Den gamla världsbilden har vi alla blivit förtrogna med under vår barndom och skolgång, i alla fall så som det förkunnas inom den kristna kyrkan eller världsreligionen. Vi har således lärt oss att det endast existerar en Gud. Denne Gud är allsmäktig och allestädes närvarande, men har dock företrädesvis hemort eller vistelseort i "himlen", dit alla de frälsta eller hans utvalda barn skall komma efter döden och domedagen. Denne allsmäktige Gudom har skapat allt som finns till: jorden, kloten och de levande väsendena. Alla dessa företeelser är alltså "skapade ting", ting som har blivit till och därför endast kan vara timliga, vilket vill säga förgängliga.

Hur ser då den Gudom ut som vi fick lära känna som barn och som den kristna religionen uppmanade oss att tro på? Det är ett väsen som kan bli vred. Han fördömer och straffar de ogudaktiga med en evig pina i helvetet. Han har en fiende i "den onde", "djävulen" eller "satan". Detta ohyggliga väsen har en gång varit en stor och mäktig ängel i Guds himmel, men har alltså störtats på grund av tendenser till att sätta sig upp emot Gud. Till och med i Guds ljusa himmel bland de högsta änglarna kunde det alltså uppstå upprorstendenser. Hur skall då de arma jordmänniskorna någonsin kunna göra sig en förhoppning om en varaktig fred? Detta uppror från himlen har alltså brett ut sig över hela världen och besmittat alla jordiska människor. Och Gud måste då nödvändigtvis skaffa sig ett koncentrationsläger, det mycket omtalade "helvetet", där alla de ogudaktiga som inte vill tro på eller lystra till Gudomen eller på annat sätt religiöst låta sig likriktas, måste våndas i en evig pina, en pina som alltså för all framtid låter allt hopp vara ute. Är det inte idealet av tukthus för olydnat emot diktaturen? Vad är de mänskliga koncentrationslägren jämfört med denna överjordiska tortyranstalt? I dessa kan de ju dö så småningom och på det sättet befrias, men i den himmelska straffanstalten kan man inte ens dö, utan man skall evigt leva uteslutande för att pinas. Man skall evigt, vilket vill säga miljoner och åter miljoner år i det oändliga pinas, pinas, pinas. Tänk, vilken salighet för hämnare det måste vara att se sina fiender våndas i denna helveteseld utan att kunna få lindring, utan att kunna komma ut. Och tänk, vilket fröjdefullt inspirerande skådespel det måste vara för sadister, perversa eller själsligt abnorma väsen. Är de himmelska väsendena med Gudomen i spetsen då sadister eller själsligt abnorma väsen, eftersom det himmelska området har en sådan förlustelseanstalt, en förlustelseanstalt vars like är totalt utesluten på det fysiska planet? Det är inte så märkligt att den jordiska människan efter hand har blivit det väsen på det fysiska planet som hyser den största dödsfruktan. Inget annat väsen har en sådan rädsla för döden. Om inte helvetet är en förlustelseanstalt för sadister, en underhållning i sinnessjuka väsens paradis, vilket syfte kan det då vara med denna tortyranstalt? När inget väsen någonsin kan slippa ut ur denna anstalts tortyrprocesser, kan straffen alltså inte vara varken straff eller vedergällning. Det kan inte vara straff, ty ett straff är en plågsam företeelse som skall förbättra individen. Men en sådan förbättring har ju inget värde i en situation där väsendet aldrig mer befrias. Varför då inte genast dräpa väsendet, låta det dö och upplösas? De högre makterna eller Gudomen vill alltså inte undvara att se väsendet evigt pinas.

Men hur skall en världsbild eller en gudomsuppfattning, som i sina yttersta konsekvenser innehåller så låga djuriska och primitiva företeelser i kulmination, kunna utgöra grundval för ett avskaffande av just samma ohyggliga och mörka tendenser hos människorna? Denna religion visar uppror i himlen eller paradiset och uppfattar Gudomen och de högsta väsendena med så låga jordmänskliga ofullkomligheter eller tendenser, att samma tendenser redan för länge sedan uppfattats som "asociala" eller abnorma av jordmänniskorna själva. Det är inte så märkligt att de troende, efter hand som intellektualiteten får insteg och tar överhand i deras psyke, blir hemsökta av tvivel som till sist bringar dem till att bli religiösa avfällingar. De klamrar sig då fast vid allt som de med sin intelligens kan uppfatta. Men då den bara kan ge väsendena mått- och viktfacit, vilket vill säga ämnes- eller materiefacit, men inget andligt, blir väsendena här materialister, vars psyke alltså kulminerar i den materiella vetenskapen. Men denna har alltså endast kunnat föra människorna fram till att försvara sig med vapenmakt. Den rent materialistiska vetenskapen känner inte till något andligt som försvar eller basis för livet. Dess materialistiska vetande sätter den i stånd att behärska elementen, men allt som på det fysiska planet är immateriellt och därför måste uppfattas på ett annat sätt än genom mått och vikt, anses av vetenskapen endast som något som är ovetenskapligt, och som en modernt tänkande människa inte kan tänkas sysselsätta sig med. Och vetenskapens mest aktuella resultat är alltså den ofantliga utvidgningen av människans förmåga att mörda, tortera och dräpa.

Med hjälp av de vetenskapliga upptäckterna och uppfinningarna har människan fått en fysisk vapenmakt, som är miljoner eller kanske snarare miljarder gånger större än djurens eller den primitiva människans. Men vem är då målet för denna förfärliga mordförmåga eller dräpande kunskap? Ja, är det andra än jordmänniskorna själva? På det stadium där de befinner sig, är jordmänniskorna sin egen värsta fiende. Och med dessa väldiga mordmedel, bomber och sprängstoff är de i stånd att totalt utplåna själva mänskligheten och dess kultur, om det inte existerade andra krafter, krafter som är ännu starkare än de fysiska mord- och dödsvapnen. Dessa krafter är psykiska och har genom tiderna givit utslag genom människornas religiositet och den härav bildade religiösa kulten och de ledande världsreligionerna.

Det är riktigt att världsåterlösningen med kristusbegivenheten i spetsen har haft ett utomordentligt stort inflytande på människornas världsuppfattning. Vi kan i dag börja se att Kristus och de övriga stora uttolkarna av humanitet och nästakärlek har bildat liksom en bro över till en ny kommande världsuppfattning. De har bildat en tillfälligt acceptabel övergång till en blidare och mer human världsuppfattning än den från Gamla testamentet överlämnade judendomen. Denna förmedling av Gamla testamentet känner vi ju här i västerlandet bäst under begreppet "kristendomen", baserad på Nya testamentet, vars fundamentala meningar i sin tur leder tillbaka till sitt upphov "Kristus". Denne Kristus blev ett väsen som helt överskuggade den gamla gudsbilden, ja, till och med har satt denna i skamvrån. Vi vet att Kristus blev introducerad i världen under begreppet "Guds son". Men denne son liknar i verkligheten alls inte sin fader. Det var en kolossal skillnad mellan de två väsendenas mentalitet, ja, nästan lika stor skillnad som mellan himmel och helvete. Denne son var själva kärleken, vilket man ju absolut inte kunde säga om fadern, som i sitt koncentrationsläger torterade alla, inte till döden, utan till en evig, oupphörlig pina. Vi vet att sonen var full av förlåtelse inför alla sina medväsen. Var det inte just han som förlät sina bödlar och bad sin himmelske Fader att förlåta dem, ty de visste inte vad de gjorde? Var inte sonen här både klokare och kärleksfullare än fadern? Om fadern var lika klok som sonen, måste han ha vetat att Jesu bödlar inte visste vad de gjorde. Och om han var lika kärleksfull som sonen, skulle han ha förlåtit dem, helt oberoende av Jesu bön. Lär inte sonen alla andra människor att de skall älska sin nästa, vilket vill säga alla andra väsen, såsom de älskar sig själva? Kan man säga det om fadern? Om han levde efter denna lärosats eller var denna kärlek, skulle han ju inte totalt meningslöst kunna bränna de levande väsendena i en eld ur vilken de aldrig någonsin kunde befrias. Och har det inte också förkunnats för oss att vi kan få våra synder förlåtna, därför att Kristus har blivit korsfäst för våra synders skull? Då Kristus led och tog på sig ett straff för våra synder, blidkades Gud och gick med på att befria de väsen från helvetets pina, gråt och tandagnisslan eller eviga förtappelse, som ber om frälsning i Jesu namn.

Är det inte en märklig form av hävdande av rätt? Tänk, om de jordiska domstolarna var baserade på samma princip. Tänk, om alla förbrytare kunde gå fria från följderna av sina brott, bli fria från straff, om blott en annan erbjöd sig att ta på sig straffet. Då var det ju inte rättvisan det handlade om att skydda, utan straffen, tortyren eller avrättningen som var absolut maktpåliggande att få genomförd för ett sådant rättsväsende. Men den himmelske domaren, den ende, store Gudomen, är alltså faktiskt likgiltig inför vem som straffas, om det blott åtminstone är någon som straffas. Och i kraft av Jesu stora kärlek, alltså en kärlek som långt överglänser Gudomens, kan förbrytarna, syndarna, banditerna, rövarna, mördarna och alla andra förbrytare gå rakt in i saligheten eller paradiset, om Kristus blott vill överta deras straff, pinas och dö för dem. Men ve dem som inte kommer i beröring med Kristus och därför inte kan hänvisa till detta hans lidande eller alls inte kan tro på att han över huvud taget har existerat. Dessa är alltså självskrivna till det glödande stället, där allt hopp är ute. Det är inte så märkligt att Kristus med denna sin nästakärlek och sitt allt förstående och allt förlåtande väsen efter hand vann insteg i miljoner och åter miljoner människohjärtan och här blev en lysande medvetandesol, som fullständigt överskuggade gudsbilden, så att denna faktiskt måste gå under. Man såg mer Guden i Kristus än i Guden, sonen överskuggade fadern och blev mänsklighetens Gudom.

Efter att en människa i kött och blod, i kärlek och intellektualitet, således kunde övertrumfa det himmelska väsendet, den traderade Gudomen, är det klart att denne Gudom ständigt måste tappa mark. Och i dag är det ju nästan förnedrande att sysselsätta sig med begreppet Gud. Man menar alltså att detta för länge sedan fastslagits som rena övertron och endast kan accepteras av det enfaldiga eller naivt känslomässiga, men intellektuellt oförmögna väsendet. Och här har vi egentligen det intellektuellt betonade materialistiska väsendets livsfilosofi. Alltså en filosofi, som blev den moderna vetenskapligt inställda människans livsbasis. Denna det tjugonde århundradets livsfilosofi, gudlöshet eller totala materialism blev precis just den mentala hjälplöshet, som gjorde samma århundrade till tidsrymden för den av de vise och Kristus för årtusenden sedan bebådade domedagen, som i sin tur skulle bli födslovåndor för klotets förvandling till en ny himmel och en ny jord.

Med Kristus och andra mer eller mindre kosmiska eller invigda väsen har det skapats prejudikat för ett sätt att vara, som tar avstånd från det beteende och de lagar som är fundamentet för djurriket, de oskäliga ointellektuella instinkt- och känsloväsendenas hemort. Men människorna är inte längre djur i renodlad form. De är redan kroppsligt sett födda till att vara upphöjda väsen, som liksom de vise måste ha vetskap om den värld de lever i. De kan inte fortsätta med att vara husdjur eller kreatur för de väsen, som är barbariska och hänsynslösa nog att hålla mänskligheten nere i olycka och lidanden. De måste lära sig att se vad som ligger bakom Fadern och Sonen. De måste lära sig att förstå vad det är de blir vittne till i det dagliga livets omgivning, planeter, stjärnor och vintergator. De måste lära sig att inte se Fadern som en överdimensionerad människa bakom molnen med hämnande, sadistiska eller abnorma böjelser i motsvarande överdimensionerad form. De måste träna upp sig i att vara andligt suveräna väsen, som inte skall leva sina liv på massuggestion eller andra former av hypnotisk, påtvingad själsfrånvaro eller utestängning från det vakna, dagliga livets sanna och verkliga tal. Vi ser här hur den gamla världsbilden omöjligt kan hjälpa mänskligheten. Den är skröplig, gammal och utsliten. Den världsbild som har fostrat en Kristus, en Buddha eller andra stora humanister eller representanter för nästakärlek, är det enda som nu har möjlighet att bringa mänskligheten tillbaka till den sanna ljusvägen, som stadigt och orubbligt leder genom evigheten upp över planeter och stjärnor, upp över mänskliga ofullkomligheter och villfarelser, raka vägen till en Gudom, som i alla fall måste vara på nivå med och inte under Jesu sätt att vara och hans viljeföring. En världsbild, som är av en ringare mental kvalitet än Kristi, har ingen som helst möjlighet att överleva. Den är föråldrad eller döende redan vid sin födelse. Den nya världsbilden måste uppfylla alla de krav, som en kristusmentalitet är i stånd att uppfylla. Den nya världsbilden måste vara livet självt och inte mänsklig fantasi eller hjärnspöken, övertro och fanatism. Det måste vara den rena, obeslöjade sanningen berättad av livet självt.

Den nya världsbilden kommer inte, såsom den gamla, att vara baserad på en tillbedjan av och hängivenhet åt någon traderad, speciell religiös dogm eller dess upphov. En stor del av nutidens och framtidens alla generationer kommer att vara alltför intellektuella för detta. När man hittills har dyrkat personer mer än världsbilden, beror det just på bristande intellektuell utveckling. Man kunde helt enkelt inte, när det rörde sig om så stora fakta som de eviga, tänka själv och var därför på nämnda fält beroende av vad profeter, vismän och världsåterlösare hade att berätta. Men då man som nämnt inte var intellektuellt utvecklad, kunde man heller inte förstå dessa väsens kunskap om livets psykiska eller andliga sida, med mindre nämnda vetande om livets psykiska eller andliga sida omvandlades till liknelser eller symboliska berättelser. Dessa symboliska liknelser eller berättelser blev grundstoffet eller materialet för Bibeln och andra så kallade heliga böcker. På grund av väsendenas bristande intellektualitet uppfattades dessa liknelser rent bokstavligt. Denna bokstavliga uppfattning av en symbolisk berättelse är detsamma som det vi kallar "dogmer". Den religiösa världen av i dag är således baserad på dogmer, som den utan någon intellektuell eller vetenskaplig insikt orubbligt accepterar.

Men då den intellektuella utvecklingen inte kan stoppas, och den i sig själv är en ny sinnesförmåga med vilken väsendet just skall kunna genomskåda alla yttre materier och komma fram till den verkliga orubbliga sanningen bakom allt och alla, är den religiösa suggestionen således i sig själv dömd till undergång. Den kan omöjligt fortsätta att vara väsendenas andliga fundament. Det är livets mening att alla väsen skall bli andligt suveräna väsen, vilket ju kommer att vara totalt omöjligt om intellektualiteten inte kan övervinna instinkt och känsla. Genom sin forskningsförmåga, sin förmåga att intelligensmässigt kunna sortera det overkliga från det verkliga, skall väsendet orubbligt nå fram till den absoluta kunskapen om sig själv, universum och Gudomen.

Vad kommer då den nya världsbilden eller rättare sagt den nya världsuppfattningen att vila på? Hur kan man själv lära sig att se sanningen i livet och naturen? Svaret måste här oundvikligen bli: genom att lägga märke till den påverkan naturen själv vibrerar in i väsendenas sinnen. Den största påverkan, som det levande väsendet från naturens sida är utsatt för, är kretsloppsprincipen. Naturen berättar för den intellektuella individen i en överdådig grad om denna princip och dess verkningar.