Den kristna påsken har ju sitt ursprung eller sin rot i den bibliska berättelsen om Jesu lidandeshistoria. Själva påskhögtiden är ju endast en ceremoni, en särskild gudstjänst med sakrament, sång, orgelbrus, tända ljus, vackra färger etc., som alltsammans tjänar till att göra gudstjänsten till en religiöst uppbyggande, glädje- och livslustbefordrande högtid för de innerligt troende deltagarna till minne av världsåterlösaren. Det är inte denna högtidliga ceremoni kring påskevangeliet som gör detta till ett beständigt budskap, inte bara för de religiöst troende, utan också för de i hög grad materialistiskt vantrogna.

Att påskevangeliet liksom andra berättelser från Bibeln kunnat göra denna bok till en tusenårig realitet, som med en alltbehärskande kraft ännu i dag kan rycka miljoner människor med sig i andlig hänförelse och inspiration, beror uteslutande på den omständigheten, att dessa berättelser uttrycker eviga absoluta sanningar. Och en absolut sanning kan aldrig någonsin bli till absolut osanning. En absolut sanning uttrycker nämligen en evig lag, vilket i sin tur vill säga en av de eviga principer varpå världsalltets eviga existens vilar. Det är överträdelsen av en eller flera av de eviga principerna som gör det levande väsendet till en så kallad syndare. Att överträda dessa principer skapar alltså en motsats till den eviga fullkomlighet som uppfyllandet av nämnda principer betingar eller åstadkommer. Denna motsats blir åter detsamma som "ett ofullkomligt liv". Detta ofullkomliga liv kan enligt kosmisk klarsyn endast utlösas av ett begränsat medvetande, vilket vill säga ett medvetandetillstånd i vilket det levande väsendets högre andliga förmågor och sinnen mer eller mindre nedbringats till minsta möjliga prestationsförmåga, varigenom det eviga väsendet försatts i ett slags "kosmiskt vilotillstånd". Uppfyllandet av principerna befordras däremot alltid endast av de kosmiska sinnenas mer eller mindre framträdande högsta kapacitet. Denna uppfyllelse kan alltså endast vara en produkt av väsendets allra högsta förnimmelsebegåvning och härav följande högsta kunskap. Principernas uppfyllelse och den tillvaroform som följer härav kan alltså endast betecknas som tillvarons eller livets absolut primära. Att uppfatta den tillvaroform som frambringas av ett mentalt tillstånd i vilket väsendet har sin mentala minstakapacitet, är minst vetande, som "den fullkomligaste" eller mest fundamentala och därmed uppfatta den tillvaroform som är ett resultat av det tillstånd i vilket väsendet utvecklar sin högsta mentala aktivitet, har sin högsta kunskap, som den ofullkomligaste, som den primitivaste, kan ju endast avslöja att insiktsförmågan hos den som har en sådan uppfattning är abnorm. Dessutom kommer ju härtill också de båda livsformerna eller resultaten av det mentala utvecklandet och bekräftar eller stadfäster sin egen position eller kapacitet på ett absolut ofelbart sätt, därigenom att den som är resultatet av väsendets minstautveckling av andlig mentalitet eller kunskap och den härav följande överträdelsen av livslagarna kulminerar i den förnimmelse vi kallar smärta, medan den som är resultatet av väsendets högsta kunskap och den härav följande uppfyllelsen av livslagarna uteslutande leder till kulminationen av den förnimmelse vi kallar välbefinnande, glädje, lycka eller fullkomlig salighet. Att uppfatta fullkomligheten eller saligheten som det ofullkomliga och ofullkomligheten, primitiviteten och smärtan som det fullkomliga, kan alltså absolut endast vara identiskt med en uppenbarelse av osanningen. Varje levande väsen som baserar sin tillvaro på denna osanning kommer sålunda oundgängligen att hamna i kulminationen av smärta eller motsatsen till lyckan eller saligheten.

Det är riktigt att det finns en zon i tillvaron eller på utvecklingsstegen där man tror sig finna den högsta lyckan just genom att överträda livslagarna och medvetet skapa lidande och smärta för alla de medväsen man betraktar som fiender, ja, rent av uppfattar detta handlingssätt som gudsdyrkan, som en nödvändighet för att komma till "himlen", bli salig. Är det inte just detta som gäller i den nordiska gudaläran med dess himmelrike "Valhall" för alla de största och starkaste dråparna eller mördarna? – Men är det inte också ett faktum att ifrågavarande väsen tror sig uppfylla de högsta lagarna just genom detta sitt uppträdande? – De vet ju ingenting om klarsyn, de känner alls inget till om de verkliga lagarna bakom livet, de är kosmiskt sovande. Det enda de känner till är det materiella liv som rör sig i deras dagsmedvetna omgivning. Och detta liv är ju som skapat för att bibringa dem tron på överlägsen materiell styrka och makt som de enda saliggörande medlen. Utan dessa medel skulle de inte kunna hävda sig i den zon som hade blivit deras tillfälliga hemort på utvecklingsstegen. Men då denna zon endast utgör en liten lokalitet i deras verkliga eviga liv, ja, är så liten att de alls inte var i stånd att inom densamma se de slutliga verkningarna av sin djuriska eller dräpande livsform, vilka i en mängd fall drabbade dem först i efterföljande liv, kunde de ju inte veta att deras smärtbringande och dräpande beteende mot omgivningen en gång skulle drabba dem själva. De måste därför nödvändigtvis handla utifrån det förhållande som för ögonblicket gjorde deras handlingssätt till synes berättigat eller logiskt. De måste alltså röja sina besvärliga fiender ur vägen för att själva få möjlighet att komma fram och ådrog sig därigenom, om än omedvetet, ett olyckligt öde. Men då detta olyckliga öde inte var omedelbart, utan kom först i senare liv, var det ju omöjligt för dem att uppfatta sitt handlingssätt på annat sätt än som logiskt.

Den forna gudamoralens bloddrypande natur påverkas visserligen i dag av kristendomen, men den auktoriseras ändå i väldig omfattning ännu i form av civila och militära strafflagar, krigsinstitutioner, soldatväsen, tukthus och straffanstalter, elektriska stolar, giljotiner, galgar och skjutvapen. Så länge dessa företeelser är nödvändiga inom en kultur, skall man helst inte alltför högt proklamera denna som exemplarisk kristendom. Kulminerande kristendom vilar ju uteslutande på en hundraprocentig nästakärlek eller på detta att man skall älska sin nästa som sig själv, vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra och att den som förgör med svärd själv skall omkomma genom svärd. Det står ingenstans tillfogat dessa högsta ideal att auktoriserade mord och dråp med hjälp av elektriska stolar, giljotiner, galgar och skjutvapen skulle vara ett undantag.

Bibeln är alltså en bok vars innehåll till övervägande grad består av sådana odödliga ideal som efter hand samlats och överlämnats från mänsklighetens främsta och mest begåvade representanter. Eftersom nedskrivningen formar sig som berättelser om väsen som levat och haft roller i händelser som skall ha ägt rum för årtusenden sedan, blir Bibeln i sitt rent ytliga, yttre framträdande alltså endast en samling berättelser. Och det stora problemet har därför för många vetenskapligt inställda människor av i dag blivit frågan om huruvida dessa bibliska berättelser och personer verkligen är historiska eller om de blott är uppdiktade fantasier, då de menar att hela Bibelns värde står och faller därmed.

För den flyktiga materiellt inställda läsaren utgör Bibeln alltså endast en samling postulat om personer och händelser från en för länge sedan svunnen tid. Då den inte avser att vara bevisföring för existensen av denna svunna tids händelser och personer, blir den för en sådan läsare inte av någon särskilt stor betydelse. Enligt hans uppfattning är den i stor utsträckning alltså bara uttryck för övertro och naivitet, och hans uttalanden om denna bok kommer därigenom att sakna varje förutsättning för kapacitet eller auktoritet. Det är väsen med denna totalt materialistiska inställning som helt lever utan Bibeln och talar föraktfullt om alla dem som ännu är intresserade av dess innehåll, trots att de själva i de allra flesta fall är både döpta och konfirmerade, är medlemmar av statskyrkan och bär epitetet kristna människor. Att vi ibland finner sådana kristna människor som totalt samvetslösa egoistiska storkapitalister, ockrare, bedragare, rövare, mördare o.dyl. är inte så märkligt. Gudasonen har här kommit bort från sin Fader. Den förlorade sonen skyndar mot sitt öde. Bibeln eller den heliga skrift är alltså tills vidare utan betydelse för dessa människor. Här måste livet självt tala.

Sedan har vi de läsare som tack vare sin ännu bevarade starka religiösa instinkt av hela sitt hjärta tror på Bibelns berättelser och personer som historisk verklighet. För dessa väsen får Bibelns yttre bokstavsform sitt verkligt stora värde. Ja, den är ett så orubbligt dokument att ingenting som helst i världen kan överträffa denna bokstavsforms auktoritet, oberoende av hur meningslös eller stridande mot deras intelligens eller förnuft den än må vara. Att den eller den meningen har fått plats i den heliga skrift är för dem en fullt tillräcklig motivering för att den skall accepteras som orubblig eller absolut sanning. Deras trosförmåga är här så stark att den helt fördunklar deras förståelse av den möjligheten att den sanning som Bibeln uttrycker liksom alla andra sanningar kan uttryckas på högst olika sätt och absolut inte behöver vara bunden till blott en enda bestämd bokstavsform. Tänk om Gudomens skriftliga uttrycksform eller ordförråd vore så begränsat eller fattigt. Ja, han skulle ju i så fall inte ens kunna mäta sig med en vanlig människa. Även den mest enfaldiga människa har ändå en förmåga att tala med sitt lilla barn på ett helt annat sätt än då hon talar till en vuxen. Hon kan ju inte berätta en eller annan invecklad sanning för ett litet tre-, fyraårigt barn med samma meningar som dem hon använder när hon skall berätta samma sanning för en vuxen människa. Om hon över huvud taget skall kunna bibringa det lilla barnet någon förståelse, måste hon likna ifrågavarande sannings detaljer vid något hon vet att barnet känner till och på detta sätt anpassa sin berättelse till barnets kunskaper och dess härav begränsade fattningsförmåga. Det är ju just tillämpningen av denna princip som skapar skillnaden mellan vanliga böcker och de så kallade barnböckerna. I barnböckerna ser vi de stora sanningarna berättade som sagor och historier, vilkas detaljer utformats så att de ligger inom ramen för just de erfarenheter och upplevelseformer som i särskild grad gäller för barnets stadium. Om de hade berättats i erfarenheter som barn så att säga omöjligt kan sitta inne med eller ha besläktade erfarenheter till, skulle sagorna verka helt meningslösa och obegripliga för barnen. Men tänk om Gudomen, världsalltets störste Fader, uppfostrare, lärare och pedagog, endast kunde gestalta sina tankar i en enda bestämd ord- och meningsform. Tänk om han endast kunde berätta livets största sanning eller tillvarons analys med hjälp av erfarenheter som blott ett enda och över alla andra steg förekommande bestämt utvecklingsstegs väsen kunde fatta. Hur skulle det då gå för alla de miljoner och åter miljoner väsen som befinner sig på underliggande steg? – Hur skulle över huvud taget någon religiös tanke, hur skulle något som helst begrepp om en gudom, om världens skapelse, om människornas tillblivelse, det levande väsendets odödlighet, dess kunskaper om moral, humanitet och kärlek ha kunnat uppenbaras i den av den jordiska människan nu kända och upplevda delen av världsalltet? – Måste inte alla de levande väsendena inom nämnda del indelas i just en skala av steg? – Finns inte dessa steg på grund av att en del väsen är mer utvecklade än andra, vilket alltså i själva verket vill säga att de är själsligt mer vuxna. De förstår ett mer utvecklat, ett mer omfattande vetenskapligt avklarat språk, vilket här vill säga kosmiska analyser av själva livets struktur eller den eviga sanningen bakom livets skenbara mysterium. Eftersom väsendena alltså befinner sig på högst olika mentala steg och som följd härav inte på långt när har samma erfarenheter eller samma utvecklade förnimmelsebegåvning eller uppfattningsförmåga, är de fullständigt förhindrade att förstå eller uppfatta en sanning eller analys som inte iklätts en ordform eller symbolik som tangerar deras egna erfarenheter eller den för deras steg normala fattningsförmågan.

Då ju en sådan naturmänniskas religiösa instinkt ännu är så stark att all den rörelse eller utlösning av kraft som hon inte direkt kan se det fysiska upphovet eller den fysiska orsaken till, endast kan uppfattas av henne som absolut "övernaturlig", som något blott gudar eller andar kan vara upphov till, kan en analys av de nämnda kulturföreteelserna omöjligt tända i ett sådant väsens hjärna annat än genom en symbolik som kan hänvisa till dessa "övernaturliga" upphov och den av dem utlösta "magin" eller "trolldomen". Det var ju i enlighet härmed som sådana naturmänniskor i de första flygmaskiner de blev vittne till såg något övernaturligt och uppfattade förarna av dessa maskiner som "överjordiska väsen", som gudar. Men allteftersom naturmänniskan mer och mer lever sig in i kulturmänniskornas begåvning och teknik, försvinner mystiken i hennes föreställning om dessa väsen till förmån för en mer saklig och konkret kunskap, som till sist blir en verkligt korrekt vetenskaplig analys av de faktiska förhållandena. Och så går det med varje företeelse. Den börjar först som mystik. Man skapar sig föreställningar om företeelsen, försöker jämföra den med ting man sedan förut känner till för att utifrån denna kunskap skapa åt sig en fast mental hållpunkt inför företeelsen. Efter hand som man sedan kommer i närmare realistisk beröring med denna, kan man bilda sig en mer och mer korrekt föreställning om den, till dess att samma föreställning slutligen utgör en verkligt konkret eller vetenskaplig analys. Den sanning företeelsen utgör ligger därmed helt öppen. Och väsendets föreställning om företeelsen kan då inte längre förändras. Väsendets upplevelse av företeelsen är därmed på sin höjdpunkt eller inne i sin kulmination. Och med denna form för upplevelse av sanningen i företeelsen är varje form av mystik hos företeelsen upphävd.

Då det gäller sanningen, vilket vill säga själva livets princip, finns det ju blott en. Denna princip är densamma, vare sig den förekommer i ett djur eller i en människa, i rövaren eller i världsåterlösaren, i "djävlar" eller "gudar", i mikrokosmos eller i makrokosmos. Livets sanning är nämligen inte att livet är "ont" eller att det är "gott", långt eller kort, stort eller litet, begränsat eller obegränsat, timligt eller evigt, ty vilken som helst av dessa eller liknande företeelser kan ju var för sig endast utgöra lokala detaljer i själva livets eller den absoluta sanningens manifestation. Det är denna manifestation eller uppenbarelse som kommer i direkt beröring med väsendenas förnimmelsebegåvning. Och i samma grad som denna förnimmelsebegåvning ännu är outvecklad eller ofullkomlig, kommer sanningens detaljer eller uttryck att mer eller mindre verka som mystik, som något obegripligt (härav uttrycket "Herrens vägar är outrannsakliga"). Men då väsendena icke desto mindre alltjämt är och måste vara i beröring med livets detaljer eller kännetecken, vilket vill säga det dagliga livet, finns det hos väsendena nedlagt ett evigt behov att komma i kontakt med tingen eller detaljerna i det dagliga livet, alltså ett begär efter att kunna förstå dessa. Men då väsendena på de ointellektuella stadierna inte har intelligens eller intuition nog att på denna väg förstå sanningen bakom tingen, har de endast den religiösa instinkten (förmågan att tro) att låta sig ledas av. Denna instinkt eller förmåga att tro är i sin tur den sista degenererande återstoden av det kosmiska medvetande som väsendena var i besittning av i sitt föregående kosmiska spiralkretslopp. Att nämnda instinkt just är ett sådant tidigare kosmiskt medvetandes sista stadium för avtagande tillstånd framgår därav, att alla väsen som behärskas av denna instinkt absolut betraktar det som en självklarhet att det finns en försyn, ett levande, styrande väsen eller väsenden, andar eller gudar bakom alla former för rörelse, såväl bakom naturens krafter som bakom människornas och djurens manifestationer. Det är alltså helt ofattbart för primitiva naturmänniskor att så inte skulle vara fallet. Det är inte så märkligt att ett sådant väsen i verkligheten är "himmelriket" närmare än den moderna, materialistiska vetenskapsmannen, som tror på döda krafter eller rent av uppfattar det som totalt omöjligt att det skulle finnas liv bakom oorganiska eller mineraliska ämnen och krafter. För honom är livet blott identiskt med animaliska och i någon mån vegetabiliska livsformer, medan hela det övriga universum med dess solar och vintergator är "döda" och livlösa företeelser.

Naturmänniskan och den religiöst troende kulturmänniskan utgör alltså väsen hos vilka det kosmiska medvetandet från en tidigare spiral ännu gör sig gällande, även om det naturligtvis i innevarande spiral inte förmår ge ifrågavarande väsen en ren, vaken, dagsmedveten detaljering av denna försyn eller detta liv bakom materierna eller rörelserna. Nämnda återstod av det föregående kosmiska medvetandet finns alltså hos väsendena som en orubblig aning om att det finns liv bakom varje form för rörelse. Det är denna kosmiska aning som utlöser den orubbliga trosförmåga som kännetecknar ifrågavarande väsen. Dessa troende väsen är alltså i stånd att förnimma att det finns liv bakom varje form för rörelse och att rörelse alltså absolut omöjligt kan existera utan att härröra ur en eller annan form av liv, även om detta inte är synligt. Det är just där detta liv inte är direkt synligt som mystik uppstår. Mystiken kan inte hävas förrän det skapats en eller annan tankemässig bro mellan individens religiösa aning om liv bakom rörelsen och själva rörelsen. Väsendet anar att det finns liv bakom rörelsen, men det kan inte se hur detta liv har förbindelse med rörelsen eller kan vara upphov till rörelsen. Det känner därför behov att få uppleva en begriplig förklaring på problemet. Då det inte har den högintellektuella förmåga utan vilken en ren, hjärnmässig eller intelligensmässig förklaring omöjligt kan förstås, kan man endast med symboler eller liknelser bygga en bro mellan ett sådant väsens aning om livet och dess förmåga att förstå detta liv. Dessa symboler eller liknelser utgör åter detsamma som sanningens okända detaljer iklädda kända detaljers form och gestalt. Och det är på skapandet av denna symboliserings- eller jämförelseteknik som Bibeln liksom alla religiösa heliga skrifter och berättelser baseras. Vi ser i de forna religionerna många olika gudabilder. Dessa gudabilder är i verkligheten endast symboliska uttryck för verkliga detaljer i den eviga, absoluta sanningens analys. Dessa har därigenom blivit lättare att förstå för den ointellektuella massans fattningsförmåga. Med dessa gudabilder har det kunnat byggas en bro mellan nämnda massas fattningsförmåga och det verkliga livet. Att skaparna av dessa symboler eller de så kallade invigda väsendena kände till den verkliga, absoluta sanningen bakom symbolerna, bildspråket eller gudabilderna, är naturligtvis en självklarhet. Liksom dessa forna gudabilder utgjorde en bro mellan det verkliga livet och väsendenas på tro eller aning baserade fattningsförmåga, så utgör också Bibeln en bro mellan väsendenas religiösa aning och deras materiella upplevelse av livet. Den har som tidigare nämnts alltså inte till uppgift att utgöra en bevisföring för skeptiker. Den utgör blott en samling mentala bilder eller liknelser, varigenom individerna kan bringa sin ännu bevarade religiösa kosmiska aning i kontakt med de materiella fysiska upplevelserna.

Om vi t.ex. ser på Bibelns berättelse om skapelsen, ser vi här ett överdådigt bildspråk. När det står att skapelsen varade i sju dagar, så har detta naturligtvis inte berättats för att vetenskapligt eller rent bokstavligt ge uttryck åt att skapelsen varade i just sju dagar eller så och så många timmar, minuter eller sekunder. Det har inte skapats som material för den forskande geologen eller astronomen. Det är inte ett avgörande tidsavsnitt, uppmätt med stoppur. Det är inte ett verkligt klockslag eller en verklig tidrymd som här har uppmätts eller preciserats som ett konkret facit för vetenskapsmannen. Det som här berättas är däremot ett facit som kan vara – inte ett bevis för en skeptiker eller för ett väsen som önskar veta hur många dagar, timmar eller minuter skapelsen varade – utan i stället en liknelse eller ett uttryck som kan tjäna som bro mellan det ointellektuella väsendets tillfälliga uppfattning av försynens skaparförmåga och det sätt på vilket denna skaparförmåga i verkligheten arbetade. I det ointellektuella, religiösa väsendets uppfattning framträder Guds skaparförmåga nämligen som en förmåga att frambringa mirakler, vilket åter vill säga en ögonblicklig skapelse ur – "intet". Det är också därför som det i skapelseberättelsen i verkligheten står att "Gud talade, och det skedde så, han bjöd, och så stod det där".

Bibeln är alltså ämnad att kunna uppfattas bokstavligt av de ointellektuella, troende väsendena och symboliskt av de högintellektuella. De människor som varken är troende eller högintellektuella, alltså de rent materialistiska, gudsförnekande väsendena, har inget bruk av Bibeln i detta deras tillfälliga mentala tillstånd i spiralkretsloppet. Att de troende väsendena uppfattar Bibelns bokstavsform helt bokstavligt känner vi ju väl till. Vi blir i det dagliga livet vittne till att de uppfattar denna bokstavsform så bokstavligt att det blir svårare och svårare för dem att få anhängare. Statskyrkan och de övriga religiösa samfunden visar årligen ett stort bortfall, liksom det blir fler och fler tomma kyrkbänkar under gudstjänsterna. Detta bortfall beror i övervägande grad just på den stora obligatoriska skolgång och genomgripande undervisning som råder i kulturländerna. Den vetenskapliga insikt i naturens lagar och bärande företeelser som kulturmänniskan alltifrån barndomen får inpräntad eller undervisas i, gör det mer och mer omöjligt för ett sådant väsen att på religionstimmen acceptera t.ex. uppfattningen att jordens skapelse var en process som varade i blott sju dagar och att det endast är ca sextusen år sedan denna skapelse ägde rum, då hon samtidigt på geologitimmen skall acceptera den vetenskapliga uppfattningen att jordens skapelse skett gradvis under omätliga tidrymder och att jordens ålder alltså omöjligt kan betecknas med mindre tidrymd än miljontals år. Är det inte detsamma som gör sig gällande när man på religionstimmen uppmanas att tro att Gud formade Adam av lera och danade Eva av Adams revben och man sedan på zoologitimmen ställs inför en lång rad bilder av skelett som t.ex. visar en hästs utveckling från en liten sumpräv med tår till nuvarande galopperande stiliga hovdjur eller visar fåglarnas utveckling från kräldjur till nuvarande fjäderprydda väsen? – Och är det inte likadant med alla andra arter och raser av jordens levande väsen? – Utgör människan ett undantag? – Undervisas man inte likaså i samma skola med hjälp av bilder av skelettfynd hur den nuvarande människan härstammar från den eller den arten av forntidsmänniskor? – Och pekar inte dessa skelettfynd i riktning mot apväsen? – Är det inte på det sättet, att forntidsmänniskan har större likhet med apväsen än den nuvarande intellektuella kulturmänniskan? – Var finner man Adam och Eva i detta bildgalleri av skelettfynd eller milstolpar i utvecklingen?

Om Gudomens skelettmetod i bokstavlig mening är att forma väsendet av lera för att därefter inblåsa liv i det eller göra det levande, vad skall då denna utveckling från primitiva och ofullkomliga former till högre och vackrare framtoningar tjäna till? – Och om Adam och Eva i sitt första ursprung var vackra och fullkomliga och levde i en paradisisk trädgård, alltså i en högintellektuell och fullkomlig kultur, men genom syndafall dömdes att ila mot en lägre och primitivare form för tillvaro, hur kan det då komma sig att deras kroppar, såsom skelettfynden visar, efter hand genom tiderna blivit fullkomligare och vackrare? – Neandertal- och cromagnonmänniskan kan då omöjligt mäta sig med den moderna människan vare sig i kroppslig fullkomning och finhet eller i intellektuellt eller hjärnmässigt avseende. Om bokstavsformen i Bibelns berättelse i bokstavlig mening är sanning, varför pekar då inte utvecklingsskalan i samma riktning? – Om Gud skapade Adam och Eva av lera i bokstavlig mening och alltså gav dem den högsta fullkomlighet i starten, en fullkomlighet de kunde förlora genom att "synda", ja, då måste skelettfynden ha gjort detta till faktum. Vi skulle alltså i dag ha varit vittne till att forntidsmänniskan måste ha varit fullkomligare än nutidsmänniskan, ha det fullkomligaste skelettet, det största kraniet, medan alla hennes efterföljare gradvis skulle ha uppvisat en tillbakagång i fullkomlighet såväl kroppsligt som mentalt. Alla jordiska människor av i dag måste sålunda vara gorilla- och orangutangstadiet närmare än forntidsmänniskan. Och om vi ännu hade så mycket tankeförmåga eller förstånd att vi kunde förstå vår situation: den totala "döden" eller utplåningen, "straffet för våra synder", måste vi ju vara så modfällda, förtvivlade och självuppgivna i allt vårt framträdande att livet i dag måste vara helt initiativlöst. Men detta är ju precis motsatsen till det faktiska förhållandet. Det är riktigt att människorna i dag utlöser en rasande förstörelsekampanj, mördar, lemlästar och ödelägger, men detta motbevisar inte skelettfyndens berättelse eller arternas utvecklingshistoria, liksom nämnda blodiga drama inte heller kan vara ett resultat av hopplöshet eller självuppgivelse. Tror man inte tvärtom att den rasande ståndaktighet varmed de kämpande parterna söker varandras kapitulation, just är kulminationen, hopp och förväntningar? – Om så inte vore fallet, hur skulle man då ha kunnat sätta i verket den väldiga och hittills största produktionskapacitet i världen som nu befordrar skapandet av krigsmaterielen? Och är det inte på det sättet, att saker man tidigare behövde år för att framställa, nu framställs på månader eller veckor? – Detta tyder inte på anlagsdegeneration eller initiativlöshet. Och vad menar man om nutidsmänniskans behärskning av elementen? – Har hon inte lagt under sig luften, elden och vattnet? – Har hon inte nått fram till att med enorma kraftmaskiner kunna binda elementen, så att hon blott genom lätta tryck på kontakter eller knappar kan låta dessa utföra tusentals och åter tusentals hästkrafters arbete åt sig?

I sanning, det ser inte ut som om den moderna "Adam" vore på väg bort från "Guds avbild", från att vara "honom lik". Är det inte så att han mer och mer är på väg att uppfylla just det gudomliga budet att göra sig jorden underdånig? Det verkar alltså inte som om Adam blivit mindre fullkomlig efter "syndafallet". Vad kunde den av "lera" framställda eller "direkt av Guds hand skapade Adam och Eva" i förhållande till denna det tjugonde århundradets gudason? Ja, har vi inte här två berättelser om denna gudasons förflutna? Utgör inte zoologin och geologin en fundamental berättelse samtidigt som Bibeln utgör en annan berättelse om denna förgångna tid? Men då de utgör två berättelser om samma objekt, måste de också båda rymma samma sanning, om man nu inte vill stämpla dem som osanning, fantasi eller inbillning. Och det finns väl ingen som vågar ge nämnda två berättelsearter denna stämpel med undantag för dem som alltid "vandrar tryggt, där änglar inte vågar träda". Men å andra sidan är det ju inte så märkligt att den ena eller den andra av dessa två berättelser måste förlora i popularitet och glida bort från de väsens intresse som inte kan förstå dem båda. Bibelns berättelse går till synes tvärtemot geologins och zoologins, vilket vill säga vetenskapens. Om man därför tror på den ena, blir man ju i samma grad nödsakad att tvivla på den andra. Man kan inte ha en orubblig tro på att en sak är ren och samtidigt tro att den är oren. Man kan under den ena skollektionen inte tvinga eleven att tro att en sak är "ond", om man under en annan lektion bevisar att den är "god". En sak kan inte samtidigt vara totalt vit och totalt svart. En sak kan inte utgöra sin egen motsats. När Bibeln och vetenskapen utgör två sådana berättelser, av vilka den ena säger att Adam och Eva är syndare på väg mot "döden" och ofullkomligheten och den andra att Adam är under skapande, är på väg mot fullkomligheten, visar det ju sig att det är Bibelns berättelse som är mystisk. Vetenskapens däremot är inte mystisk. Den är inte en från förgången tid traderad berättelse, utan i stället en samling fakta, bland annat de många skelettfynden och den härpå konstaterade utvecklingen av de levande väsendena. Här är det inte något att ta miste på. Den grundar sig på uppenbara, nutida, dagsmedvetna upplevelser.

Bibelns berättelse däremot härstammar inte från något som i dag är ett uppenbart faktum. Den är endast en tradition. Och då dess bokstavsform alls inte passar in i vetenskapens berättelse eller berättelsen om fakta, är det klart att den efter hand förlorar sin popularitet hos den moderna människan. Medan hon med sina fysiska sinnen kan se mening i vetenskapens berättelse, kan hon inte med samma sinnen se mening i Bibelns, varför hon naturligtvis förkastar denna som övertro och helt låter sig gripas av vetenskapens berättelse. Men nu händer det egendomliga att hon därigenom förlorar något som vetenskapens berättelse inte kan ge henne, nämligen en fundamental överblick över det hon ser. Vetenskapens berättelse ger henne visserligen realistiska lokala detaljer, men ingen fundamental överblick. Vad gör då Bibeln? Ger inte också den lokala detaljer utan överblick? Nej, det är just en fundamental överblick den ger, men inga realistiska lokala detaljer. Det är visserligen riktigt att den berättar med ett slags lokala detaljer, men dessa är inte vetenskapliga analyser av verkliga företeelser, utan endast symboler för lokala principer, på vilka en helhetsbild eller överblick över Adams och Evas högsta natur och förhållande till Försynen kan förstås och därmed tillfredsställa den ännu troende människan, som ju begär, inte de lokala detaljerna, dessa är av helt underordnad betydelse för detta väsen, men däremot överblicken eller helhetslösningen. Då Bibelns berättelse alltså inte grundar sig på konkreta analyser av lokala detaljer i huvudresultatet eller den kosmiska helheten, utan däremot endast är poetiska symboler för en helhet som ännu alls inte kan förnimmas av dessa väsen, är det en självklarhet att de i bokstavlig mening inte passar in i vetenskapens berättelser eller de konkreta lokala detaljerna i helheten, vilket ju heller aldrig i något som helst fall varit meningen med dessa symboliska företeelser. Att uppfatta sådana berättelsers bokstavsform som en absolut vetenskaplig analys av helhetens lokala detaljer kan endast skapa konflikt i den intelligenta eller vetenskapligt utbildade läsarens medvetande. För honom spelar de konkreta lokala detaljerna en så överväldigande roll, att han rent av alls inte skänker helhetssvaret någon tanke, ja, han menar understundom till och med att detta alls inte är tillgängligt för någon människa, om det över huvud taget finns något verkligt logiskt facit och att allt inte är en slump. Att Bibeln inte är avsedd för en sådan mentalitet framstår här som en självklarhet. Annorlunda förhåller det sig med den religiöst troende människan. För detta väsen, som ännu har sin religiösa instinkt, det från en tidigare spiral nedärvda kosmiska medvetandet, så mycket i behåll att hon anar att det måste finnas ett sammanhängande logiskt svar, att det måste finnas en alltbehärskande Gudom bakom livet eller tillvaron, för ett sådant väsen har världsalltets helhetsfacit och andra av de största kosmiska svaren en så alltöverskuggande betydelse att detta helt dominerar de rent lokala detaljerna i helheten. Dessa blir därför av helt underordnad betydelse.

Bibeln är alltså till sin struktur endast avsedd att vara ett mentalt eller andligt stöd för ett särskilt bestämt psyke. Detta psyke måste vara av en sådan natur att det ännu rymmer så mycket av vederbörande väsens kosmiska medvetande från en tidigare spiral, att detta medvetande som en religiös instinkt i dag överstrålar individen med en stark och oavvislig aning om ett världsalltet styrande, levande väsens existens. Denna aning måste vara så orubblig att ingenting kan få individen att vackla genom något som helst tvivel. Det är denna orubbliga stabilitet i "aning" som vi kallar tro. Men eftersom en sådan aning eller tro endast är den sista degenererande resten av ett förutvarande kosmiskt medvetande, ett slags mental ruin av en förgången total kunskap om ett världsalltet styrande, allsmäktigt eller allrahögsta väsen och om individens eget förhållande till detta väsen, kan individen alls inte i denna ruin eller de rester av nämnda kunskap som den representerar, se hur de lokala detaljerna verkligen har varit. Han kan genom ruinens fundamentala rester ännu se konturer av själva huvudstrukturen av den kosmiska världsbild han i föregående spiral var i besittning av, men inte de lokala detaljerna inom dessa konturer. Dessa detaljer har för länge sedan förvittrat under individens passage ut ur salighetsriket och ned genom växtriket, in genom djurrikets första sfärer. Av denna förgångna kosmiska syn, denna så fullkomliga världsbilds struktur eller byggnad, har han alltså vid sitt inträde i det jordmänskliga tillståndet ännu endast kvar brottstycken som visar byggnadens grövsta konturer utan några som helst lokala detaljer.

Denna fragmentariska rest av världsbildens konturer är ännu det bärande fundamentet för väsendet fram genom de första jordmänskliga tillstånden, ja, ända in i den så kallade kulturmänniskans domän. Här förvittrar och utplånas de sista resterna i individens medvetande av den i en tidigare spiral så strålande kosmiska kunskapen eller mentala byggnaden. Och väsendet är härefter materialist, kan inte tro på något som helst som är av andlig eller överfysisk natur. Det har alltså nu ett helt förvandlat psyke. Den förr så religiöst troende människan har härefter fullständigt förlorat förmågan att tro. Hennes aning om Försynen och den andliga tillvaron är nu så svag att den endast kan göra sig gällande i sådana ögonblick då all kraft mobiliseras i andlig riktning, t.ex. i dödsögonblick eller vid förlusten av mycket högt älskade vänner. I sådana situationer kan individens djupaste religiösa aning ibland framkalla en mycket späd eller svag, gryende förnimmelse om ett liv efter det fysiska. Men så länge en sådan individ annars har det gott och inte i någon särskild grad är belastad av ett hårt eller olyckligt öde, då är de fysiska detaljerna och materierna det allt behärskande i hans medvetande. Och endast genom dessa materiella detaljer och ämnen kommer det religiösa intresset åter att kunna utvecklas. Men då kommer dess objekt endast att kunna utgöras av de rent lokala detaljerna. Individens psyke är då så inställt att han endast genom absolut konkreta eller vetenskapliga analyser, vilkas riktighet eller absoluta sanning han kan kontrollera, kan känna sig tillfredsställd. Då han inte längre har någon effektiv religiös aning, kan han, som nämnts, inte längre ha någon som helst religiös trosförmåga. Men eftersom det är utvecklingens mål att föra alla dessa människor fram till det religiösa stadiet igen, kan detta alltså endast ske genom konkreta detaljer. Och det är alltså helt naturligt att sådana väsen föraktar all religiositet som endast baseras på tro och lämnar kyrkorna och övriga religiösa samfundssfärer som uteslutande grundar sig på tro. Dessa väsen kan alltså i sin materiella period inte få något stöd eller någon inspiration från Bibeln eller från andra religösa verk som inte är baserade på konkreta vetenskapliga analyser. Att ge dessa människor Bibelns dogmer är att ge dem stenar i stället för bröd. Att håna dessa människor och hota dem med helvete eller evig förtappelse är förgäves och avslöjar bara en rådande kosmisk okunnighet och brist på nästakärlek hos den som hotar, ja, ett sådant beteende är ju direkt emot religiositetens allra högsta och heligaste bud: "Du skall älska din nästa som dig själv." Till dessa "vantrogna" väsen måste livet självt tala, dels genom deras särskilda öde, dels genom deras vetenskapligt inställda psyke. Därför är Bibeln alls inte skriven för dessa väsen. Först då de genom det materialistiska ödets hårdhet, sorg och lidanden blivit så utvecklade att de materialistiska mått- och viktresultaten alls inte längre täcker deras mentala behov, börjar de åter begära religiösa facit, vilket här vill säga facit i vilka deras konkreta fysiska upplevelser och fakta kan gå upp och bilda kontakt och därmed visa att det bakom alla skenbara tillfälligheter råder en absolut logisk och fullkomlig harmoni i världsplanens helhet och därmed bekräfta att "allt är mycket gott".

Men ett sådant krav uppfyller Bibeln endast indirekt, eftersom dess terminologi eller bokstavsform alls inte är avsedd att utgöra bevismaterial. Den är som nämnts endast avsedd för väsen som i förväg tror. Den är alltså inte till för skeptiska forskare som söker rent vetenskapliga analyser. Först då forskaren genom kosmisk forskning och upplevelse har erfarit världsalltets fullkomliga struktur och dess detaljer, kan han genomskåda Bibelns terminologi eller bokstavsform och blir då vittne till att samma bokstavsform i själva verket är orubbliga symboler eller liknelser som uttrycker vad han själv har upplevt som fakta eller vetenskap. Han ser då hur underbart fullkomlig Bibelns bokstavsform är anpassad för det troende väsendets psyke. Han ser hur de i sig själva vetenskapliga analyserna är innefattade i lättförståeliga liknelser, symboler eller berättelser, som helt täcker det troende väsendets starkt degenererade och därför ovetenskapliga religiösa behov. Som ett exempel på detta Bibelns egendomliga innersta väsens orubblighet skall jag här anföra Bibelns påskberättelse. Den är utåt visserligen utformad som en berättelse om en händelse som skall ha ägt rum för århundraden sedan. Den framställs alltså som ett stycke historia. Men genom kosmisk klarsyn blir det lätt att se att denna betraktelses innersta väsen i huvudsak inte är att framhålla en inträffad händelse som ett stycke vetenskapligt underbyggd historia. Det betydelsefulla i berättelsen om nämnda drama och medtagandet av den i Bibeln är inte dess historiska data. Dessa är i själva verket helt ovidkommande för mänskligheten. Berättelsens traderade bokstavsform är ju inte heller av en så tillräcklig och bekräftande natur, att en modern vetenskaplig forskare utifrån den allena vågar betrakta påskdramat som en verkligt historisk sanning. Ja, det finns väl till och med författare som på grund härav har skrivit böcker som rent av skulle bevisa att huvudpersonen i dramat, Jesus av Nasaret, i verkligheten alls inte har existerat. Som följd härav reduceras påskdramat alltså till att utgöra – inte en vetenskapligt underbyggd berättelse om en historisk händelse, utan däremot blott och bart en dikt, ett stycke fantasi.

Det är alltså i sig självt lyckligt att det alls inte är Bibelns huvuduppgift att påvisa vetenskapliga historiska data, ty dess mission skulle då för länge sedan totalt ha misslyckats och dess namn skulle ha varit okänt för alla nu levande människor. Den moderna vetenskapligt inställda människan kräver sakliga fakta. Hon måste ha konkreta analyser, rotfästa i den absoluta verkligheten. Och Bibeln är alltså inte avsedd för den människa som uteslutande intresserar sig för historiska data, vilket här vill säga den vetenskapliga historieforskaren. Men däremot har påskberättelsen ett stort budskap till dem som hungrar efter kunskap på själens, vilket vill säga på tankens och viljeföringens område. Denna berättelse utgör nämligen ett ovedersägligt stycke psykologi. Genom dess personers handlingssätt visar den de olika sinnestillstånd som behärskar den jordmänskliga allmänheten. Den visar den själsliga inställning, tankegång, viljeföring eller det handlingssätt som leder till seger över den jordmänskliga sfärens primitiva djuriska instinkter eller drifter, leder till den högsta förnimmelsen av glädje och lycka över att vara till, leder till den högsta fullkomligheten, nämligen människan som Guds avbild och likhet, liksom den också visar den själsliga inställning och viljeföring som leder till förnedringens, sorgens, olyckans och livsledans kulmination. Påskberättelsen har alltså till uppgift mer att vara en själslig eller psykologisk vägledning för den vanliga jordiska människan än att vara en berättelse om ett antal människor som en gång har levat. Om Jesus av Nasaret, Pilatus och Kaifas och de andra namngivna personerna i dramat existerat eller inte, ja, om så hela påskevangeliet uteslutande vore en dikt, skulle detta inte det minsta kunna förringa berättelsens rent psykologiska värde, även om den i ett sådant fall ju vore helt utan historiskt värde. Om påskevangeliet endast vore ett diktverk, måste diktaren eller diktverkets upphovsman ju representera den höjd i psykologisk eller själslig kunskap som påskevangeliet representerar eller ger uttryck för. Hur skulle det annars ha kunnat bli till? Inget väsen kan ju manifestera en högre kunskap eller ett högre utvecklingssteg än det vartill det har nått. Men eftersom nämnda upphovsman representerar en sådan höjd i mental utveckling, att han har kunnat skapa den uppenbarelse av psykologisk kunskap som påskevangeliet i sig självt utgör, måste han ju absolut ha erfarit de särskilda sinnelag eller själsliga tillstånd varmed han utrustat påskdramats personer. Vilka namn han har gett dessa personer är ju helt oväsentligt. Om de heter Jesus, Judas, Kaifas osv. eller om de hade fått helt andra namn är alltså totalt likgiltigt. Då påskevangeliet alltså är en uppenbarelse av en verklig, psykologisk kunskap, utformat som ett drama vars personer var för sig uttrycker verkliga, existerande själsliga tillstånd, kan man inte ta bort dessa personer från dramat utan att bli tvungen att ersätta dem med andra personer med exakt samma själsliga tillstånd eller sinnelag. I motsatt fall skulle påskevangeliet upphöra med att vara en uppenbarelse av den verkliga psykologiska kunskap eller vetenskap som det i sin bibliska form utgör. Det blir därför uppenbart att vad vi så än måtte ha att invända mot påskevangeliet, så kommer dess stabilitet som psykologisk sanning omöjligt att kunna rubbas. Säger vi att Jesus aldrig någonsin har existerat, blir vi nödsakade att erkänna att då har det funnits en annan man med det själsliga tillstånd som utgör Jesu mentalitet. Säger vi att Kaifas inte heller har existerat, måste vi för att vara i kontakt med den verkliga psykologiska vetenskapen erkänna en annan man med Kaifas karaktär. Och sålunda måste vi för att verkligen vara i kontakt med de orubbliga fakta eller realiteter utan vilka en psykologisk kunskap eller vetenskap aldrig någonsin skulle kunna bli ett faktum, erkänna påskevangeliets personer som symboliska uttryck för orubbliga psykologiska fakta.

Påskevangeliet är alltså en berättelse om det verkliga livets absoluta principer uttryckta i symboler. Att man kan utvecklas till att på kosmisk väg (kosmisk klarsyn) se att de i evangeliet namngivna personerna verkligen har funnits och alltså i absolut mening är rent fysiskt historiska personer liksom våra tidigare kungar och avlidna berömda män och kvinnor, kan ju bara inhölja de här framförda analyserna av påskberättelsen i en strålglans av ännu högre och skönare form för mänsklig beundran och glädje. Men som redan berättats är påskevangeliets existens i dag inte beroende av om detta drama och de häri inbegripna personerna verkligen är fysiskt historiska. Dramat är nämligen inte färdigspelat. Det sker i levande kött och blod omkring oss som realistisk verklighet i dag mer än någonsin, liksom de i dramat rollhavande personerna vandrar levande omkring bland oss. Ja vi, du och jag samt alla våra medväsen utgör dem som evigt kommer att ge dramat liv. I dag vandrar vi omkring i "det heliga landet". En del av oss är på väg mot Jerusalem och håller intåg där. Andra är i färd med att äta "påskmåltid" tillsammans med sina "lärjungar" (sin hustru, sina barn, sina vänner och bekanta, sin underlydande personal). Andra åter är på väg till "översteprästerna" och "de skriftlärda" för att tjäna "de trettio silverpenningarna". De har gjort det till yrke att förråda medväsen och överlämna dem till korsfästelse, tortyr och lemlästning, till olycka och död bara för att få sina egna egoistiska begär tillfredsställda. Vidare är en del i färd med att begå självmord av förtvivlan över att ha manifesterat ett sådant uppträdande. Ja, "Judas" är inte mindre verksam i dag än för nittonhundra år sedan. Den förnekande "Petrus" dyker också upp här och var. Finns det inte i dag människor som i ena ögonblicket förnekar sin "mästare", sitt "lärjungaskap", förnekar sina religiösa tendenser samtidigt som de i nästa ögonblick kan hugga "örat" av "översteprästens tjänare" för att försvara Mästaren och nämnda tendenser? Och den gode lärjungen Johannes, som Jesus älskade, lever inte också han i dag? Finns det inte i dag trofasta och kärleksfulla, förstående väsen som man kan anförtro sitt hjärtas hemlighet, även om översteprästerna, fariséerna och de skriftlärda har förökat sig och rent av är talrika på våra gator och i våra gränder och söker att med ond kritik nedkämpa alla andras meningar, uppfattningar och kunskap och med högröstat självberöm eller utbasunering av egna stora förtjänster tror sig kunna göra sig bländande beundransvärda?

Så återstår slutligen själva huvudpersonen i dramat, själva "mästaren" eller Kristus, var är han i dag? Ja, hans fysiska roll var ju att dö på korset. Det var den del av hans roll som var mest tillgänglig för fysiska sinnen. Vi kommer därför också i dag att finna den "döende Kristus på korset". Och han är till och med mycket mer förekommande och synlig än ni kanske anar. Den jordiska människan är nämligen "korset". Hennes fysiska kropp med dess utsträckta armar utgör "det levande korset", ett kors gentemot vilket alla andra kors uteslutande kan vara symboler. Detta "kors" är avsett att bära "mästarens kropp" och blir därför från att ha varit ett simpelt avrättningsmedel upphöjt eller förhärligat till att vara en ljusets symbol för eviga tider. Men detta "kors" är de jordiska människorna i allmänhet inte medvetna om. Deras djuriska ursprung låter dem i första hand vara så brått upptagna med att armbåga sig fram att de därmed "korsfäster" andra. De är så upptagna med sig själva att de alls inte frågar efter vad det är de gör mot sin nästa. Här är det som "mästaren" eller det invigda väsendet säger om dem att "de inte vet vad de gör".

Är det inte så att påskberättelsen uttrycker världsåterlösarens eller den största människans syn på sina bödlar, syn på rövare och mördare, syn på de så kallade syndarna? Och är det inte just genom att egoistiskt armbåga sig fram på nästans bekostnad som dessa syndare spelar rollerna av rövare och mördare eller de andra mot nästakärleken stridande rollerna i påskevangeliet? Påskevangeliet utgör alltså i sig självt ett psykologiskt uttryck för hur nästakärleken leder uppåt mot fullkomligheten, mot den absoluta lyckan, medan dess motsats kärlekslösheten eller hatet absolut leder nedåt mot olyckan eller till kulminationen av lidande. Och nämnda evangelium är alltså ett gudomligt dokument, en ofelbar vägledning eller kartläggning av den jordiska människans väg till ljuset. Och det är alltså här på denna väg som vi återfinner den jordiska människan. De olika rollerna i påskdramat är de olika mentala stadier som den jordiska människan på denna väg måste passera, måste erfara och uppleva. Och vi finner alltså här detta väsen mer eller mindre i färd med att förråda eller försvara Mästaren. Hon är i färd med att anklaga och döma honom samtidigt som hon ibland försvarar honom. Och denne "Mästare", denne "Messias" eller "Kristus" är hennes eget innersta och djupaste själv eller Jag, det "något" i hennes innersta väsen som utgör en gnista av Guden. Men hon vet inte vad hon gör. Hon vet inte att ju mer hon pinar andra väsen eller är kärlekslös och hänsynslös gentemot sin "nästa", ju mer korsfäster hon sitt eget andliga eller kosmiska medvetande, det i henne själv vardande eller kommande individuella kristusväsendet. Men ju väldigare hon alltså – om än omedvetet – korsfäster sig själv och därmed kommer i lidandets smältdegel, desto fortare förs hon därigenom mot det stadium i korsfästelsen där hon kan utbrista: "Det är fullbordat." Och dit skall hon ju. Detta och endast detta stadium är hennes nuvarande mål.

Vad är det då som är fullbordat? Ja, det är att man nu inte längre vare sig armbågar sig fram på andras bekostnad eller på annat sätt "korsfäster" sina medväsen, utan "älskar sin nästa som sig själv". Till dess att man nått detta stadium, älskar man sig själv mer än sin "nästa" och kan därför inte, till följd av den bristande nästakärleken, undgå att korsfästa sin nästa, vilket alltså i sin djupaste analys är detsamma som att korsfästa sig själv. Och därför blir den jordiska människans liv alltså i själva verket en lidandets eller korsfästelsens väg. "Via dolorosa" är överallt. Innan man når ovannämnda fullkomliga stadium på "korset", måste man genomgå djurets degenerationsstadier, vilket är detsamma som att uppleva alla de olika ledande rollerna i påskdramat, alltifrån Kaifas och Judas till Johannes och jungfru Maria. Man måste alltså uppleva det intoleranta, hatfulla och dödsdömande sinnelag som översteprästerna och de skriftlärda i dramat visade. Man måste genomleva de blinda förrädiska tankar som förde Judas till självmord, liksom man i likhet med Johannes måste uppleva att kunna utstråla den hjärtevarma atmosfär som gör att man blir "älskad" av Mästaren. Vidare måste man som Jesu moder uppleva smärtan över att se det dyrbaraste föremålet för sin innerligaste kärlek, väsendet av ens eget kött och blod, förnedras, hånas och korsfästas, samtidigt som man ibland också, liksom Petrus, måste uppleva att förneka sin bekantskap med Mästaren och senare, såsom de övriga lärjungarna i fruktan för översteprästerna, i skräck för döden, i fruktan för sitt eget liv, fly bort från Jerusalem, bort från händelserna, överlämnande Mästaren åt sitt eget öde. Ja, vilka ledande roller i påskdramat går inte i dag igen i den jordiska människans dagliga liv? Finns det över huvud taget något slag av jordmänskligt öde som inte har sin principiella motsvarighet i tankearterna hos en eller annan av påskdramats personer? Är inte dessa tankearter just en uppenbar demonstration av det principiella i det hittills manifesterade jordmänskliga dagliga livet? Är inte detta dagliga liv, liksom påskdramats liv, en som regn och solsken skiftande upplevelse, en upplevelse av växlande glädje och sorg, en upplevelse av uppgång och fall, en upplevelse som i enskilda ögonblick måste kulminera i mental okunnighet om den verkliga gudomliga viljan? Jo, det jordmänskliga dagliga livet är alltså en upplevelse som måste leda sin upphovsman till Getsemane i förtvivlan, sviken av dem han trodde sig kunna lita på eller med sina närmaste sovande och därmed överlämnad åt sig själv, ensam i den dystra nattens mörka atmosfär med dödsångestens drömmar, fantomer och marritt. Gång på gång måste den jordiska människan tillbaka till Getsemane och där kämpa förtvivlans kamp med sin egen förföljelse av sig själv eller där uppleva att be om befrielse från lidandets bittra kalk, tills hon slutligen förstår och därefter ropar till Gud: "Ske inte min, utan din vilja."

Och se, in i den kolsvarta natten, in i den bedjandes själ flammar ljuset från Guds ängels strålflöde. Och med sin överjordiska hand torkar det himmelska sändebudet bort dödsångestens blodiga svettdroppar från det lidande väsendet. Ett under har skett. "Djuret" har blivit "människa". Och nu går vägen mot förhärligande, mot upphöjelsen. Ty inför ögonen på hämndgiriga förföljare, falska överstepräster, fariséer och intoleranta skriftlärda, förrädiska vänner, rövare och mördare och andra vilsegångna själar skall "Guds avbild" nu förenas med "korset", och "korset skall bli Gudomens medvetande", uppenbarat i kött och blod. Och från detta "levande kors" sänder den fullkomliga människan nu den ena stora mentala ljusglorian efter den andra ut över jorden. Hän över kontinenter och hav, oaser och öknar, länder och folk vibrerar den eviga rösten: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Den uppståndne gudasonen ser i mänskligheten sin evige Fader och förnimmer därigenom sig själv som en "människornas son". Denna son känner till vedergällningens eviga lagar. Han vet vilket öde som väntar hans bödlar och i förnimmelsen av sin nästakärleks alltöverskuggande eld ber han mänskligheten, som ju är den del av hans Fader genom vilken vedergällningen fullbordas, att förlåta nämnda bödlar och bad därmed i själva verket om förlåtelse för alla "syndare" i världen. Ty när han önskade förlåtelse för de största "syndarna", kan det endast vara en självklarhet att han också önskar förlåtelse för de mindre "syndarna". Den till Fadern återvändande "förlorade sonen" har erfarit att vad en människa sår, skall hon också skörda. Han vet därför att mänskligheten kan skörda förlåtelse endast genom att så förlåtelse. Då han vet att förlåtelse av oförrätt är nästakärlekens och visdomens skönaste frukt och att denna frukt åter är himmelriket, vilket vill säga saligheten eller den allra högsta och fullkomligaste formen för upplevelse av livet, visste han också att om han kunde få mänskligheten att förlåta oförrätt, skulle den därigenom lyftas upp till ett högre plan, bort från bödlars, rövares och mördares blodiga och lidandesfyllda sfär. Han visste att hans rike då skulle kunna bli av denna världen. Och därför kommer mänskligheten, generation efter generation, ja, i årtusenden om så är nödvändigt, att hänfört lyssna till denna nästakärlekens största motivering från den med korset förenade gudasonens läppar. Ty där Guds avbild framträder på det "levande korset" av kött och blod, där är mästaren född, där har Kristus blivit levande, där är det Gudomen själv som talar. Och först här är vi färdiga med "Via dolorosa". Först här är smärtans väg tillryggalagd och uppfyllelsen av nästakärlekslagen fullbordad och vår ande och själ helt överantvardade i Gudomens beskydd. Och när vi sålunda förenats med den allsmäktige Gudomen eller blivit ett med den evige Fadern, kan ingen stridsvakt, inga fängelser, ingen tortyr, ingen död och inga gravar hålla oss fast. Vi är evigheten, tiden och rummet, vi är vägen, sanningen och livet.

Som vi här har sett, är påskevangeliet alltså inte blott en berättelse om ett antal personer som en gång har levat, men utgör däremot i själva verket den första fundamentala uppenbarelsen av andlig vetenskap eller Guds plan med den icke färdiga jordiska människan. Ja, är det inte själva den andliga vetenskapens födelse? Denna framträder visserligen för oss i sin bibliska ordalydelse inte som en specificerad eller direkt konkret analys, men vi kan ändå omöjligt komma ifrån att den med sina speciella personer och det samlade drama som dessa karaktärers samspel uttrycker, är en fullständig symbol eller rent av ett korrekt uttryck för det öde som varenda enskild jordisk människa lever i och som oundgängligen, likaså för varje enskild individ, måste leda till den absolut högsta sanningen och den härav betingade högsta formen för upplevelse av livet, en tillvaroform där livet är fritt från alla de lidanden, sorger och bekymmer som människorna nu suckar och stönar under och fullt med inte bara de fullkomligheter och uppfyllelser av ideal en jordisk människa i dag i sin mest utvecklade fantasi kan tänka sig och längta efter, men där livet också utgör en uppenbarelse av gudomlig skaparmakt i tillvaroformer för livsupplevelse som det ännu kommer att ta sekler av tid, innan dess struktur kan rymmas i en jordmänsklig hjärna och tankevärld.

Förutom en historisk händelse är påskevangeliet sålunda en symbol på Guds plan med den jordiska människan. Det är en bild av de allmänna erfarenheter och upplevelser av felsteg som tillsammans utgör den smärtans eller korsfästelsens väg som är den absolut enda som leder till visdomen, till invigning, till uppståndelse. Personerna i dramat är personerna i det dagliga livet. Deras särpräglade goda eller dåliga karaktärer är de som i dag behärskar alla jordiska människor inbördes och gör deras liv med dess krig, lidanden och sorger till ett sådant drama som påskevangeliet uttrycker. De gentemot nya ideal eller mer framskridna upphöjda intellektuella former hatfulla "översteprästerna", "skriftlärda" och "fariséerna" utgör också i dag ett särskilt framstegsnedbrytande folk. Vad förrädare, angivare eller judasväsen beträffar, har det visat sig att dessa inte heller varit någon sällsynt eller ovanlig typ ens inom så kallade högt kultiverade stater.

Alla naturliga, framstegsvänliga människor som ger sitt liv för de högsta mänskliga idealen, skapar förståelse och utveckling av verklig nästakärlek, skapar förståelse för internationalism eller samhörigheten med absolut alla folk, stater och raser i världen, väsen vilkas ledande eller bärande mentala inställning just är bekämpandet av all egoism, såväl kollektiv som individuell, nationell såväl som personlig, eller väsen som vigt sitt liv åt avskaffandet av krig, såväl mellan nationer eller stater som mellan individer, alla som strävar efter – inte minst med sitt eget liv som exempel – att vara till glädje och välsignelse för sin omgivning, de utgör i dag i princip Bibelns lärjungar, som är i färd med att göra all världens människor till Kristi lärjungar. Dessa väsen är i själva verket, om än omedvetet, i högre eller lägre grad bärare av den heliga anden, som världen redan i årtusenden längtat efter och som i dag ännu mer än någonsin har aktualitet under begreppet en varaktig fred. Nämnda heliga ande är alltså inte detsamma som en "omvändelse" av väsendet från ett för sitt utvecklingssteg naturligt levnadssätt till ett för samma steg högst onaturligt eller fanatiskt uppträdande, såsom det så ofta missförståtts och praktiserats. Att vara en Kristi lärjunge är inte en fråga om att vara döpt i statskyrkan eller på liknande sätt vara inskriven i den eller den religiösa sektens eller rörelsens medlemskartotek, det är inte en fråga om att tillhöra Missionsförbundet eller Grundtvigianismen, det är inte en fråga om att tillhöra Frälsningsarmén eller att vara adventist, baptist, metodist eller att tillhöra någon annan form för manifestation av "de sista dagars heliga". Ja, det är inte ens en fråga om att vara religiös eller irreligiös i den gängse bokstavliga mening som ofta ligger i dessa begrepp. Den heliga anden är inte något som kan vara ett mentalt patent och ägas med ensamrätt av ett aktiebolag i form av den eller den religiösa församlingen, sekten eller sammanslutningen. Den heliga anden är en gudomlig naturkraft, ett element som liksom himlen och solljuset är till för alla människor. Den heliga anden är något som vilken människa som helst möter i det "Getsemane" som uppstår där individen kommit längst ut i egoism och förföljelse av sin nästa, och där de återvändande verkningarna härav fördärvar hans egen upplevelse av livet och glädjen över att vara till och där väsendet i fruktan för döden "svettas blod". Här, där han svikits av alla, livsfarligt förföljd av sina fiender och med sina trognaste vänner "sovande", blir mötet med den evige Fadern levande. De "blodiga svettdropparna" blir till en lysande ängels klädnad, och den återvände gudasonen ropar till himlen: "Fader, ske inte min, utan din vilja." Och den förlorade gudasonen har blivit ett med det himmelska ljuset. Den jordiska människans fysiska kropp, det animaliska kors varpå detta väsen under sekler av tid, genom tusentals inkarnationer med sin egoism och självtillbedjan korsfäst sin egen identitet som gudason, som kristusväsen, har nu blivit en ljusets symbol, utifrån vilken nästakärlekens allt förstående och allt förlåtande ljusgloria sprider sig över världen, omgivningen, medväsendena eller allt levande. Den "uppståndne Kristus" vandrar levande omkring på det fysiska planet. "Den som har öron, han höre, och den som har ögon, må han se."

Som vi här har sett är det inte Bibelns uppgift att blott berätta om ett antal människor som en gång har levat, deras meriter är i sig själva helt ovidkommande för eftervärlden, utan i stället att genom det verkliga dagliga livets kända företeelser visa vilka av dessa företeelser som bringar lycka och vilka som bringar olycka. Bibeln är inte en dikt, utan en återberättelse av livets eget verkliga tal. Och detta tal kulminerar alltså uteslutande i och omkring detta enda, att "man skall älska sin nästa som sig själv", detta är ju "hela lagens uppfyllelse" och därmed uppenbarandet av all absolut fullkomlig eller allra högsta form för manifestation och upplevelse av livet.

Denna Bibelns mission bekräftas vidare av den omständigheten att den i dag framträder för oss i form av två fundamentala avsnitt: "Gamla Testamentet" och "Nya Testamentet". Gamla Testamentet visar den tillvaro ett folk får som utlöser egoismens kulmination i form av nationalism och tro på sig självt som ett utvalt folk som har rätt att fritt och ostraffat leva högt på andra människors bekostnad. Vi ser sålunda att detta folk genom årtusenden måste leva i landsflykt, bekämpat och förföljt av andra nationer eller de folk det för övrigt ser ned på som hedningar. Vi ser i detta folks öde hur det går när man lever i helgandet av lagen: "Öga för öga och tand för tand." Men vi ser också hur det just genom detta folks mörka ödestraditioner blev möjligt för ett geni med en gentemot judafolkets åskådning helt motsatt moralisk åskådning att göra sig så hörd, att han härifrån kunde sända en mental ljusvåg av nästakärleksideal ut till all världens människor och få dem att se upp mot nästan och till den i denna boende eviga Gudomen. Vi kan redan i dag skönja hur judafolket tillsammans med de av dem uppfattade hedningarna efter hand nu mer och mer förenar sig till ett folk med en Gud i världen – inte genom diktatur och brutal makt – men uteslutande genom en inbördes kärlek mellan nationer och individer världen över. Detta är Nya Testamentets sanna evangelium och Bibelns kulminationsuttryck gentemot den samlade mänskligheten. Det är uppfyllelsen av den välsignelse som skulle komma alla jordens släkten till del genom Abrahams säd. Om det inte var just så, vad skulle då Nya Testamentet tjäna till? Om Gamla Testamentet utgjorde ett högsta evigt varande ideal, varför då manifestationen av dess motsats i form av Nya Testamentet? Att Nya Testamentets kärnideal blivit erkänt och accepterat av mänskligheten, blir ju till verklighet genom det faktum att det nu i århundraden redan varit auktoriserad statsreligion. Att den terminologi i vilken det gudomliga nästakärleksidealet traderats under begreppet kristendom, nu är starkt degenererande och förlorar anhängare, förändrar inte det faktum att det alltjämt är den heliga anden som är det verkligt kulminerande föremålet för såväl nutidens som för de kommande generationernas innersta längtan. Detta blir till orubblig verklighet genom den omständigheten att freden blivit det mål som alla stater, regeringar och folk såväl som de enskilda individerna, oavsett ras, mer och mer upptäcker att de inte kan leva förutan. Och freden är, som vi ju har sett, detsamma som nästakärleken, som åter är detsamma som den heliga anden eller förnimmelsen av samhörighet med alla levande väsen, allt liv och all manifestation.

Som vi här fått veta, är det inte Bibelns värde som historia eller som en berättelse om människor och händelser i en svunnen tidsperiod som skapat dess enorma framgång eller odödlighet genom århundradena. Det är inte dess historiska sida som gjort att den blivit en "böckernas bok" och så att säga översatts till all världens språk. Det är inte den omständigheten att det har funnits en David eller Goliat, en Moses eller Elias, en Salomo eller en Abraham, en Jesus av Nasaret, en Judas eller Kaifas etc. som skapat denna boks position. Det är däremot uteslutande den omständigheten att dess historiska berättelse samtidigt är en orubblig psykologisk berättelse, en åskådningsundervisning, som mer eller mindre är rotfäst i dess intresserade läsares eget erfarenhetsmaterial eller obestridliga fakta från deras eget dagliga liv. Denna Bibelns identitet som verklig psykologi är helt oberoende av om nämnda bok är historia eller fantasi. Den är ett stycke orubblig verklighet helt oberoende av om den är historisk sanning eller ej. Bibelns framträdande som ett stycke berättelse om förgången tid är alltså i själva verket en helt oväsentlig sida hos nämnda bok. Men eftersom denna sida huvudsakligen motsvarar den allmänt gällande uppfattningen, har vi alltså i denna aspekt inför oss det vi vanligtvis kallar Bibeln.

Men som vi här har sett, rymmer denna bok en långt mer djupgående och dold sida i sitt innehåll i form av dess identitet som ett stycke psykologi. Med denna sida i sin struktur höjer den sig helt upp över tiden och rummet. Dess psykologiska detaljer är eviga lagar och principer. Därför kunde Kristus med sanning säga: "Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå." Detta eviga förblivande av Jesu ord betingades inte av att det var just Jesu ord, men däremot av att dessa ord var eviga principer i den gudomliga världsplanen. Och sålunda har Bibeln ett dolt kärninnehåll, genom vilket den blir identisk med de eviga principerna i världsplanen. Och det är detta dess relativt dolda kärninnehåll som vi här har betecknat som Bibeln inuti Bibeln. Denna Bibeln inuti Bibeln kommer alltså evigt att bestå, även om den yttre Bibelns terminologi eller språkmässiga företeelser förändras eller förgår. Och med denna fortsättning av eller inställning till Bibeln inuti Bibeln kommer den evigt att vara identisk med Guds ord eller Försynens uppenbarelse av den eviga sanningen för varje mogen, sanningssökande gudason.