denne Gudom med ett evigt eller obegränsat straff. Hur kan denne Gudom uppfattas som rättfärdig? Hur kan det finnas minsta grand av kärlek i ett sådant väsen? Då är det ju likgiltigt hur många väsen som än måtte falla i hans gunst, nåd och barmhärtighet och vinna frälsning från den eviga förtappelsen, ty de kan omöjligt uppväga det djävulska eller den kärlekslöshet som finns i denne Gudom, om han bara låter ett enda väsen våndas i en allt dominerande plåga utan att någonsin i all evighet kunna finna räddning eller befrielse. Hur skall en religiös världsbild som innehåller sådana föreställningar kunna skapa en verkligt ren och kärleksfull tankesfär, där hat och förföljelse av andra levande väsen är en omöjlighet? Tillvaron kan på sin höjd baseras på fruktan för straff. Så länge de goda gärningarna endast är något man gör av fruktan för att annars bli straffad, har man ju inte blivit någon verklig människa, utan är bara ett dresserat "djur". När man gör en handling av ren osjälviskhet har man börjat bli en människa. Men denna handling bottnar alltså inte i den gamla världsbilden. Den blir alltså gjord därför att det är ens natur att göra den.

Men eftersom världsbilden således tvingar människorna genom straff och helvete, är det ju inte så märkligt att människorna inom sitt eget område också bara kan skapa ordnade förhållanden med hjälp av straff och helvete. Och när den mänskliga kulturskapelsen, samhällsordningen och ödesuppbyggandet av i dag endast baseras på straffanstalter och tukthus, beror det alltså på en reflex eller ett återsken av det gamla gudsbegreppet med hämnd och straff för syndare.

I det gamla gudsbegreppet eller den gamla världsuppfattningen kan människorna inte få någon annan föreställning om det obehagliga, det mörka och trista, sorg och sjukdomar, besvikelser, förföljelser från medväsendenas sida, olycka och livsleda, än att det är Gudomens straff för ifrågavarande väsens "synder". Det gives ingen annan vägledning för att bli fri från obehagligheterna än att be Gudomen om förlåtelse. Man kan då i bästa fall befrias från "straff" och bli frälst från den eviga pinan i helvetet tack vare Guds nåd och barmhärtighet. Detta är alltså den högsta livssynen som den gamla världsbilden har att ge människorna. Ja, det heter till och med i den kyrkliga kristendomen att man inte ens genom goda gärningar kan bli salig, eftersom man redan är född i arvsynd. Denna synd, som väsendet är totalt oskyldigt till, är nog för att vara prisgivet åt "helvetet", om blott föräldrarna inte ser till att få barnet döpt. Hur skall en världsordning av en sådan struktur kunna vara inspirerande för den intellektuella människan? Man är i själva verket genast redan när man föds eller kommer till världen dömd till "helvetet", dömd till evig pina på grund av "synder" som ens fäder begått. Dessutom riskerar ett sådant litet väsen ─ så länge det ännu inte självt har mognad och ålder och kan bestämma över sitt liv ─ att inte kunna bli frälst, med undantag för om föräldrarna accepterar att det blir döpt. Hur kan det finnas rättvisa och kärlek i denna världsordning? Hur kan människorna ordna sina egna förhållanden till andra väsen än att på samma sätt skapa fruktan och död omkring sig, med straff och tortyr? Blir det inte här till ett orubbligt faktum att den gamla världsbilden är hedendom och avgudadyrkan? Något fundament för att skapa rättvisa eller försvar för nästakärlek ger den absolut inte. Men när den inte kan utgöra grundval för att utveckla rättvisa och kärlek, hur skall den då kunna föra människorna fram till utvecklandet av ett lyckligt öde eller till att bli herre över detta öde? Att straffa väsen för synder som de aldrig någonsin begått, är ju kulminationen av orättvisa.

Det är riktigt att det senare har tillkommit något som heter Nya testamentet, där man kan bli frälst med hjälp av Jesu blod, eller där hans lidande på korset betingar ett slags frälsning från helvetet, men det rättfärdigar inte Gudomen eller avlägsnar den grymhet i hans psyke som önskar hämnd, straff och lidande för mänskligheten. Och så länge ordets förkunnelse i tempel, kyrkor eller andra religiösa helgedomar är ett sammelsurium av Gamla och Nya testamentets traderingar i en salig blandning, förblir kristendomen alltjämt hedendom, och hedendomen kallas alltjämt för kristendom. Att det här måste komma en utrensning, en domedag då fåren skall skiljas från getterna, det onda från det goda, det sanna från det osanna, är naturligtvis givet.

Det är ju alltför många människor av i dag, vilkas moral vida överglänser moralen i den gamla världsbilden. Och moralen i denna bild är därför alltför primitiv och kan omöjligt ha något med den verkliga världsordningen att göra. Den gamla världsbilden är alltså i hög grad på väg att föra de troende till att bli vantroende. Men dessa vantroende är just alltför intellektuella för att kunna använda dessa traditioner som grund för ödet. Men då de själva inte kan finna den kosmiska vägen och de lagar som garanterar det riktiga eller lyckliga ödet, kastar de sig över materien och tror att de genom materiella företeelser, genom pengar, makt och vapen kan gardera lyckan. Och denna inställning måste ju till sist föra till detta mänsklighetens ödesmässiga kaos, som vi just är vittne till i form av ragnarök som är allt dominerande för närvarande.

I den hittillsvarande världsuppfattningen råder den allmänna övertron, att det är de andra som är upphov till ens olycka och lidanden. Detta medför naturligtvis att man kommer att uppfatta sig själv som en martyr, som den oskyldigt förföljda. Och inget kan vara mer felaktigt eller ödeläggande för uppbyggandet av ett sunt öde. I den nya världsuppfattningen finns ingen vred Gudom och inget straff eller evigt helvete. Här är det endast eviga livslagar i form av orsak och verkan. Vi ser att världsstrukturen är organiserad enligt en bestämd logik, vilket vill säga efter kärlekens lagar. Allt är här mycket gott. Mörker är inte ett straff, utan en lika nödvändig företeelse som ljuset.