Vi har tidigare sett, hur döden kan vara både en ljusets och mörkrets process. Dödens port blir således en speciell epok som varje väsen ska genomgå när den situationen uppstår att dess fysiska organism, antingen genom olycksfall, sjukdom eller en naturlig ålderdom, inte längre lämpar sig för att bära dess medvetande eller mentalitet. Så länge väsendet befinner sig i en fysisk organism, upplever det mentaliteten och organismen som två åtskilda realiteter. Av dessa båda realiteter, betraktar den primitiva människan den fysiska organismen som den absolut väsentliga, och mentaliteten eller tankarna som något mer eller mindre overkligt som uteslutande bärs av kroppen. Hon ser på organismen som det primära och mentaliteten som det sekundära i sin tillvaro. Denna förnimmelse av att ha en organism och den dagliga upplevelsen av den, blir till en vaneuppfattning. En vaneuppfattning är alltså en upplevelse och är således något mentalt eller andligt. Men det är inte endast förnimmelsen av vår organism som på så sätt blir till tankar eller mentalitet, det är också många andra vanliga och återkommande upplevelser som lagras som permanenta tankar och därmed blir till vanemedvetande. Genom detta permanenta eller återkommande återupplevande av speciella företeelser, skapar man således motsvarande fasta eller orubbliga föreställningar i mentaliteten. Och det är dessa fasta företeelser i mentaliteten som blir den andliga världens fasta materier eller stoff, när väsendet inte längre existerar på det fysiska planet.

Den mest koncentrerade eller fasta föreställningen som individen således har, när det har avskilts från sin fysiska kropp, är alltså vaneuppfattningen att ha en organism och det härmed förbundna beroendet av denna organism. Här på det fysiska planet är det ett självklart faktum för väsendet att det måste gå på sina ben, att det måste äta och dricka för att leva, att det är beroende av andning och blodomlopp i organismen, körtelfunktion etc. Väsendet har på det fysiska planet inte någon som helst verklig, handgriplig permanent upplevelse av att kunna existera utom just genom dessa funktioner. Det är inte så konstigt, att föreställningen att helt upphöra att existera när den fysiska kroppen dör, också här på det fysiska planet blir ett vanemedvetande, om den inte här motarbetats med föreställningar om en livsmöjlighet som är oberoende av den fysiska kroppen. Det är denna förställning som uppstår som den kalla materialismen eller förnekandet av allt andligt liv eller varje form av psykisk tillvaro. Det är den farligaste av alla föreställningar, det är själva dödskulminationen. Det är det stora spiralkretsloppets vintersolstånd. Det medför fara för individens kosmiska sommarupplevelse. I samma grad som väsendet här på jorden bekänner sig till materialismen och tror att det är livets verklighet, i samma grad förlorar det förmågan att uppleva den andliga världen utanför den fysiska. Den andliga världen utgör för jordmänniskan en träning i sommarupplevelse. Varje gång individen dör från det fysiska planet, kan han ju endast uppleva livet med hjälp av de vaneuppfattningar som han har tillägnat sig på det fysiska planet. Och när samma individ så på det fysiska planet inte alls har tillägnat sig någon som helst föreställning om möjligheten av en fortsatt andlig tillvaro, har han ju inga föreställningar som kan bära upp medvetandet utöver den dödsföreställning, som han så vitt och brett bekände sig till medan han levde.

Denna dödsföreställning är alltså i sin mest koncentrerade form så stark, att individen verkligen känner sig döende under och efter den fysiska dödsprocessen. Väsendet har ignorerat alla berättelser om en andlig existens, det har varken velat studera eller ta till sig idéer eller föreställningar om ett andligt liv och är därför nu så omåttligt fattigt och blottat på tankar och idéer, som på ett medvetet sätt kan föra väsendet genom de andliga sfärerna och därmed ge det en bekräftelse på ett fortsatt liv. Väsendet fortsätter därför att känna sig döende och lever i en permanent skräck för denna sin inbillade undergång. Och ett sådant väsen kan leva länge i ett sådant inbillat döende tillstånd. Dess vägran att acceptera religiösa eller andliga föreställningar medan det levde, är ju så orubblig att det fortsatt hindrar väsendet från att tro på att det kan få någon hjälp. Det kan därför fortsätta med att gå runt och runt, fortsätta med att återkalla sina sista upplevelser på det fysiska planet för att om möjligt lösa gåtan med det mysterium, som det genom sin fysiska död har hamnat i. Väsendet upptäcker att tiden står stilla. Det fortsätter att vara samma klockslag som då dess fysiska död inträffade. Och då detta mystiska tillstånd endast kan ge väsendet mörka och hopplösa tankar, blir dess yttre omgivningar också endast mörka och hopplösa. Naturen visar sig som ett konstant regnande, mörker och kyla, ett permanent gråväder vilar konstant över väsendet. Vägen, på vilken det vandrar, blir till sist en enda sörja av smuts och lera, som det verkar sjunka djupare och djupare ner i. Om väsendet till slut lyckats rädda sig upp på någon fast punkt, så är den fylld av allsköns ohyra, giftigt slam och stank av en sådan motbjudande karaktär att väsendet snarast måste komma bort från detta fotfäste, och återigen störtar det sig ner i leran. Ibland kommer väsendet att tänka på goda vänner och små väntjänster som det har gjort för andra, och då lyser omgivningarna upp. Leran och sörjan försvinner, vägen blir ljus och vacker. Om väsendet har många sådana minnen, lindrar det i hög grad dess färd i dödsriket. Men de flesta människor med en materialistisk inställning är ofta kalla och omedgörliga och helt blottade på kärlek till nästan. De har därför inte några stora möjligheter att skingra gråvädret och leran och sörjan under sin dödsfärd. Och deras tillvaro blir i detta mörka tillstånd en vintertillvaro, ett permanent andligt polartillstånd, där sommartillvarons årstid så att säga har avlägsnats. Det är den andliga världens polartillvaro eller livet i isöknen.

Sett från den andliga världen, är sådana väsen alltså ännu sovande eller medvetslösa väsen, så länge som talangen för bönen ännu inte har öppnat sig, och ett skrik i en eller annan form har utlösts mot Försynen. Men när detta sker, övergår den andliga babyn till att bli beskyddad av sin skyddsängel, och de mörka materialistiska föreställningarna sitter nu så löst eller är så svaga att de nu kan suggereras bort eller avskiljas från väsendets högre andliga struktur. Och det olyckliga väsendet träder in i en ljussfär av välbehag, som bara kan formas och avbildas efter väsendets egen fantasiförmåga. Härifrån förs väsendet, efter en mättnad på ljuset, så snabbt tillbaka till sin längtan efter det fysiska planet och träder då in i sin salighetskropp, som nu har fått en ansenlig styrka och ger individen förmågan att genomleva sina senaste inkarnationers skönaste minnen. Detta extastillstånd motsvarar förälskelsens eller fortplantningens extasenergi, i kraft av vilken väsendet återigen kan komma i kontakt med det fysiska planet genom de fysiska väsendenas parningstillstånd. Här kommer det återigen att påbörja sin materialistiska tillvaro, men kommer mer och mer att erfara, att den inte kan utgöra något verkligt livsfundament, på vilket man kan dö med lycka och glädje. Och begivenheterna leder så efter hand materialisten in i en tilltagande hunger efter ett vetenskapligt erkännande av den andliga världen och en evig existens för det levande väsendet, och det kommer härigenom att föras mot invigningen eller till en andlig frigörelse.

På samma sätt som materialisten genom sin tro på gudlösheten och dödligheten kom att leva på dessa föreställningar då han inte längre befann sig i en fysisk organism, på samma sätt kommer naturligtvis också den starkt religiösa människan att leva på sina vaneuppfattningar. Han får exakt det himmelrike som han tror på. Här händer det mer än i någon annan situation, att väsendet upplever det som det tror på. Varje religion har ju sin uppfattning om livet och tillvaron i himmelriket och helvetet. Denna uppfattning är ju för det absolut orubbligt troende väsendet ett permanent vanemedvetande. Den kommer därför att vara en fast punkt för ett sådant väsen, när det förlorar sin fysiska organism. Om väsendet förnimmer att det är i kontakt med uppfyllandet av sin religions moraliska lagar, kommer det att gå lyckligt över i döden, speciellt om det dör en naturlig död genom ålderdom. Och genom denna död kommer det därför inte finnas några särskilda svårigheter för väsendet när det gäller att bäras av sina vaneuppfattningar, som här blir till en synlig, plastisk ljud-, färg- och tonmässig verklighet, inom de ramar som hör till dess religions uppfattning. Det ser då sin religions fundament och hörnstenar i lysande strålformationer. Det befinner sig således tillsammans med alla likasinnade i sin religions himmelrike eller paradis. Om det sker inom den kristna världsreligionen, ser väsendena som själva kulminationen i paradiset en enorm glittrande och strålande tron, på vilken Gud Fader sitter med sin son Kristus vid sin högra sida. Runt tronen lovsjunger väldiga himmelska härskaror denna sfärernas allsmäktige Fader och den han utsände, Jesus Kristus. Därefter kommer så alla de troende och frälsta från jordens sfärer. De framträder också i strålformiga dräkter och utgör den härskara av väsen, som besjungs i psalmen "Den stora, vita skaran där, lik tusen berg som snöskrud bär, med skog omkring och palmers ring … framför tronen stå med kronor på", osv. Vi ser här ett nytt Jerusalem med guldbelagda gator, palats och kyrkor etc. Men på avstånd långt ute vid horisonten, djupt där nedanför, stiger förskräckliga rökpelare upp i luften. Där, i den eviga elden, bränns alla de förtappade som inte ville bli frälsta och som inte ville acceptera samma tro som de frälsta, som nu framträder i ljuset. Men strunt i dem. Då de nu evigt är förtappade finns det ingen anledning att be för dem, de kommer ju aldrig kunna befrias. Men för oss, vi Guds utvalda, är det en annan sak. Vi har verkligen varit riktigt snälla Guds barn. Så vår frälsning måste ju vara en självklarhet.

Alla rättroende religionsanhängare får således sina paradisupplevelser och sin skärseld, alltefter de vaneuppfattningar som de tillägnar sig på grundval av religionens struktur och uppfattning. Men som vi nu förstår, är denna tillvaro på den andra sidan i mycket stor utsträckning endast ett drömtillstånd för det oinvigda väsendet, ett fantasitillstånd, som alltså är nog så verkligt så länge som väsendet befinner sig i det och är avskuret från den yttre, verkliga världens korrigering av sinnesupplevelserna. I dessa drömvärldars skärselds- och paradistillstånd kan väsendena mycket väl, under vissa förhållanden, försöka umgås med den yttre världens väsen. Då de ju inte befinner sig i någon fysisk organism, kan de endast på psykiskt eller andligt sätt påverka de fysiska väsendena.