Från Bibeln känner vi till uttrycket "Guds ande svävade över vattnet". Likaså säger Kristus till Nikodemus: "Den som inte blir född på nytt av vatten och ande, kan inte komma in i Guds rike." Vi känner också till berättelsen om "den heliga anden", som kom över apostlarna, om "hjälparen den heliga anden" som skulle komma till människorna och ge dem kunskap om livets högsta facit eller livsmysteriets lösning. Vad menas med detta, att Guds ande svävade över vattnet, och att ingen kommer in i Guds rike om han inte föds på nytt av vatten och ande? Vatten och ande betyder två eviga realiteter, utan vilka jorden eller något av det liv som finns på jorden aldrig skulle ha blivit till. Dessa två realiteter känner vi till under andra beteckningar. Vattnet betyder i den bibliska berättelsen materia eller stoff. Det måste således finnas någonting, av vilket Gudomen kunde skapa jorden. Utan materia ingen skapelse, någonting kan inte komma till av ingenting, liksom någonting inte heller kan bli till ingenting. I detta sammanhang betyder ande "medvetande". Medvetande är i sin tur detsamma som det mentala område omkring ett jag, som medför att detta framträder som ett levande väsen. Medvetandet är således det levande väsendets område av förmågor och anlag. Här formas dess tankar, kunskap, begär och vilja, dess förnimmelser av glädje och sorg, och dess upplevelse av dess samlade öde. Från detta mentala område dirigerar det sin fysiska organism och de handlingar och skapelser som utförs genom organismen. Det äger alltså en särskild organisk apparatur för denna livsprocess, och det är denna organiska apparatur som jag i mina kosmiska analyser har kallat väsendets "övermedvetande". Utifrån detta övermedvetande upprätthåller väsendet sitt undermedvetande, som i sin tur består av de två realiteter som jag kallar dags- och nattmedvetande, liksom det också skapar sin fysiska kropp utifrån detta övermedvetande.

Övermedvetandet är således sätet för det levande väsendets eviga livsstruktur. I denna överlever väsendet sina fysiska inkarnationer med sin begåvning, sina talanger och anlag. Det levande är följaktligen inte bara en fysisk kropp. Kroppen är uppbyggd av materia, alltså det som Kristus inför Nikodemus symboliserar eller uttrycker som "vatten". Men det levande väsendet såväl som jorden utgör någonting annat än "vatten", stoff eller materia. Om vi iakttar materien, blir vi vittne till det orubbliga faktum att den i sig själv är en ocean av rörelse. Även de fastaste ämnen består av partiklar, som rör sig i tomrum som är många gånger större än partiklarna. Om vi ser på klot, solsystem eller vintergator, ser vi också rörelser. Om vi ser på de levande väsendenas organismer, utgör dessa många variationer av rörelse såväl i sin inre organiska struktur som i det yttre rummet. Men vad är det som således skapar rörelse i all materia? Materien i sig själv kan omöjligt röra sig. Materien är planmässigt uppbyggd, den förmås till att utlösa logiska processer, och vi ser hur de levande väsendenas organismer utgör hundraprocentigt nyttiga redskap för upplevelse- och skapelseprocesser. Om endast materien existerade, varför skulle den då vara formad så specifikt som inre och yttre organ, som förnimmelseredskap av den finaste konstruktion med samarbetande funktioner, som visar sig vara så ändamålsenliga och genialt konstruerade, att all världens tekniska specialister inte kan skapa ett maskineri som kan mäta sig med detta? Denna logiska och planmässiga omformning av materien skulle ju vara helt meningslös om det inte fanns något, för vilket dessa redskap var en livsbetingelse. Detta "något" kan inte vara organismen själv, då den är ett redskap som dirigeras av någonting helt annat. Detta "andra" måste vara dess upphov, för vilket den är ett redskap, och då detta "andra" inte är materia, är det otillgängligt för direkt förnimmelse. Det är helt osynligt, och det är bara genom sin påverkan på eller sin skapelse i materien, som det ger sig tillkänna och därmed kan konstateras.

Utan detta "någots" existens skulle det omöjligt kunna förekomma rörelser i materien. Det skulle omöjligt kunna existera levande väsen. Utan detta "något" skulle den väldiga rörelse- och skapelseprocess som vi kallar världsalltet vara en total omöjlighet. Bibelns ord om skapelsen: "Guds ande svävade över vattnet" är riktiga i den meningen att det måste finnas materia, "vattnet", och det måste finnas ett skapande medvetande eller "ande" som styr och leder denna skapelse. Medvetande eller ande är en egenskap hos ett "något", ett "jag", som i kraft av denna egenskap framträder som ett levande väsen. Detta levande väsen är Gudomen, vars ande svävade över vattnet. Vi kan presentera denna analys för oss själva. Vi känner oss själva som ett levande "något" som upplever livet i kraft av organism och sinnen, liksom vi också på detta sätt ger oss till känna för vår omgivning. Detta "något" känner vi till under begreppet "jaget". Men ett "jag" allena skulle inte vara ett levande väsen. Ett medvetande kan inte heller i sig självt utgöra ett levande väsen, och inte heller är ett manifestationsorgan eller en manifestationskropp – vare sig den är psykisk eller fysisk – något levande väsen. Men tillsammans med vårt övermedvetande och undermedvetande och dess manifestationsorgan eller manifestationskroppar utgör vårt "jag" ett levande väsen, ett väsen som "Guds avbild, honom lik" eller ett "treenigt" väsen.

Vad är då ande? Ande utgör den kraft som i alla situationer sätter all materia i rörelse, såväl i makrokosmos som i mellan- och mikrokosmos. Denna kraft är, som redan nämnts, endast synlig genom de reaktioner eller rörelser som den framkallar i materien. Alla former av materiekombinationer eller skapade företeelser, oavsett om de är fysiska eller psykiska, har skapats av ande. Ande framträder som medvetandekraft i form av vilja, och vilja är i sin tur detsamma som begär eller önskan, som bara kan uppstå i form av andlig hunger. Denna hunger kan bara mättas genom att önskan eller begäret tillfredsställs. Men hur uppstår ett sådant begär? Begär eller önskningar utlöses av en evig princip, i kraft av vilken hela världsalltets liv upprätthålls. Denna princip har jag kallat hunger- och mättnadsprincipen, och dess manifestationer är inte begränsade till den näringsmässiga hunger och törst som levande väsen upplever i den fysiska världen. Det är denna princip vi blir vittne till i livets alla former av upplevelse. Vi önskar inte se samma film eller samma skådespel i det oändliga, liksom vi inte heller önskar ställa samma fråga och ideligen få samma svar. Om vi verkligen har förstått svaret, och det har varit tillfredsställande, har vår hunger inom detta område mättats. De kosmiska spiralkretsloppen är en manifestation av hunger- och mättnadsprincipen. I ett sådant kosmiskt kretslopp har de jordiska människorna börjat hungra eller längta efter en fredligare och mer fullkomlig tillvaro och ett ljusare och lyckligare öde, och efter hand kommer de att få denna hunger tillfredsställd. Det kommer de till och med att få i en sådan grad, att de på sitt nuvarande utvecklingssteg knappast kan sätta sig in i, hur suveränt och fullkomligt de kommer att kunna skapa nya variationer av organismprinciper och manifestera världsåterlösningsprincipen för andra väsen på andra klot och mycket annat, som gudomliga medarbetare eller redskap i Gudomens primära medvetande. Även om de jordiska människorna har svårt att förstå dessa perspektiv, hör de i allmänhet gärna talas om dem, då dessa perspektiv är i kontakt med deras hunger och längtan och utgör själva kontrasten till allt som de börjar bli mätta på. Vad de flesta människor i dag däremot har svårt att förstå, är att de en gång i framtiden – även om det är en omåttligt lång tid enligt deras tidsbegrepp – ska bli tillfredsställda av detta ljusa öde och få det utlevt och därmed komma att hungra efter dess motsats.

Om det inte existerade kontraster i tillvaron, skulle det över huvud taget inte finnas något liv, utan dödens stillhet skulle råda överallt. Men livet är ett faktum, och det är också ett faktum att det framträder som ljus och mörker, kyla och värme och ett oändligt antal andra variationer av kontrastprincipen. När ett levande väsen i sin eviga utveckling får uppleva kulminationen av ljus i en utvecklingsspiral, måste det efter hand, på grundval av livets lagar, mättas av detta ljus och längta efter dess motsats. På detta sätt får samma väsen möjlighet att uppleva en ny och högre utvecklingsspirals ljus och mörker och så vidare. Därför är det en evig tillvaro. Ett evigt ljus allena skulle inte kunna ligga till grund för tillvaro och upplevelse, det skulle vara en evig död. Väsendenas begär utlöses således av en evig princip, i kraft av vilken väsendena hela tiden dras mot nya sfärer, efter hand som de gamla intressesfärerna har utlevts. Denna princip har jag kallat "urbegäret".

All manifestation och skapelse och därmed varje rörelse i materien uppstår således som ett utslag av en impuls från ett levande väsens övermedvetande. Impulsen förs av urbegäret eller moderenergin till väsendets undermedvetande. Genom detta medvetandes kroppar blir väsendet medvetet i impulsen och förnimmer den som begär eller önskan. Längtan att uppleva begäret utlöst som handling eller manifestation gör det till vilja. Men ett väsens vilja kan bara komma till utlösning genom kraft. Om väsendet i fråga t.ex. önskar ta en promenad, betyder det att det ska få sin fysiska organism att vandra, och det kan bara ske med hjälp av fysisk kraft. Denna kraft frambringar väsendet själv i sin organism, genom att dess vilja med hjälp av moderenergin skapar ett spänningstillstånd mellan två grundenergier, tyngd och känsla. Dessa två kontrasterande energiers möte i väsendets därtill uppbyggda organ skapar den nödvändiga spänningen och utlösningen i den fysiska kroppens nervsystem och muskulatur. Och under viljekontroll skapas de rörelser som väsendet upplever som en promenad. Alla manifestationer på det fysiska planet, vare sig det är orkanens flykt över kontinenter och hav, klotens eller solsystemens rörelser, eller rörelser i mikrokosmos som vi inte kan förnimma, alla utlöses de av levande väsen efter samma kosmiska principer som när en människa går på promenad eller utför någon annan handling som representerar psykisk och fysisk rörelse igångsatt av kraft, vilja, önskan och begär mot bakgrund av hunger och mättnad. Anden sätter i gång det hela, den ande som i form av "övermedvetande" svävar över vattnet eller materien.