Efter att således ha passerat skärselden eller allt det som förekommer som mörka sinnestillstånd hos väsendet, kan vi nu gå vidare och bekanta oss lite med ljusets sfärer eller det så kallade "paradiset". Här måste vi först göra klart för oss att mörkret i sin högsta natur också tillhör ljuset. Det är först då, när de levande väsendena är mätta intill en begynnande leda av mörkerupplevelserna, som "mörkret" gör sig gällande. Det är denna leda som i verkligheten färgar mörkrets upplevelser, som ursprungligen i den kosmiska världsplanen är lika absolut nödvändiga som ljusets upplevelser är nödvändiga. Så länge som det i väsendets organstruktur ännu inte har utvecklats sinnen som har tillräcklig bärkraft för individens glädje- eller lustupplevelse gällande ljusets företeelser, är det klart att väsendet heller inte kan få någon särskilt paradisisk upplevelse i ljusets sfärer, vilket vill säga utanför mörkret eller den dräpande principens domän. Alla dessa väsen kommer då att vara avskurna från att få en verkligt paradisisk upplevelse eller en upplevelse i en glädjesfär utanför den fysiska. Men det är inte meningen att outvecklade väsen inte ska få ta del av paradiset. Absolut alla levande väsen utan undantag går igenom en för var och en anpassad paradisisk sfär, innan de åter kommer tillbaka till den fysiska världen.

Livets förnämsta kännetecken är rörelse. Överallt där det finns rörelse, finns det således liv. Rörelse kan aldrig vid något som helst tillfälle i sin kosmiska natur finnas till utan att vara identisk med en eller annan form av liv. Att vi kanske inte ser detta liv, på samma sätt som när det gäller rörelsen i naturkrafterna, stormen, bränningen, klimatet etc., förändrar inte saken. Då rörelse således är livets uttryck, kommer alla former av rörelse att vara livsupplevelse och livsmanifestation. Den första formen av rörelse här på jorden är mineralenergin. Allt som kommer in under begreppet kristallisering: iskristaller, rimfrostblommor, bergkristaller och alla mineralformationer, är de första formerna av liv på jorden. Men dessa ämnen eller materier kallar vi livlösa ämnen. De är medvetslösa på det fysiska planet. Men de härstammar icke desto mindre från en vaken, dagsmedveten livskälla. Denna livskälla utgör en medvetandesfär som alltså inte är direkt närvarande på det fysiska planet. Därför är våra naglar och tänder utan känsel. "Tandvärk" är ju till exempel inte en smärta i själva tandens ben- eller mineralmateria, utan i stället en smärta i något hos tanden som är förbundet med animalisk materia, i vilken tandnerver är rotfästa i tanden.

All denna rörelse i mineralmaterien måste utgå från ett upphov av något slag. Att denna energi- eller rörelseart är medvetande eller avslöjar tanke, blir till ett faktum genom den omständigheten att rörelsen är lagbunden. Den följer en plan och uttrycker därmed en skapelseprocess. Planmässighet är ju detsamma som tankekombination. Vad skulle planmässighet annars vara? Men en tankekombination kan ju inte existera utan att vara medvetande. Medvetande kan i sin tur vara vaket dagsmedvetande eller omedvetna, instinktmässiga automatfunktioner. Således är till exempel alla våra centrala organfunktioner i våra kroppar automatfunktioner. Om inte vårt inre var porträtterat och illustrerat, fotograferat och tecknat, skulle det vara miljontals människor som inte hade en aning om alla de myriader av de funktioner som förekommer utanför deras vakna dagsmedvetande i deras organismer. Allt mineralliv är alltså uttryck för sådana medvetslösa automatfunktioner.

Men var befinner sig de levande väsen eller de jag, som ovillkorligen måste vara upphov till dessa energier? På det fysiska planet finns de absolut inte. De är inte synliga för något öga, varken med hjälp av mikroskop eller av teleskop. Då detta uppenbarande av planmässig manifestation eller skapelse icke desto mindre är ett levande, orubbligt faktum, blir det samtidigt ett faktum att det finns en zon i tillvaron som inte är fysisk. Och vi har här den första begynnande gryningen av en värld som finns bortom den fysiska världen. Vi står således här inför de första indirekta verkningarna av existensen av en andlig värld. Men en värld som inte har ett vaket dagsmedvetande utåt gentemot den yttre världen, kan ju för det upplevande väsendet endast vara en inre värld. Då dagsmedvetandet aldrig kan svikta, utan alltid kommer att vara närvarande antingen på det ena eller det andra sättet, måste de väsen, vars automatiska funktioner gör sig gällande på det fysiska planet som mineralenergi, ju ha sitt vakna dagsmedvetande riktat mot sin inre värld. Kulminationen av denna tillvaroform känner vi till redan här på det vakna planet som vårt minne. Detta innefattar en inre värld som är uppbyggd av alla de erfarenheter eller upplevelser, behagliga såväl som obehagliga, som vi har upplevt. När vi fördjupar oss i denna inre värld, måste vi vända vår koncentration inåt mot vår egen privata tankesfär och inte utåt mot den yttre världen. Då de väsen som verkar genom mineralmaterien inte har någon fysisk kropp, kan de alltså endast vara koncentrerade inåt i sin egen inre värld. Denna inre värld är dessa väsens upplevelser från tidigare liv. Här upplever de i form av guldkopior allt som de tidigare har upplevt i den fysiska världen. Från denna ljussfär återföds väsendena återigen till den fysiska världen.

När det gäller den första rövaren på korset, blev han alltså befriad från skärselden av skyddsänglar och kunde gå in i ljuset. Men vad var det nu för ett ljus? En man, som av naturen är rövare och mördare här på det fysiska planet, är ju ett primitivt väsen, vilket vill säga ett väsen som har inkarnerat i kulturmänniskornas sfär, inte på grund av en gemensam religion eller känsla för moral, utan uteslutande i kraft av tilldragningen mot de särskilt fördelaktiga eller långt bättre tekniska dråpmetoderna. Vad är en ynka tomahawk eller pilbåge vid sidan av kulturmänniskornas moderna skjutvapen och alla de andra raffinerade uppfinningarna på detta område? När sådana väsen föds in i kulturmänniskans sfär uteslutande med det begäret, men ännu inte har levt ut naturmänniskans lägre moral, kan dessa väsen inte inordna sig under det moderna samhällets juridiska lagar och uppfattas här som "förbrytare" och straffas. Ett sådant väsen var alltså den första rövaren på korset. Ett sådant väsen kunde inte se något fel i sitt eget sätt att leva. För honom var det högsta idealet att var och en är sig själv närmast. Så var ju det naturliga livet och den naturliga moralen i hans tidigare liv. Och då han i de fysiska liven där han har varit inkarnerad i naturmänniskornas sfär, ännu inte har förändrat sin moral, kan han omöjligt få ett paradis i samma sfär som kulturmänniskorna.

Då ett sådant väsen inte är någon förbrytare för vår Herre − försynen vet ju att inget väsen kan representera ett högre utvecklingssteg än det som det har nått fram till – ska man inte tro annat än att ett sådant väsen också får sitt paradis, sin ljus- eller glädjeupplevelse. Hur ser då denna glädjeupplevelse ut? Den blir helt enkelt ett rövarnas eldorado. När han har tagit sig igenom sitt raserianfall och hat mot samhället, kommer han in i ett naturligt psykiskt tillstånd, som är exakt anpassat till den form för upplevelse, genom vilken han kan känna glädje över tillvaron. Här får han lov att jaga andra människor, genomföra sin kupp med moderna vapen, bli den hjälte som han inte längre har någon helst möjlighet att få vara på jorden. Här mördar och dräper han, det är en sport för honom. Han befinner sig ännu i ett slags Valhallssfär, där detta att leva och dö utan kamp endast kan uppfattas som ett liv för veklingar, trälar och slavar. I detta den dräpande principens paradis upplever rövaren sitt paradis. (Här måste man komma ihåg att alltsammans försiggår i hans fantasi. Den fysiska döden existerar inte i den andliga sfären.)

Men så kan livet inte fortsätta. Rövarens fantasi är så begränsad och innehåller så få variationer att han snart börjar trötta ut sig själv. Samma sorts upplevelser blir till klichéer och han längtar efter förändring. Och genom salighetens omedvetna extastillstånd passerar han de högre sfärernas för honom anpassade ljus, vilket vill säga det riktiga människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen, för att så vakna upp i salighetsriket, hans egen minnesvärld. Här ser han sina upplevelser i form av lysande minnen, vilka försätter honom i en ny extas i form av glädjen över den fysiska världen. De mörka minnena är fortfarande bundna. Han minns dem inte. Härifrån föds han så tillbaka till den fysiska världen i den miljö och under de förhållanden som han under sitt senaste jordeliv var involverad i vid sin död. Och här börjar så hans begär som naturmänniska återigen att göra sig gällande, och han kommer på nytt i konflikt med samhällets lagar och han blir gång på gång straffad och utsatt för de lidanden och besvärligheter som är förbundna med den undre världen, vilket till sist påverkar hans sinne och moraliska känsla. Genom lidandena förädlas han, får mer och mer medlidande med sina offer, blir religiös i human eller kristen riktning. På detta sätt blir hans önskedrömmar också förvandlade i mer human riktning, vilken i sin tur präglar hans paradisiska eller andliga tillvaro, så att hans paradis efter döden i motsvarande grad präglas av humanitet. Han får starkare och starkare önskedrömmar om att spela försvararen, hjälten, som räddar andra människor från banditer och rövare och liknande.

En bild av detta hans nya tillstånd får vi genom den andra rövaren på korset. Han var ju redan så pass humant utvecklad att han fann det förkastligt att världsåterlösaren, det oskyldiga väsendet på korset vid sidan av honom, skulle straffas eller plågas, medan han tyckte det var helt riktigt att han själv såväl som den andra rövaren blev straffade. Ja, vi ser hur han tillrättavisar den första rövaren, liksom vi också får se att han längtar efter ett annat paradis, en annan och bättre tillvaro. Han lägger ju hela denna sitt livs högsta önskan, denna sin djupaste hjärtesuck i sin bön till Kristus där han säger: "Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike." Och vi vet ju att Kristus lovade att uppfylla hans önskan med dessa ord: "I dag skall du vara med mig i paradiset."

Då han endast kan uppleva de tillstånd som hans fantasi kan skapa, blir hans upplevelser också här till sist begränsade till en mängd upprepningar av samma upplevelser. Upplevelserna förlorar något av sitt intresse, blir till döda klichéer, ja, blir enformiga, och därmed är väsendet redan på väg bort från detta sitt paradis. Men med sin ädlare eller humana inställning får det genom sin passage genom de högre sfärerna förmågan att uppleva delar av det riktiga människorikets första zoner, det som på det fysiska planet är det stora idealet för jordmänniskorna. Och med denna upplevelse går väsendet in i en omedveten extas. I detta tillstånd passerar det visdomsriket och den gudomliga världen för att vakna upp i sin egen minnessfär eller salighetsriket, varifrån det så återigen föds in i den fysiska världen i den miljö och de förhållanden, som här kommer att vara förenliga med dess steg och öde, dess önskedrömmar om en fullkomligare fysisk tillvaroform.

Så kommer vi till självmördaren Judas. När allt det mörka var bortsuggererat eller avlägsnat från Judas psyke, vad fanns det då kvar? Ja, hans önskedröm var ju verkligen detta att vara Jesu lärjunge. Han får nu lov att uppleva glädjen i all den idealism och allt fullkomliggörande av lärjungeskapet, som han inte kunde praktisera på jorden på grund av sina egna idéers makt över honom i stället för världsåterlösarens. Men här, där han till hundra procent har överlämnat sitt liv till frälsaren och världsåterlösningen, får han lov att uppleva hur livet och mänskligheten kommer att formas, när världsåterlösarens stora visdom och sätt att vara praktiseras. Han genomlever det ända till den allra högsta form, som hans fantasi här är i stånd att manifestera. Hans ande fylls av all den energi som är helig. Och i denna heliga energi går han vidare och får lov att se in i det riktiga människorikets zoner, där man redan för länge sedan har uppnått att leva i kontakt med lagen för kärleken till nästan. När hans fantasi är uttömd, glider bilderna bort och en underbar extas leder honom genom visdomsriket och den gudomliga världen. Han vaknar så återigen i sin egen dagsmedvetna minnessfär, varifrån han så föds åter in i en miljö och en sfär, där han kan komma att tjäna den frälsare och den världsåterlösning, som han vid sitt senaste fysiska liv i sin nit och självmedvetenhet kom att skada.

Så har vi lärjungen Johannes. Om honom vet vi, att han i motsats till de andra väsendena som vi har omnämnt, dog en naturlig död, vilket vill säga en död orsakad av ålderdom. Vi vet också att han omnämndes som den lärjunge som Jesus älskade. Det betyder naturligtvis inte att han favoriserades i förhållande till de andra lärjungarna, ty världsåterlösaren eller det invigda väsendets kärlek omfattar alla och har ingenting med favorisering att göra. Det betyder däremot att han var den av alla lärjungarna som stod närmast ett uppfyllande av kärlekslagen. Han var en lärjunge som hade övervunnit alla mörka skavanker, hetsighet, avund, svartsjuka och hat. Han var den lärjunge som stod Mästarens eget mentala tillstånd närmast. Han kunde varken dräpa eller såra sina medmänniskor. Då lika barn leka bäst, då de förstår varandra bäst, är det rimligt att denna lag också gjorde sig gällande mellan världsåterlösaren och hans lärjunge. Att Johannes i kraft av sin kärleksfulla inställning kunde förstå mer än de andra lärjungarna, är självklart. Att Jesus likaledes i kraft av lärjungens stora kärleksförmåga kunde anförtro honom ting som han ännu inte kunde avslöja för de andra, är likaså självklart. Att dessa båda väsen därför hade många enrumssamtal eller var tillsammans mycket, blir helt naturligt. Därav orden "den lärjunge som Herren älskade". Vi vet att denna älskliga lärjunge fram till sin död uppmanade människorna att vara goda mot varandra. Och då han var gammal och inte förmådde mer, viskade han ändå orden: "Mina barn, älska varandra."

Att detta väsen inte har någon skärseldsupplevelse, inte har någonting som ska suggereras bort, blir uppenbart. Han går rakt in i sitt paradis. Även hans upplevelse blir nu all den skönhet och kärlek, all den humanism och lycka, som hans fantasi över huvud taget kan skapa. Ett väsen som är så utvecklat har inte någon begränsad tankeförmåga eller primitiv fantasi. Han ser här helt obehindrat, i en därtill ägnad stimulerande atmosfär, hela mänskligheten i det strålande ljus, som den enligt världsåterlösningen en gång ska komma att utgöra. Han är här så långt framme i en skolad fantasi, att den inte hindrar honom att uppleva det verkliga människorikets sfärer, såsom det på den dåvarande tidpunkten redan gjorde sig gällande på klot som var långt före och därför på ett högre steg i utvecklingen än jordklotet. Han mottog här en förberedelse för en invigning. Och härifrån gick denna kärlekens apostel vidare fram genom visdomsriket med ett visst dagsmedvetande och också med dagsmedvetna glimtar av den gudomliga världen, för att härifrån, mättad av ljus, somna in i den extas varifrån han återigen via salighetsriket skulle vakna upp i livmodern i en ny fysisk tillvaro, i en miljö och medvetandesfär där han kunde motta kosmiska glimtar eller grader av invigning på det fysiska planet och som en följd av detta en förklarad tillvaro i fysiskt kött och blod.

Så har vi då kvar världsåterlösaren, som dog på korset. Då han ju redan var ett väsen som hade nått invigningen i tidigare liv, var han ju redan här på det vakna, fysiska planet dagsmedveten i den andliga världen. Därför blev hans död en stor ljusmanifestation, som kastade sin strålglans inte endast ut över den dåvarande jorden, utan också fram genom århundraden av generationer, och som än i dag strålar med oförminskad styrka på sin tvåtusenåriga väg ut över jorden. Men människorna har helt enkelt vant sig vid ljuset, och därför verkar det inte längre så starkt. Då detta väsen var invigt, vilket vill säga var kosmiskt dagsmedvetet i livets alla sex sfärer, var det här inte tal om någon fantasiupplevelse, utan tvärtom en upplevelse av sfärernas realistiska fakta. Han gick till de andar som befann sig i förvaring och predikade för dem, alltså till de olyckliga andarna eller själarna i skärselden. Vi kan vara säkra på att han här har manifesterat en utomordentligt stor inspiration och kraft till alla de skyddsänglar, som var de olyckliga väsendenas hjälpare. Att han här mer än på någon annan plats har uttryckt sin kärlek med orden "Jag har kommit för att finna och frälsa de förtappade", är självklart. Att han här möter sin älskade lärjunge och befriar honom från hans vånda, är likaså självklart. Och efter att ha passerat alla de olyckliga väsendena, skulle världsåterlösaren gå vidare, men han glömde inte sina vänner på det vakna, fysiska planet. I detta tillstånd kan ett väsen, medan det ännu är så nära jordsfärens materia och fysiska våglängder, materialisera sig när de därtill gynnsamma förhållandena föreligger. Och världsåterlösaren visade sig för sina lärjungar bland annat en gång, då de var församlade och dörrarna var låsta eller reglade för judarna.

Och efter att således ha styrkt inför sina vänner i fysiskt kött och blod att man mycket väl kan existera bortom en korsfästelse, bortom kött och blod, och därmed bekräftat det levande väsendets odödlighet, gick världsåterlösaren vidare upp mot visdomsriket och den gudomliga världen, där han, ett med Fadern, vaket dagsmedvetet upplevde hela den gudomliga världsplanen och därifrån genom etern fortsättningsvis kunde sända sitt strålande ljusflödes inspirerande kraft ner genom sfärerna till det jordiska planet, ner till den väldiga ljusvåg, som han där i form av sin visdom och sina eviga ord hade efterlämnat. Denna strålglans är ju en del av den andliga världens våglängder, som är rotfästa på det fysiska planet. Och i det högsta skiktet av denna sfär är världsåterlösaren, såväl som alla andra invigda eller kosmiskt medvetna väsen, vaket dagsmedveten. Därför kunde han också säga: "Där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem." Och detta är sant. Han är närvarande i kraft av sitt medvetandes ljusgloria. Men hans ljusgloria är ju hans andes materia. Och genom sin andes materia ger han sig tillkänna. Det är således inte omöjligt att få se Kristus, Buddha, Krishna eller någon annan av de stora världsfrälsarna, om man kan komma i tillräcklig kontakt med det oförfalskade skiktet av deras medvetande, vilket vill säga genom den verkliga kärleken till nästan.

Men Kristus eller andra invigda väsen är alla väsen som har levt ut sina inkarnationer på jorden och normalt inte kommer att inkarnera där mer, därför att de helt enkelt har vuxit från detta klot. De har till fullo lagt de fysiska erfarenheterna som klotet kan erbjuda bakom sig. De inkarnerar därför i högre fysiska världar eller på klot, som i särskild grad är till för invigda väsen. Alltså klot som redan i dag representerar det fullkomliga fysiska tillstånd som jorden ännu inte har uppnått, och där människorna därför måste leva i krig och lidanden. De kosmiska eller invigda väsendena kan ju redan från det andliga planet eller i diskarnerat tillstånd besöka dessa världar, då de ju har en så hög andlig atmosfär, att den kommer på våglängd med de kosmiska planen. När ett invigt väsen föds på jorden, är det endast för att fortplanta de högre andliga världarnas sfärer i jordmänniskomedvetandet. De kommer som missionärer till sådana lägre världars zoner för att genom kärleken till nästan leda människorna fram genom deras mörka öden, fram till fullkomligheten i sättet att vara och den härmed förbundna odödlighetsupplevelsen och upplevelsen av Gudomen och deras identitet som söner av eller som varande ett med detta livets högsta upphov.

Så fantastiskt är alltså livet, att alla får sitt paradis. Det eviga helvetet såväl som evig fördömelse är endast fysiska väsens mörka fantasier. Detsamma gäller tron på en verklig död och tillintetgörelse. Ingen kan dräpa, ingen kan göra orätt och ingen kan lida orätt. Vi har all upplevelse i våra egna händer. Vår identitet som gudason är alltså förbunden med det privilegium, att all vår upplevelse, dess form och räckvidd, dess färg och ljus fullständigt ligger i våra egna händer. Tillvaron blir precis i den grad det onda eller det goda, det ljus eller det mörker, som vi själva förmår att omforma den till att vara. Vi är ett med Gudomen och evigheten bakom livets gnistrande strålflöde.