I allmänhet uppfattas uttrycket "den heliga anden" som ett abstrakt begrepp, varför det av många människor känns både overkligt och som ett resultat av ett slags övertro i likhet med många andra religiösa föreställningar. Det kan därför vara av betydelse för den andligt intresserade människan att komma till klarhet om vad som verkligen döljer sig bakom detta begrepp. Saken är nämligen den, att den kraft, som uttrycket "den heliga anden" innebär, betyder oerhört mycket för alla levande väsen, för alla existerande livsformer. Utan "den heliga anden", detta det allra högsta uttrycket för kraft, skulle ingen skog någonsin kunna grönska, ingen äng kunna täckas av vårens blomster och inget väsen någonsin kunna uppleva fullkomlig hälsa eller fullkomligt välbefinnande. Ja, så betydelsefull är denna kraft, att utan den skulle vår jord aldrig ha kunnat omformas från ett glödande eldklot till den underbara boplats för människor, som den är i dag. Utan denna kraft skulle människan aldrig ha kommit i besittning av den fullkomliga organism hon har i dag, detta gudomliga redskap genom vilket hon på en viss tidpunkt i sin utveckling kommer att uppleva att bli "ett med Gud', bli ett väsen som "Guds avbild". Ja, utan "den heliga andens" existens skulle det över huvud taget inte finnas någon form som helst form av medvetande eller upplevelse av liv.

Då uttrycket "den heliga anden" i själva verket är detsamma som Guds ande eller medvetande, är det inte utan orsak som Bibeln börjar skapelseberättelsen med orden: "Guds Ande svävade över vattnet". Nu är tiden emellertid kommen då begreppet "den heliga anden" inte längre skall vara endast ett abstrakt begrepp. Orsaken härtill är att om den kraft som döljer sig bakom detta begrepp inte uppenbaras i sin verkliga natur i form av en klar och realistisk kunskap, tillgänglig för varje utvecklad människa, kommer mänskligheten aldrig att bli fri från krigets bördor och elände. Den kommer då aldrig att kunna undvara sjukhus och lasarett, kryckor eller proteser. Svält, träldom och förtryck kommer då alltjämt att behärska stora områden av den jordmänskliga kulturen, och den så efterlängtade varaktiga freden kommer att förbli en utopi.

Det är i dag ett orubbligt vetenskapligt faktum, att det utöver den fasta, flytande och gasformiga materien finns en fjärde form av materia, nämligen den strålformiga. Ingen människa kan bestrida det faktum, att skillnaden mellan ett lik och ett levande väsen inte bestäms av något fysiskt synligt, utan av att det som tidigare visade sig som önskan, vilja, handling, kort sagt som uppträdande, nu har försvunnit. Endast redskapet för dessa funktioner återstår. Det som har försvunnit är alltså det primära hos det levande väsen som organismen tidigare utgjorde. Men då det som yttrade sig som önskan, vilja eller begär, var det viktigaste hos organismen, blir det också ett faktum att det är detta som var det primära och inte organismen själv, vilken helt uppenbart endast var ett redskap för dessa yttringar. Det var dessa krafter som fick organismen att röra sig och handla, och inte tvärtom.

På samma sätt som med den jordiska människan är det också med djuren, ja, med allt som vi kallar levande. När detta "Något" som uttrycker livet går ut ur en växt eller ett djur, vissnar eller dör organismen. När alla till synes döda eller vissna växter och träd om våren på nytt grönskar och blomstrar, är det uttryck för att samma osynliga Något som året före lämnade dessa på nytt har vänt tillbaka. Det är detta osynliga Något vi kallar livet eller det levande, och detta är, som vi vet, absolut inte detaljlöst, även om vi inte kan ta och känna på dessa detaljer på samma sätt som vi kan uppfatta, väga och mäta den fysiska organismens detaljer, dess organ, lemmar och hjärna.

När den väldiga mängd av fysiska olikartade ting, som redan ordnats och bestäms av den osynliga kraft eller materia som inkarnerar i organismerna, veterligen finns som ett för alla helt uppenbart faktum, blir det också ett faktum, att denna osynliga kraft i motsvarande grad på förhand måste ha bearbetats av organ eller organismer som inte är av fysisk karaktär. Hur skulle de annars kunna visa sig i alla de olika fysiska verkningar som vi är vittne till och som får den fysiska materien att framträda i den mångfald organismer som vi på alla sidor är omgivna av? De osynliga organ eller organismer genom vilka den lika osynliga anden skapar och inkarnerar i de fysiska organismerna är sålunda uttryck för att det finns en värld utanför den fysiska, en värld som endast kan vara av andlig natur.

Eftersom denna andliga värld kan inkarnera i eller sänka sig över den fysiska och inte omvänt, så finner vi här det levande väsendets verkliga värld eller hemort. Här är en värld som är bortom döden. Döden innebär endast att det levande väsendet skiljs från en fysisk organism. Den är aldrig i något enda fall eller i någon enda situation uttryck för ett tillintetgörande eller ett totalt upphörande. Det levande väsendet är ett andligt väsen och hemmahörande i en andlig värld. Att detta är ett orubbligt faktum kan man lätt se av att allt det vi kallar vårt medvetande, våra erfarenheter och upplevelser endast kan uppfattas i form av "tankar", som helt är av psykisk natur. Om de var fysiska, behövde vi inte översätta dem till fysiskt tal eller fysisk skrift eller på annat sätt indirekt överföra dem till fysisk materia. Vore de fysiska skulle var och en se kunna se dem, och vi behövde då inte berätta eller nedskriva dem.

För att göra våra önskningar och begär, vår längtan, våra kunskaper och avsikter begripliga för vår omgivning, måste vi överföra detta vårt inre dolda psykiska tillstånd till antingen tal, skrift eller ljud. Härav ser vi att det levande i världsalltet, i mineral, växter, djur och människor är ande. Ande är i sin tur medvetande, och medvetande är tankar. Tankar är kunskap, föreställningar, begär, hat, bitterhet och vrede, liksom de också är sympati, förståelse och kärlek. Ande framträder alltså som två stora motsatser: hat och kärlek. Dessa visar sig i sin tur som två andra stora motsatser: okunnighet och kunskap. Därmed har vi kommit till huvudproblemet i denna artikel: "Den heliga anden".

Naturligtvis är all ande i sin djupaste analys helig. När det gäller den samlade manifestationen av universums ande visar sig denna andes slutfacit vara fullkomligt, därav de eviga orden: "Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott", vilket vill säga till glädje och välsignelse för allt och alla. För den jordiska människan finns det emellertid ande som inte är helig, det vill säga inte är till glädje och välsignelse för allt och alla. Tvärtom visar sig denna ande, dessa tankar, vara orsak till förbannelse och smärta för de levande väsendena. Den ande som skapar direkt förbannelse, smärta eller lidande och förstör andra människors lycka och tillvaro, kan inte betecknas som helig. Och det är denna ande som för närvarande plågar de jordiska människosamhället.

Men nu gäller det alltså människans förhållande till "den heliga anden". Människan befinner sig på ett utvecklingsstadium där Gudomen håller på att forma henne "till sin avbild", det vill säga lära henne att känna allt det onda, det mörka genom att hon av egen fri vilja utövar mörkrets gärningar. Eftersom hon genom detta sitt uppträdande handlar mot lagen om kärlek till nästan, utlöser hon oundgängligen krafter som vänder sig mot henne själv i form av ett olyckligt öde.

Den människa som hatar och förföljer, den människa som genom sin bitterhet, vrede och besvikelse hindrar andra människors glädje och lycka och får dem att känna sig olyckliga är alltför mycket i kontakt med vinterns princip och måste oundgängligen skörda verkningarna härav. Hon utlöser inte den ande som får vårens underbara liv att bryta fram i sin nästas mentalitet, den ande som tänder ljuset i den hopplöst sjukes ögon och får leendet att bryta fram på den sörjandes ansikte. Man måste sålunda lära sig att göra sin ande helig. I samma grad som man förmår uppöva sig till att endast leva för att göra andra lyckliga och glada över livet, är man i kontakt med det uppträdande som är sommarens princip, det uppträdande som ger liv, det uppträdande som låter ens ande vara helig på samma sätt som Guds ande är det.