Jag vill gärna först önska er alla riktigt hjärtligt välkomna hit till "Kosmos Ferieby" med anledning av pingsten och till invigning av denna föredragssal. Som ni vet, har Feriebyn i och med de senaste årens stora utveckling nått så långt fram att den gamla föredragssalen inte längre kunde uppfylla sin mission eller stod i något rimligt förhållande till Feriebyns övriga struktur eller storlek. Det blev därför mycket nödvändigt att få detta problem löst. Och tack vare mina flitiga och kärleksfulla medarbetare inom saken är problemet nu för närvarande löst. Inte så att vi har kunnat bygga en helt ny föredragssal, så som ursprungligen var vår önskan, utan så att vi med gammalt material, som vi var i besittning av, har kunnat bygga om den gamla salen samtidigt som den nödvändigtvis måste flyttas, eftersom den mark som den låg på ingick som ett led i avstyckningen och såldes förra året. Detta hus är alltså inte nytt, utan utgör den gamla föredragssalen i ombyggt skick. Men en sådan ombyggnad är trots allt inte gratis. Och att den ekonomiska sidan har kunnat lösas, beror på den lyckliga omständigheten att sakens vänner till mitt 25-årsjubileum skänkte mig ett belopp för inköp av en ljudfilmsanläggning. Emellertid blev det inte möjligt att anskaffa en anläggning av en sådan kvalitet, som nämnda belopp var avsett för. Och då det emellertid blev mycket mer tvingande nödvändigt att få en föredragssal som kunde uppfylla Feriebyns krav, har jag ansett mig kunna tjäna och glädja min saks vänner bättre genom att använda nämnda belopp för att skapa denna sal än till anskaffandet av en ljudfilmsanläggning, som vi ändå inte skulle kunna få den fulla glädjen av i en sal som inte kan rymma Feriebyns alla gäster. Men detta betyder naturligtvis inte att saken för alltid skall vara utan ljudfilmsanläggning. Tvärtom, när vi kommer längre fram och förhållandena skapar bättre betingelser för det, kommer saken inte bara att få nämnda anläggning, utan också andra moderna tekniska fördelar. Bland annat hoppas jag alltså på möjligheten av upptagning på stålband av våra föredrag, så att de varaktigt bevaras och återges på tider och platser där de kan göra nytta. Och därmed vill jag gärna övergå till att inviga denna sal med ett föredrag om "Guds röst".

Hela min mission eller arbete, all vår strävan med skapandet av Kosmos Ferieby och de härmed sammanhängande företeelserna lika väl som arbetet hemma i Köpenhamn, är ju uteslutande baserat på att inviga alla intresserade i "Guds röst". Att bli invigd i denna röst betyder nämligen att människan upphör med att vara ensam i universum. Denna röst uttryckte en gång de kända orden: "Det är icke gott att mannen är allena". Det är riktigt att dessa ord i första instans betydde skapandet av Eva, vilket vill säga det motsatta könet eller äkta hälften, men man skall inte tro att denna skapelse täcker hela den gudomliga avsikten, som uttrycks i nämnda ord. Efter hand som väsendena blir invigda eller kommer fram till andlig mognad och ålder, ser de att äkta makan eller maken inte helt kan lösa problemet. Hur många människor är det inte världen över, som i dag känner sig ensamma i världen trots äktenskapet eller anknytningen till en äktenskapspartner? Alla väsen är i själva verket ensamma, tills de upplever Guds röst. Det är inte allmängiltigt att äkta makar dör samtidigt. Här måste väsendena gå ensamma. Likaså genom den eventuella skärselden. Och genom allt som heter karma, sorg, sjukdom och plåga. I alla livets allvarligaste situationer kommer det till synes, att väsendet ständigt är allena. Det finns således gränser för hur mycket av denna ensamhetsexistens väsendet kan befrias från med hjälp av en äktenskapspartner, med hjälp av vänner och kamrater. Förr eller senare kommer alla människor i situationer där de trots äktenskapspartner, vänner och kamrater känner sig ensamma i världsrymden. Är det inte just denna ensamhetskänsla som ligger bakom alla självmord, alla sorger, sjukdomar och olyckliga öden? Är det inte också denna ensamhetskänsla som får individen att ropa ut i universum efter en okänd Försyn eller att stilla viska en bön till en Gudom?

Vid en noggrann genomgång av väsendets psyke ser man alltså att där finns en ofärdig sida. Det är något som utvecklas i denna i form av ett större och större krav på ett fundament för dess tillvaro, så att det kan få en garanti för en varaktig lycka. Vi hör det som ett kollektivt rop om en "varaktig fred", och vi hör det som individuella suckar, stön och kritik från våra medväsen. Det krävs alltså inte några särskilt framstående intellektuella förmågor för att se, att varken äktenskap eller materiella värden kan ge människan den verkliga tillfredsställelsen eller befria henne från att i djupet av sitt väsen förr eller senare komma att känna sig ensam, även om hon är världsberömd, firad, ärad och ansedd eller tillbedd och dyrkad av alla. Hon kommer alltid ständigt att kunna vara i situationer i vilka hon känner sig hjälplös. Men denna känsla är ju just det tillfälliga uttrycket för ensamhetskänslan. Det är inte livets mening att det levande väsendet skall fortsätta med att känna sig hjälplöst. Det är ju därför det existerar något som heter världsåterlösningen. Den är ju resultatet eller utslaget av en princip i världsstrukturen, som har till uppgift att föra människorna till en återlösning, vilket just vill säga till befrielse från den kosmiska ensamhetskänslan mitt i universum. Genom denna återlösning kommer alla levande väsen till sist att bli välsignade.

Hur verkar då denna världsåterlösning? Hur är dess program? Den har först och främst till uppgift att lära de levande väsendena att förstå "Guds röst". Men för att förstå denna röst måste man ju lära sig det språk Gudomen betjänar sig av. Världsåterlösningen är alltså en organisk företeelse i livet, genom vilken Gudomen lär de levande väsendena sitt eget fundamentala, orubbliga språk. Vi ser det just genom de väsen som representerar världsåterlösningen, och som har burit mänsklighetens utveckling genom utvecklingens årtusenden. Dessa väsen är alla mer eller mindre invigda i Guds röst. De talar direkt med Gud. Om vi ser på den Herre Kristus, som ju är det väsen där förståelsen av Guds röst synes vara mest framstående, ser vi att han blivit medveten om att Gudomen är hans "Fader" och alla andra levande väsens "Fader". Närmare eller i ett mer intimt förhållande kan man ju inte komma något väsen. Nu skall man inte tro att denna inställning till Gudomen var en naiv, vidskeplig föreställning hängiven något väsen långt borta hinsides molnen som han på ett mystiskt sätt hade telepatisk förbindelse med. Likaså skall man heller inte tro att det bara är en religiös psykopats fraser och självdyrkan, likväl som man heller inte skall tro att det endast är en symbolisk framställning av sitt förhållande till Gudomen som Jesus uttryckte. Tvärtom, begreppet "Fader" är det enda kända uttrycket i språket som passar på förhållandet mellan det levande väsendet och Gudomen. Ja, det stämmer till och med bättre på förhållandet mellan dessa två nämnda väsen, än det stämmer på det annars kända förhållandet i det dagliga livet där det endast skall uttrycka förhållandet mellan fäder och deras avkomma. Sådana fäder är ju i själva verket endast redskap för detta högre gudomliga faderskap. Ja, de är i själva verket endast "faddrar" åt sitt upphov.

Ytterligare ett bevis för att det är så, finner vi ju i den omständigheten att Kristus och andra kosmiskt medvetna eller invigda väsen får sitt vetande direkt från livet självt. De processer eller företeelser som äger rum i naturen − och som allmänheten uppfattar som kalla och döda tillfälliga naturkrafter − uppfattar, hör och ser dessa invigda väsen som levande fysiska uttryck för psykiska företeelser, vilket vill säga tanke, medvetande och viljeföring. Om det inte var så, skulle det aldrig någonsin ha uppstått något som hette den eviga sanningen, heliga böcker, ideal eller moral. Ja, det skulle över huvud taget aldrig någonsin ha kunnat uppstå något som hette den helige ande eller andlig vetenskap. Hur skulle man veta vad som var sanning, och vad som var osanning? Hur skulle över huvud taget allt kosmiskt eller psykiskt vetande bli till, om det inte fanns väsen som förstod naturens energi- eller rörelseutlösningar på ett annat sätt än i kraft av mått och vikt? Är det inte just ett faktum att vetenskapen inte kan läsa naturen på detta andra sätt? Dessa väsen hör till de ensamma väsendena i universum. De har inte funnit och kan inte finna Fadern. Mått- och viktfacit kan inte uttrycka något levande. Däremot kan de existera endast som resultat av något levande, på samma sätt som bokstäver endast kan vara resultat av liv. Vad är bokstäver för den som inte kan läsa, och vad är ett språk eller tal för den som inte kan förstå språket. Han kan ju på sin höjd få ut mått- och viktfacit av det. Men avsikten med ett språk eller tal är ju inte mått- och viktfacit, men däremot detta att det skall utgöra ett medel genom vilket tankar kan överföras från levande väsen till levande väsen. Liksom språk eller tal är manifestation av tanke eller medvetande, så är naturens alla rörelser, hela dess struktur och framträdande, uteslutande manifestation av tanke eller medvetande. Men medvetande är ju åter detsamma som "ande". Det som den materialistiska allmänheten kallar tillfälliga blinda och döda naturkrafter, ser världsåterlösningens representant som bokstäver för Guds språk och ljud för Guds röst, därför att dessa väsen har nått fram till att förstå detta språk och även kan skriva och tala detta.

Det dagliga livet för världsåterlösningens representanter är därför en permanent korrespondens, ett dagligt utbyte av tankar mellan Gud och dem själva. De ser Guds tanke, medvetande och liv i allt och alla. De frågar Gud och han svarar på deras frågor, och Gud frågar dem och de svarar på hans frågor, men det är alltså på ett språk som långt överstrålar den korrespondens eller det tankeutbyte som annars försiggår man och man emellan. Det lilla personliga tankeutbyte som de tidigare hade just man och man emellan, är endast denna stora gudomliga korrespondens i latent tillstånd. Tankeutbytet med Gud måste liksom allt annat i tillvaron och livet ha sitt kretslopp med sitt latenta tillstånd, vinterzonen, och sin kulminationszon, sommaren, samt sina mellanstadier däremellan, våren och hösten. Varför skulle det största undret eller detta; varför allt är skapat, denna väsendets personliga växelverkan med Gud, inte vara underkastat kretsloppet, när allt annat i livet är det. Alla materier, ända från vatten till eld, och allt vanligt medvetande, ända från krig till fred, kan ju uteslutande endast existera som stadier eller som årstider i detta kretslopp. Och vad annat kan vara bättre syn för sägen än naturen själv? Kan mänskliga fantasier och föreställningar vara en mer betryggande garanti som uttryck för sanningen? – För det invigda eller kosmiskt medvetna väsendet är Guds ande bokstavligt talat närvarande över vattnet, vilket vill säga är närvarande i allt och alla.

Medan den materialistiska vetenskapen utgör den delen av det gudomliga talet eller hänvändelsen till mänskligheten, i vilken de får upplysningar om de arbetsmetoder med vilka de kan göra materien sig underdånig, blir världsåterlösningen eller den andliga vetenskapen den delen av det gudomliga talet eller medvetandeöverföringen, med vilket Gudomen ger väsendena upplysningar om hur de kan göra sig underdåniga Guds tankar och medvetande eller livet och bli ett med Gud. När detta har skett, är människan inte längre ensam. Då vandrar hon medveten tillsammans med Gud, och Gud berättar för henne om hennes odödlighet, hans egna tankar, idéer och avsikter med kommande levande väsen, mänskligheter, klot och världar. Väsendet har därmed lyfts upp till en himmel högt över de dödens och primitivitetens avgrundsträsk, i vilka väsendena är utan Gud och därför i denna gudsövergivenhet måste bygga sin existens på de mordvapen som uteslutande endast ger fruktan, skrik och dödsrosslingar, eller det ragnarök som för närvarande går fram över jordens mänsklighet. Som man ser, är det på tiden att komma att förstå den sidan av det dagliga livet som i form av naturkrafterna är Guds tal eller uppenbarelse av freden, glädjen och lyckan – den sidan av samma naturkrafter som i Bibeln är bebådad som "den helige ande". Den här salen såväl som sakens alla övriga egendomar och dispositioner är uteslutande helgad åt denna mission. Det är min uppgift att lära alla människor detta i naturen förekommande Gudomens absoluta tal, visa människorna denne "hjälparen, den helige ande", så att de kan bli återlösta och befriade från den fruktan, sorg och pina som i dag på så många sätt tynger mänskligheten mot jorden. Och uteslutande med avseende på detta ändamål är denna sal härmed invigd.