I det dagliga livet lever vi var och en i ett livstillstånd eller en livsform vi kallar "människa". Inte desto mindre förekommer det miljoner och åter miljoner av människor som inte vet vad en människa är. I det avseendet är dessa miljoner människor inte särskilt längre komna än djuren. Dessa vet ju heller inte vad ett djur är. Ett lejon vet inte vad ett lejon är, lika lite som en krokodil, en orm eller oxe, etc., var och en för sig, vet vad de själva är. De lever bara och upprätthåller var för sig sin tillvaro i kraft av sin självbevarelsedrift. Att de utgör lejon, ormar, krokodiler och oxar etc., är ju endast en beteckning de har fått genom människans uppfattning. Djurens egen uppfattning om sig själva ser helt annorlunda ut, liksom deras uppfattning om människan naturligtvis också är en helt annan än den människan har om sig själv. Men människan har ett längre framskridet eller mer utvecklat medvetande. Hon kan bättre överblicka djurets framträdande eller livsform än djuret själv.

Men liksom människan alltså är djuret överlägset, så finns det i verkligheten också väsen som befinner sig högre än människan och bättre kan överblicka hennes livsform och ödesskapande än människan själv. Dessa väsen har en helt annan uppfattning om den jordiska människan än detta väsen själv har. Det är dessa väsen som av naturen själv har blivit organiskt invigda. De har nått ett bestämt utvecklingstillstånd, där de lever i ett kosmiskt upplyst tillstånd, som gör det möjligt för dem att genomskåda universums kosmiska lagar, dess struktur och därmed de levande väsendenas verkliga identitet. Att livet och tillvaron, de levande väsendena, stoffet, materien eller rörelserna, skapelseprocessen i naturen, mineraler, växter, djur, människor ser annorlunda ut för dem än för den vanliga oinvigda jordmänniskan, blir här en självklarhet.

Vilka eller var är dessa invigda väsen? Det kan vara svårt för den vanliga människan att tro att det skulle kunna finnas sådana väsen. De skulle var och en utropa att de aldrig har träffat eller sett ett sådant väsen. Och det är ju helt riktigt. För det första är det kosmiskt, organiskt invigda väsendet på jorden en utomordentlig sällsynthet och därför inte känt, ja, dess existens kommer direkt att förnekas. För det andra kan man inte möta det invigda väsendet på det fysiska planet, i kött och blod, så länge man inte är i stånd att möta det andligt. Även om man verkligen skulle möta ett sådant väsen, kommer man bara se en fysisk kropp som är lika alla andra jordmänskliga organismer, ja, den kan till och med skönhetsmässigt inte alltid mäta sig med den vanliga jordmänniskan. Så fysiskt är det invigda väsendet rentav kamouflerat.

Att se det kosmiskt invigda väsendet som en fanatiker, som ett sjukt och abnormt väsen, är ju detsamma som att inte se den invigde. Att se och möta den invigde är att komma på mental våglängd med detta väsen. Utan denna kontakt kan den oinvigda människan varken möta det invigda väsendet eller själv bli invigd. Hon måste förbli i sin okunskap eller på det mentala lågland, där man ännu liksom djuren inte vet vem man själv eller ett levande väsen är. Endast den människa man är på våglängd med kan man möta och se. En utmärkt idrottsman kan värdera eller förstå en annan idrottsman. En duktig fotbollsspelare eller en som denna manifestationsgren är det viktigaste för, kan möta och se en annan fotbollsspelare. Men om denne andre fotbollsspelare har stor kunskap eller färdigheter på andra fält, kan han inte se eller bedöma. Det är alltså bara fotbollsspelaren i den andre mannen som han kan möta. Om denne andre man samtidigt är en blivande Bohr eller en gigant i teoretisk fysik eller en annan vetenskap kan den som bara är fotbollsspelare inte bedöma. (Professor Bohr var, så vitt jag vet, en gång en skicklig fotbollsspelare.)

Och så är det med alla människors bedömning av människor. De kan endast bedöma ting med hjälp av samma ting. Liksom fysik endast kan förstås genom fysik, så kan ande eller andligt vetande endast förstås genom ande och andligt vetande. På de områden av livet och tillvaron där vi inte själva har kunskap, kan vi givetvis inte förstå det vi ser. Hela vår bedömning av livet och tillvaron, vår egen identitet och vårt öde inräknat, kan vi alltså bara uppleva och förstå i kraft av den kunskap vi sitter inne med. Detta vårt intellektuella område är således vårt enda sökljus. Endast i detta ljus kan vi se. Där vi inte har något vetande ligger livet eller tillvaron i ett nattsvart mörker. Där är livsvägen osynlig. Detta borde varje oinvigt väsen bränna in i sitt medvetande med eldbokstäver. Då skulle det låta bli att vandra så tryggt på de vägar där änglar inte törs träda och som leder rakt ner i svavelpölen eller ragnarök, som i sin tur är detsamma som alla former av de olyckliga ödenas domän.

För att bedöma en människa måste man alltså i förväg ha kunskap om det levande väsendets struktur. Har man inte det kan man ju heller inte veta något om livets högsta struktur i människan. Då ser vi ju människans fysiska sida eller det av samma människa som ligger inom de fält där vi har kunskap och sinnen att direkt uppleva. Då blir människan för oss endast det yttre som vi med vår kunskap och våra sinnen kan komma i kontakt med. Så blir människan för oss bara fotbollsspelaren, muraren, snickaren, matematikern, läkaren eller ministern, rövaren, banditen, luffaren eller fursten etc. Men finns det någon av dessa benämningar som uttrycker människans verkliga analys? Är inte alla människor något helt annat än det som kan uttryckas genom de nämnda och liknande benämningar? Vad uttrycker dessa benämningar? De uttrycker endast speciella manifestationsmetoder. En speciell organisation av energi och stoff som i sin tur framträder som logiskt skapande. Men manifestationsmetoder som frambringar en logisk skapelse kan ju inte existera självständigt. De kan ju endast existera som verkningar av en orsak. Här i detta fall blir orsaken en tänkande skapare. Om det inte fanns en tänkande skapare kunde skapelsen ju inte bli logisk, vilket i sin tur vill säga plan- eller ändamålsenlig. Man har ju aldrig sett och kommer aldrig att kunna se dött stoff skapa något ändamålsenligt. Endast ett levande väsen kan ha vilja och avsikter och överföra detta sitt begär till manifestation i materien. Överallt där det finns logisk eller ändamålsenlig skapelse, kan det alltså endast ske i kraft av en osynlig, ändamålsenligt tänkande skapare.

Upplevelsen av denna osynliga skapare kan alltså endast ske genom tanken eller tänkandet, som i sin tur är en psykisk upplevelse. Bakom de fysiskt synliga skapelseprocesserna existerar det alltså ett psykiskt upphov, men då psyke är detsamma som ande, blir en människa såväl som varje annat levande väsen alltså en ande som framträder. Dess yttre fysiska framträdande blir alltså enbart något sekundärt i analysen av det levande väsendet. Det primära, det verkliga, den absoluta sanningen om det levande väsendet är alltså att det är en ande. Som en följd av detta kan det endast upplevas med hjälp av ande eller andliga sinnen. Vad är då andlig förnimmelse? Det är logiskt tänkande, intuition och tillägnandet av andligt vetande. Den som bara lever på fysiskt vetande kommer att vara ett andligt okunnigt och därmed ett motsvarande andligt dött väsen, som bara kan uppfatta det levande väsendets fysiska sida. Då denna endast är timlig eller förgänglig, tror denna människa att det är det levande väsendets analys. Hon förstår således inte att denna analys bara är kroppens eller den fysiska organismens analys. Hon uppfattar skaparen som identisk med de skapade tingens analys, eftersom hon inte kan uppfatta annat än de fysiskt skapade tingen. Hon har ännu inte ande eller psyke, tanke- eller medvetandeförmåga nog för att tänka sig fram till den osynliga eviga skaparen, som i sig själv finns bakom sin fysiska organism. Människan är alltså en levande, tänkande, manifesterande och upplevande ande. Men därigenom blir hon ju synlig som Guds avbild. Vad är Gud annat än den osynligt logiskt tänkande och skapande anden bakom naturens alla logiska uppbyggande och nedbrytande krafter? Finns här inte precis samma uppbyggnads- och nedbrytningsprocess som i människans och det levande väsendets fysiska organism? När det bakom varje levande väsens fysiska organism alltså finns något skapande, uppbyggande och nedbrytande, och därför ett överlevande jag eller en osynlig skapare bakom dessa två processer, varför skulle det då inte på samma sätt bakom naturens alla andra logiska, fysiska skapelseprocesser, dess uppbyggande och nedbrytande, finnas ett motsvarande jag som överlever dessa två processer?

För den utvecklade forskaren och tänkaren kan det således bli uttryck för den högsta logiken eller vetenskapliga inställningen, och därmed vara ett teoretiskt faktum, att "människan" endast är ett timligt uttryck för en i organismen upplevande, tänkande, skapande evigt oförgänglig och därmed odödlig ande – på samma sätt som universums eller naturens alla olika processer endast är uttryck för logiskt tänkande, skapande och därmed likaså evig, odödlig ande, genom dessa logiska skapelseprocesser. Och på så sätt kan det genom logiskt tänkande, för det oinvigda väsendet bli ett teoretiskt faktum och för det kosmiskt invigda väsendet till självupplevd erfarenhet, att varje levande väsen och därmed också den levande anden bakom människan, är en evig uppenbarelse av samma princip som vi kallar Gud. Anden bakom den fysiska människan, såväl som anden bakom varje annat levande väsen, är på så sätt en evig uppenbarelse av Gud.