Som jag förklarade tidigare, äger den naturliga döden rum genom ålderdom, där individen är "mätt av dagar", fri från smärta och fri från skärselden, vilket innebär att hon är kroppsligt och andligt smärtfri. Döden är ju en process som kommer helt automatiskt med åren, när människan har passerat sin fysiska kulminationshöjdpunkt eller sitt mogna stadium. Då börjar den fysiska kroppens spänstighet och böjlighet att avta; synen och många andra fysiska organfunktioner försvagas gradvis eller nästan omärkligt. Men processen äger oundvikligen rum, och i samma grad som man i det fysiska livet har missbrukat eller överansträngt sin fysiska kropp, i samma grad förstärks undergången så att den i värsta fall sker på ett onaturligt sätt genom sjukdom, och döden därmed äger rum långt innan den annars skulle ha ägt rum.

Denna undergång kan äga rum i alla åldrar. Det lilla barnet kan bli vanvårdat, ja, redan i moderlivet och därmed vara sjukt, redan innan det föds. Ja, dess lilla späda fysiska organism kan även dö innan det har fötts. Ett sådant litet väsen uppnår inte att uppleva den fysiska världen på ett annat sätt än den högre utvecklade växten. Det lilla fostret i moderlivet kan ana behag och obehag på samma sätt som växten. Vad det upplever därutöver i vaket dagsmedvetet tillstånd, försiggår i dess egen minnesvärld från de tidigare liven. Det befinner sig i samma sfär eller samma rike som växten, nämligen salighetsriket, även om det ju är mycket längre fram i kroppsligt, fysiskt avseende. Medvetandemässigt befinner det sig på aningsstadiet. Då kommer man kanske här att komma med den uppfattningen att det inte kan vara särskilt allvarligt att avliva fostret, då det ju inte kan vara värre än att ta livet av en växt, vilket ju är något som på det fysiska planet sker i en oöverskådlig omfattning. Säden skördas, träden fälls och markerna plöjs och så vidare, men på det måste jag svara, att "växten" i moderlivet inte endast är en växt. Den utgör en livsviktig port in till den fysiska världen för en ande som ligger miljoner och åter miljoner år före den vanliga växten, och för vilken växtstadiet endast är ett sekundärt stadium. Växtstadiet för en människoande är således endast en tillfällig repetition, medan detta stadium för växtens vidkommande ännu inte har blivit till repetition, ja, medvetandemässigt ännu endast utgör ett nebulosastadium. Det är ännu inte, som för människans eller de animaliska väsendena, en ögonblicklig dörr in till den fysiska upplevelsevärlden. Växtväsendets växttillstånd är en miljonårig epok som den inte kan ryckas upp ur, även om den mister ett tillfälligt fysiskt rotfäste i den fysiska materien. Den mister det inte alls psykiskt. Den fortsätter att leva med växtmentaliteten och kan därför nästan ögonblickligen inkarnera igen eller fortplanta sig vidare i de intilliggande växtorganismerna av dess egen art. Men det animaliska växtväsendet kan inte fortplanta sig på en gång. Det måste återigen tillbaka till salighetsriket och härifrån åter invänta två av dess egen arts fysiska väsens parningsakt, innan det återigen kan uppnå att få rotfäste i ett nytt moderliv och därmed få tillgång till skapelsen av en ny fysisk kropp.

Även om denna avlivningsprocess inte direkt är smärtsam för fostrets ande, är den i allra högsta grad skriande onaturlig och utgör ett direkt angrepp på livets kretsloppslag, helt bortsett från att ett sådant våldsamt ingrepp på naturens ordning ju är livsfarligt för modern och får samma följder som vilket som helst annat mord eller dråp på animaliska organismer får. Dessutom uppstår det också karma genom att sådana fosterdräpare – antingen det är modern som låter dräpa fostret, eller den person som utlöser dråpet – får liknande svårigheter att födas, motsvarande de svårigheter som de gemensamt hade förorsakat gentemot det diskarnerade väsendet, som blev till en animalisk växt.

Om fostret får lov att utveckla sig och väsendet föds till världen och därigenom kommer att börja uppleva den fysiska världen, börjar det skapas ett nytt psyke, en ny mental värld, alltså en förnyelse av väsendets andliga värld. Denna förnyade mentalitet kommer att spela en roll om barnet nu dör i sitt barnatillstånd. Om det dör innan det ännu har lärt sig att tala eller att förstå vad det är det ser, kommer dess död att på det stora hela vara jämförbart med fostrets död, då det ju inte har fått något levande intryck av den fysiska världen. Men om barnet hinner utvecklas till att både kunna tala med och förstå sin omgivning, sina föräldrar och andras vänlighet, plus dess förmåga att kunna leka, dess fantasi för att föreställa sig det ena eller det andra, blir det detta mentala tillstånd, som kommer att prägla ett sådant litet väsen. Om barnet har haft ont, hela tiden har blivit vanvårdat, om det har varit utsatt för föräldrarnas eller deras ställföreträdares ondska, irritation, vrede och straff, och barnet därigenom har blivit sjukt eller nedbrutet, kan detta mörka tillstånd mycket väl kasta sin mörka slagskugga över ett sådant litet väsens passage genom dödens port, om det dör plötsligt, antingen genom ett olycksfall eller en akut dödlig sjukdom. Det lilla förföljda barnet har ju fruktan och bävan, rädsla och ångest som vanetankar. Det kan ännu i tankarna se sina förföljare eller plågoandar på det fysiska planet, som om de var en verklig fysisk upplevelse. Men dess lidande blir mycket kortvarigt. För det lilla barnet har den stora fördelen framför den vuxna människan, att det mycket snabbt börjar gråta. Och med denna gråt öppnar sig himlens ljusa salar för den lilla gästen bakom dödens mörka och skrämmande port.

Barnet möter här sin lysande skyddsängels strålande omfamning och smekningar, och det får därigenom sina mörka mentala lager bortsuggererade. Och barnet upplever nu här endast den mest underbara glädje, fred och välsignelse. Det är ännu i sitt barnamedvetande och befinner sig i de mest sagolika lekar och äventyrliga upplevelser. Här förekommer det ingen uppläsning av äventyren, här upplevs de som synliga och hörbara realiteter. Det är från dessa äventyrsupplevelser som de stora illustrerande äventyrsförfattarna skriver sina äventyr på det fysiska planet, liksom det också är härifrån som de tecknade filmerna kommer. Vi befinner oss här på ett strålande underhållningsplan, där allt som man över huvud taget kan tänka sig, kan äga rum. Den stora tänkaren, författaren eller diktaren som har en stor förmåga att koncentrera sina tankar, kan här skapa de mest underbara scenerier, de härligaste äventyren i verkliga plastiska, levande och talande manifestationer. Här är det inte som på det fysiska planet, där äventyren, dikterna och romanerna läses upp eller visas som film eller skådespel. På det andliga planet upplevs de som ens själva omgivning, som själva naturen, som verkliga händelser, som terränger, himmel och hav, riktiga skogar med sjungande fåglar, med vattendrag, vattenfall, åar och bäckar, en mångfald av djur, allt efter upphovets fantasi och koncentrationsförmåga. Ja, så stark kan upphovets medvetande eller tanke vara koncentrerad, att tankenergierna gör honom själv helt och hållet osynlig. Vi ser endast hans fantasi, som alltså föreställer de äventyr eller den tankevärld som han för ögonblicket koncentrerar sig på. Men denna värld är inte endast till för barnen, den är också till för alla de väsen på det andliga planet som är befriade från mörkret och skärselden. På samma sätt kan dessa väsen också bidra till underhållningen, till undervisningen, etc., med sin fantasi och sin mentala skaparförmåga. Denna andliga sfär gränsar så nära till det fysiska planet, att jag vid många, många tillfällen har upplevt den redan innan jag har fallit i sömn, när jag har lagt mig för att sova.

Men väsendena ska vidare, och barnen ska vidare. Efter hand blir deras fantasi mättad, och tingen blir därmed av mindre intresse. Sfären här kan också bli tråkig, och då är man återigen andligt döende från denna sfär. Och allt efter väsendenas intellektuella begåvning, går de in i sfärer där de på detta område kan bli mättade. Men för barnet, som inte har genomgått särskilt mycket intellektuell utveckling i sitt fysiska liv, då det ju blev avbrutet, passeras denna upplevelsesfär mycket snabbt, och väsendena sjunker så tillbaka till den fysiska minnessfären, som nu strålar med en underbar salighet, och där de så återigen förbinder sig med den fysiska världen genom två människors salighetsupplevelse i en parningsakt. När det gäller döden för ett barn, som på det fysiska planet endast är vant vid kärlek, är det ju en självklarhet att det också får det bra på den andra sidan, då denna upplevelseform ju ännu är ett vanemedvetande hos det lilla väsendet. Är det bortskämt och oartigt, kan denna oartighet naturligtvis också kasta en slagskugga över dess passage genom dödens port. Paradisets port står således på vid gavel för absolut alla barn som dör eller ska passera dödens port. De går således snabbt under glädje och jubel in i Guds ljusa himmel.