Jag har nu förklarat hur alla levande väsen befinner sig i en evig passage genom kosmiska spiralkretslopp, och på vilket sätt de förs genom ett sådant kretslopp i kraft av sexuella poler, vilka i sin tur utgör den maskulina principen och den feminina principen. Jag förklarade på vilket sätt "Adam" i realiteten inte är ett uttryck vare sig för en man eller för en kvinna. Han är i stället ett uttryck för ett väsenstillstånd som de levande väsendena befinner sig i, när de har genomlevt ett spiralkretslopp och har utlevt sin medvetandeförmåga så att de inte längre kan manifestera sig i den yttre världen. De kan därefter endast leva i sina minnen. Detta upplevelsetillstånd utgör en salighetsupplevelse. Det är detta salighetstillstånd som utgör det paradis som Adam levde i. Jag förklarade vidare på vilket sätt Bibeln uttrycker detta paradis som ett fredens rike, eftersom lejon går bredvid lammen, vilket vill säga, att det här i denna sfär absolut inte kan manifesteras något som helst ont. Ja, väsendet kan över huvud taget inte uppleva något som helst utåt i den yttre världen, därför att dess sinnen från den senaste spiralen för länge sedan har upphört att existera. Det är därför väsendena eller Adam omöjligt kan förnimma i den yttre världen. Och jag förklarade på vilket sätt Adam genom sin polförvandling, från dubbelpolighet till enpolighet, genom "Evas skapelse", ormen, syndafallet och växtriket nådde fram till djurstadiet, där livsbetingelsen var att dräpa för att leva. Likaledes förklarade jag att parningsakten och fortplantningen gav väsendet en upplevelse av något av den ljustillvaro eller den paradisets trädgård, som väsendena nu hade lämnat. Men utöver detta var djurens tillvaro början på en tillvaro i mörkret, i vilken det djuriska eller dräpande i tillvaron skulle nå sin kulmination och bli förstärkt miljontals gånger.

Vi har nu nått fram till det stadium i kretsloppet, där de jordiska människorna befinner sig i dag. Vi ser att deras medvetande har vuxit långt över djurens, även om de trots detta fortfarande måste betraktas som mycket ofärdiga eller ofullkomliga väsen. De är ännu mycket långt från det gudomliga medvetandetillstånd, vilket är det mål som människorna ska utvecklas till att uppnå. När de har blivit människor, beror det som tidigare förklarats på en begynnande poländring från att vara enpolig, så som hos det renodlade djuret, och till att bli en människa. Allt som kan komma in under begreppet den jordiska människan utgör alltså ett begynnande dubbelpoligt väsen. Och det är detta begynnande nya poltillstånd i väsendet, som har orsakat djurets förvandling till människa. Väsendenas begynnande förvandling från djur till människa blev inledningen till väsendets upplevelse av mörkret, upplevelsen av en tid fylld av vedermödor. I den jordiska människan ser vi det förvandlade djuret. Men förvandlingen är ännu inte helt fullbordad. Den stora allmänheten består av människor som ännu inte är färdiga med den djuriska mentaliteten och som endast har den mänskliga mentaliteten inom ett visst begränsat område. Om människorna ska förstå den värld de lever i, och den allmänna mänskliga medvetandestandard som de omges av, och som var och en av dem i större eller mindre grad tillhör, är det absolut nödvändigt att de lär sig att känna skillnad på "djur" och "människa". Om män­ni­skorna ska kunna råda bot på sitt olyckliga öde, avskaffa krigen och kunna leva i fred med varandra och uppleva den absoluta lyckan, är det nödvändigt att de lär sig att följa den moral som Gudomen genom naturen och männi­skornas egna dagliga liv föreskriver dem. Den moral som kan utläsas ur naturens processer och människornas olyckliga öden leder fram till den totala mänskliga fullkomligheten. Och det är alltså livsviktigt att människorna lär sig den moral, som alltså har sin absoluta grund i själva verkligheten och inte i blinda, felaktiga fantasier.

Då livets eget eller naturens tal visar som ett faktum att den jordiska människan är underkastad en utvecklings- eller förvandlingsprocess och således bearbetas för att kunna uppfylla ett syfte, nå fram till ett speciellt slutfacit, kommer det att underlätta mycket för människorna om de blir medvetna om detta mål eller Gudomens eller livets avsikt med människorna. Om människorna går emot detta mål, vilket de ju gör i stor utsträckning i alla situationer där de är ovetande om denna avsikt eller detta mål, är det ju detsamma som att gå emot världsordningen, vilket är detsamma som att en mygga skulle gå emot orkanen. På samma sätt som detta är livsfarligt för myggan, är det således i högsta grad absolut livsfarligt för människorna att gå emot världsordningen. Är det inte just det vi ser när vi iakttar människorna i dag? Är inte sjukhusen fulla av sjuka och lemlästade människor? Blir inte en mycket stor mängd människor varje dag dräpta genom olyckor och skador? Är det inte en utomordentligt stor procent av människorna som dör en onaturlig död och således inte kommer att leva livet ut och uppnå den verkliga dödsåldern, där kroppen på grund av ålderdom är bestämd att dö, och då människorna på ett naturligt sätt blir befriade från detta sitt utslitna, fysiska livsredskap? När vi tittar på alla de skador, den stora mängd variationer av lidanden, inte endast i människornas fysiska kroppar, utan också i deras sinnen, själar eller psyken, blir det till ett faktum för den intellektuella människan, att det måste vara något som är fel.

Människorna är omgivna och beroende av krafter och företeelser som de inte känner till, och kommer därför att handla i blindo i förhållande till dessa krafter. Men då alla dessa krafter, vilka är desamma som det vi kallar naturen, och därtill kommer också våra medväsens påverkan och förhållanden till oss, utgör logiska och därmed oumbärliga led i den samlade världsordningen, vars slutfacit är till glädje och välsignelse för allt levande och således är mycket gott, kommer denna påverkan från naturen och medväsendena således vara företeelser som absolut måste äga rum för att vara i kontakt med världsordningen. I motsatt fall kunde dennas slutfacit omöjligt bli till välsignelse och glädje för något väsen, och måste således vara till olycka för allt levande. Att försöka ändra eller gripa in i världsordningen skulle, som tidigare nämnts, vara detsamma som om myggan skulle vilja besegra stormen eller orkanen. Det är inte möjligt för något som helst levande väsen att ändra på världsordningen. Inte ens Gud själv kan ändra på denna struktur, eftersom den är evig. Den är inte ett resultat av en förutbestämd plan. Den ingår i Gudomens treeniga analys: jaget, skaparförmågan och det skapade, som i mitt huvudverk Livets Bog uttrycks som X1, X2 och X3. Denna världsordnings absoluta slutfacit är kulminerande kärlek. Alla rörelsearter, alla skapelseprocesser, ja, absolut alla företeelser i världsalltet, alla levande väsens manifestationer är således, alla utan undantag, ett led i skapelsen av detta slutfacit, att allt är till glädje och välsignelse för allt levande. Att gå emot denna världsordning, är alltså för ett väsen detsamma som för myggan att gå emot orkanen.

Då kunskapen om denna plan endast kan förstås eller tillägnas genom 80 procents självupplevelse och 20 procents vägledning eller undervisning med hjälp av det erfarenhetsmaterial som är inhämtat genom andra väsens självupplevelse, måste väsendena således huvudsakligen på det hela taget själva, genom erfarenheter, skaffa sig kunskapen om denna förhärskande världsordning eller gudomliga plan. Och ju mer människorna är okunniga om denna plan, desto mer riskerar de att handla felaktigt i förhållande till det som de ska göra för att vara i kontakt med denna plan. Men varje felaktigt handlingssätt blir oundvikligen ett led i skapelsen av ett olyckligt öde för sitt upphov. Det är således en livsbetingelse att komma i kontakt med den gudomliga världsplanen. Ju mer man går emot denna plan, desto större olycka och lidande för man in i sitt öde. Men detta medverkar ju till att man till sist har erfarit så mycket, att man kan skapa ett handlingssätt som är helt i kontakt med världsplanen. Det är denna kontakt som är fundamentet för den fullkomliga människan som Guds avbild, honom lik. Utan denna kontakt kan inget väsen någonsin uppnå detta lysande och strålande slutfacit.

När den jordiska mänskligheten nu befinner sig så långt inne i ett olyckligt tillstånd, att vi till och med kan kalla dess nuvarande epok för domedag eller ragnarök, så beror det alltså på att den ännu inte förstår hur man ska vara i kontakt med världsordningen. På en mängd områden slungas människorna rakt emot världsordningen precis som myggan gör det emot orkanen. På samma sätt som myggan drabbas av detta lemlästande eller dödsbringande bakslag från orkanen, på samma sätt drabbas också människorna av ett lemlästande eller dödsbringande bakslag överallt där de går emot världsordningens struktur och avsikt. Det är ett sådant bakslag som varje krig oundvikligen kommer att få. Detsamma gäller för varje krig man och man emellan. Det gäller i alla de situationer där man inte är till glädje och välsignelse för andra – där är man ofullkomlig. Och i förhållande till detta kommer ödet att skapas. Den glädje och den välsignelse som man inte ger andra, kan man omöjligt få själv. Det onda som man gör mot andra, kommer enligt lagen för rörelse tillbaka till oss själva. Detsamma gäller naturligtvis det goda som man gör mot andra, det kommer också tillbaka till oss själva. På så sätt skapas ödet.

Därför är det således absolut nödvändigt att man lär känna det absolut goda och det absolut onda, så att ens handlingssätt alltid är en utlösning av det goda. För att kunna komma i kontakt med världsordningen och få dess medvind och bli den fullkomliga människan måste man alltså absolut nå fram till att kunna göra det goda, vilket vill säga bli en lysande och värmande sol för sin omgivning. Och är det inte just detta som är kärnan i den vägledning som religionerna under årtusenden redan har påbjudit människorna? Heter det inte i den renodlade kristna världsreligionen eller i Jesu ord: "Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar och förföljer er", osv.? Varför uppfyller människorna inte detta påbud? Ja, varför uppfyller inte ens den kristna kyrkan och dess prästerskap och auktoriteter detta påbud? Är det inte precis på det sättet, som tidigare nämnts, att bildligt talat eller symboliskt kan det gudomliga handlingssättet bara tillägnas genom 80 procents självupplevelse och 20 procents vägledning eller teoretisk undervisning? Den sanna kristendomens uppmaning att älska sin nästa som man älskar sig själv, kan alltså omöjligt förmå människorna att utlösa det kristna eller nästakärleksfulla handlingssättet. Det ska alltså till en åttioprocentig självupplevelse eller egna erfarenheter för att kunna uppleva och representera det humana sinnelag som får en människa att acceptera en undervisning, vars mål det är att leda fram människorna till att älska sin nästa som sig själv, fram till att själv gottgöra det onda som de har påfört sin nästa. Människan måste ha uppnått ett sinnelag, i vilket hon inte kan tänka sig att skörda "syndernas förlåtelse" genom ett oskyldigt väsens korsfästelse. En sådan kyrklig föreställning om att man kunde få "syndernas förlåtelse" på detta sätt och även genom sakrament, dop och nattvard, har nu efter att ha förkunnats i århundraden inte kunnat avlägsna krigen eller det onda från människornas medvetande. Ja, är inte ragnarök eller krigstillståndet, varje gång det bryter ut i detta århundrade, större än någonsin? Har människorna någonsin tidigare haft en sådan överväldigande kapacitet i att dräpa och mörda, lemlästa och ödelägga som just i det domedagsvälde eller den ragnaröksepok, som i detta århundrade drar fram över mänskligheten?

Det är dock ett faktum att människorna ännu inte har förmågan att utlösa ett så fullkomligt handlingssätt att de kan vara i kontakt med världsplanen, liksom de kanske inte ens en gång har en tjugoprocentig förmåga att förstå den. Det är givet att världen då måste vara en domedag eller ett ragnarök för de väsen, vars kapacitet ännu är så ringa. Det saknas alltså en förmåga i världen att uppfylla lagen för tillvaron, på samma sätt som det också saknas en fullständig kunskap om denna världsplans existens. Så länge som människorna är ofullkomliga väsen, är de analfabeter i förhållande till den evighetsdimensionerade världen som ligger bortom väsendenas fysiska tillvaro, och varifrån allt liv utgår till följd av det kosmiska spiralkretsloppet. Varken krig, tukthus, avrättningar eller straff kan avskaffa domedagstillståndet eller de olyckliga ödena. Endast detta att bringa sitt handlingssätt i kontakt med världsordningens egen plan med människorna, kan vara den absolut ofelbara vägen för människorna ut ur mörkerzonen eller helvetet.

Vi ska nu återvända till polkonstellationen hos den jordiska människan. Vi vet att båda polerna, den maskulina och den feminina, finns i varje människa. Vi vet att de en gång var i balans, vilket vill säga att de var jämbördiga. Det var detta väsenstillstånd, som uttrycktes genom begreppet "Adam". Adam var ett väsen som befann sig på väg ut ur ett spiralkretslopp i salighetsriket, den zon, där väsendena befinner sig i slutet av det föregående kosmiska spiralkretsloppet. Vi vet att polkonstellationen här förändrades, och väsendet började bli enpoligt. Denna polförvandling blev grundvalen för, eller den djupaste orsaken till, väsenstyperna "hankön" och "honkön". Genom växtriket och fram till djurriket utvecklades dessa två kön till kulmination. I djurriket finns alltså det mest maskulina och det mest feminina väsendet i renodlad form. Och för de väsen i djurriket som lever i parningstillståndet, blev detta här det mest fullkomliga. Och djurriket kan till en viss grad uttryckas som "de lyckliga äktenskapens zon". Och här är vi vid själva djurrikets högsta tillstånd för upplevelse av ljuset.

Men för att djuret ska kunna utveckla sig vidare och bli till människa, måste det ske en ny organutveckling. Det organtillstånd som djuret efter hand behärskades av var ju enpoligheten, alltså ett tillstånd där det endast kunde befordra parningsdriften och kropps- eller organismutvecklingen. Hela enpolighetens område, från dess början i växtriket och fram genom djurriket och genom början på människoriket, hade endast till syfte att utveckla den organism, i vilken det högsta medvetandetillståndet i fysisk materia kunde upplevas. Detta medvetandetillstånd är det absolut totalt fullkomliga människo­medvetandet, det, som uttryckts som målet för Guds skapelse av människan, nämligen människan som Guds avbild, honom lik. Alla organismarter, från växtorganismer, alla djurorganismer och uppåt till två tredjedelar av människans utvecklingsområde, är fosterkroppar eller fosterorganismer för den verkligt fullkomliga människokroppen, som om några tusen år kommer att börja utvecklas här på jorden. Vi ser hur dessa organismer fullkomliggörs. De blir förfinade med avseende på organ och näring. De växer från rovdjurets bloddrypande näringsintag till grov vegetarisk föda, rötter, blad och stjälkprodukter och vidare fram till det finaste vegetariska fruktköttet, det som sitter omkring kärnan och är beräknat att vara den högsta idealiska födan tillsammans med luft och begynnande tankenäring, vilken kommer att bli det mest fullkomliga och högsta sättet att inta näring på. Efter detta näringstillstånd inkarnerar människan inte längre i fysisk materia.

När vi ser på hela denna ragnaröks- eller krigsepok som människorna lever i, är det en absolut oumbärlig gudomlig skapelseprocess, utan vilken människan omöjligt kunde omskapas från djur till att bli den absolut totalt fullkomliga människan. Men så länge denna skapelseprocess äger rum, är den jordiska människan ett foster som utvecklas fram mot en födelse. När väsendet genomgår denna födelse vaknar det så att säga plötsligt upp i en kosmisk värld som är lika fantastiskt stor och äventyrlig för vederbörande, som den fysiska världen är för det lilla nyfödda barnet som just har kommit till världen. Det är denna födelse som jag i mitt huvudverk Livets Bog har kallat "den stora födelsen". Man måste alltså lära sig att se på mineral-, växt-, och djurriket som ett samlat fostertillstånd, där väsendena befinner sig i kraft av sin okunskap om den verkliga kosmiska och eviga världen bortom den fysiska världen. I denna kosmiska värld existerar den fysiska världen som ett slags livmoder. I denna livmoder existerar alltså mineralenergierna som de första begynnande späda anlagen till en fosterskapelse. Därefter kommer växtriket, där fostret börjar skapa livsorgan och kan börja få en tendens till dagsmedvetande i form av en aningsförmåga. Efter detta tillstånd utvecklar sig fostret vidare och börjar nu kunna röra sig på riktigt i detta livmodertillstånd. Och därefter kommer fostrets sista stadium, den begynnande människan. Här utvecklas de begynnande högre förmågorna, i kraft av vilka väsendena utvecklas till att kunna leva i den kosmiska världen utanför tid och rum. Denna värld är i sin tur densamma som den som människorna genom årtusenden har uttryckt som "den andliga världen". Hur utvecklat fostret än har blivit i den fysiska världen, är det ändå helt inspärrat i denna värld liksom fostret i en livmoder, så länge som det ännu inte har fötts, alltså har upplevt "den stora födelsen". Därför är den andliga eller primära världen bortom den fysiska ett mysterium för i stort sett alla jordens människor, något som många inte alls är utvecklade till att kunna tro på, medan andra förnekar dess absoluta existens. Men vad dessa kosmiskt ofödda väsen än säger, är det endast ett uttryck för det ofödda fostrets begynnande, men omedvetet mentala rörelse, som motsvarar det vanliga fostrets begynnande muskelrörelser på ett visst bestämt utvecklingssteg i moderlivet.

Vi kommer här att titta lite på detta kosmiska fosters rörelsetillstånd. Det utgör alltså ett slags upp­byggnadstillstånd, ett förfinande i skapelse och upplevelse. Men ingen av dessa upplevelser och skapelseprocesser är ett uttryck för det färdiga eller fullbordade fostrets rörelsetillstånd. Det blir det ju först fram emot "den stora födelsen". Genom växt- och djurmedvetandetillståndet och en bra bit in i djurets begynnande människotillstånd är det dess enpoliga tillstånd som dominerar dess medvetande- och skapelsetillstånd. Detta skapelse- och upplevelsetillstånd utgör alltså endast kosmiska fosterskapelse- och fosterupplevelsetillstånd, vilket i sin tur betyder tillstånd av parning, fortplantning och avkomma, utanför vilka väsendet så att säga inte har någon särskild förmåga att utlösa sympati och inte alls har förmågan att utlösa den absolut fullkomliga kärleken, vilket ju är livsbetingelsen för att kunna födas i den kosmiska världen, alltså betingelsen för att kunna uppleva "den stora födelsen" och det därav framkallade "kosmiska medvetandet".

Målet är ju skapelsen av den fullkomliga människan som Guds avbild, honom lik. Och alla de kosmiska krafter, som är manifesterade genom världsåterlösningens representanter, har i sin mest effektiva form stimulerat väsendet till att älska sin nästa som sig själv. Och då begreppet "nästa" betyder alla levande väsen som man kommer i kontakt med, innebär det alltså att man ska älska alla levande väsen med en kärlek, vars höjdpunkt kulminerar i en kontaktutlösning hos sina medmänniskor, vilket betyder, att man älskar dessa som man älskar sig själv. Detta måste alltså betyda att man ska älska sina medmänniskor oberoende av deras framträdande som "man" eller deras framträdande som "kvinna". Detta vill återigen säga att det inte är "mannen" eller "kvinnan" som är det primära objektet för denna kärlek. Det är i stället det nya väsenstillståndet i "mannen" och det nya väsenstillståndet i "kvinnan", som blir det primära, nämligen den begynnande "människan" i mannen och kvinnan. Man älskar osjälviskt, även om denna kärlek i sina begynnelsestadier inte är helt renodlad, utan gott kan vara något könsbetonad för att senare vara höjd över detta inslag.

Men vad är nu "mannen" och "kvinnan" för slags väsen? Vi vet, att det enpoliga väsendet endast kan vara antingen ett "handjur" eller ett "hondjur" i renodlad form. Men "mannen" och "kvinnan" är inte ett "handjur" eller ett "hondjur" i renodlad form. De har inslag av en natur som har lett till att de har fått predikatet "människa", även om de också inom ett mycket stort område har samma medvetande som djuret, har samma parningsdrift och den glimtvisa upplevelse av paradiset eller den kosmiska salighetsförnimmelse som uppkommer genom denna drift och likaledes glädjen över sin avkomma och det därav uppkomna beskyddarbehovet gällande denna. Likaså finner vi också, helt bortsett från flockmedvetandet hos den mycket primitiva människan, samma brist på sympati för nästan som hos djuret, samma dödsfiendeskap, samma handlingssätt "var och en är sig själv närmast", samma egoism och samma totala likgiltighet, om det då inte rent av handlar om dödsfiendskap gentemot väsen av andra raser.

Dubbelpolighetens födelse är detsamma som människans begynnande födelse. Hur visar sig denna dubbelpolighet till att börja med? Den begynnande människan i djuret visar sig som en begynnande utvidgning av väsendets medvetande och tankeförmåga. Hon börjar tänka på saker och ting som ligger helt utanför parningstillståndet och fortplantningstillståndet. Hon börjar få sina instinktfunktioner utökade med en ny förmåga, nämligen "känslan". Hon börjar kunna skapa sig föreställningar; dessa är ännu i hög grad behärskade av instinkten. Det är denna utveckling av känsloförmågan som för tillfället präglar den begynnande människan. Dessa föreställningar är i verkligheten religiösa. De utgör fantasier om väsen, gudar eller andar som står bakom naturens krafter och som kan vara både vänliga och ovänliga. Det är denna religiösa utveckling som har fortsatt genom många olika primitiva stadier ända fram till nutidens religiösa stadier.

Men efter hand började också utvecklingen av en annan förmåga i väsendet, nämligen "intelligensförmågan". Och den gjorde snabbt den begynnande människan mycket överlägsen djuret. Hon kunde med hjälp av den börja skapa sig vapen och med dem på ett bättre sätt övervinna sina fiender. Med intelligensutvecklingen fick väsendena förmågan att forska och analysera. Och den fysiska världen, som de således kunde utforska, blev naturligtvis efter hand mer handgriplig och verklig för dem än den religiösa världen, som de inte hade förmågan att kunna utforska. Resultatet av deras materiella forskning blev att en utomordentligt stor del av människorna på jorden blev materialister. Och denna materialism gjorde människorna mer eller mindre gudlösa. Den mänskliga intelligensförmågan har alltså gett människorna en mycket stor makt över den fysiska materien och dess krafter. De är i stånd att låta miljoner och åter miljoner av naturens hästkrafter arbeta åt sig. Men även om väsendets manifestations- och skaparförmåga har blivit så utomordentligt utvecklad att den på detta område har höjt människan kolossalt över djuret, har hon ännu inte utvecklat sin humana förmåga eller nästakärlek i motsvarande grad. Det betyder i sin tur att denna människa, som är så duktig vad gäller skapande, ännu besitter djuriska anlag, egoism eller själviskhet i sitt medvetande eller psyke. Hon lever i mycket stor utsträckning efter principen "var och en är sig själv närmast". När människan tar denna sin stora mänskliga talang i sina ännu djuriska anlags tjänst, är hon nödsakad att utgöra ett väsen som kan manifestera de djuriska anlagen i ett, i förhållande till djuret, överdimensionerat tillstånd. Hon utgör således ett väsen som inte längre är ett djur, eftersom hon har en talang som är tusentals gånger mer överlägsen än djurets, medan hennes känsloliv ännu i hög grad bärs av instinktenergi och parnings- eller äktenskapssympati eller den enpoliga sympatin liksom hos djuren.

Detta väsen, som således har en begynnande mänsklig talang eller intelligens, men ännu utanför sin parningssympati eller förälskelse endast har en mer eller mindre brutal och inhuman känsla för sin nästa, kan endast vara ett mycket farligt väsen. Det är ju predestinerat just till att göra ont. Och ett sådant väsen, som av naturen är predestinerat till att huvudsakligen endast kunna göra det onda, blir i Bibeln uttryckt som "den onde", djävulen, satan och liknande. Och då vi inte kan uttrycka denna ofullkomliga människa, ett väsen som är höjt över djuren, som vare sig djur eller människa, blir vi nödsakade till att uttrycka ett sådant väsens medvetande som "djävulsmedvetande". Det är i detta tillstånd av djävulsmedvetande, som det levande väsendet kommer att skapa och uppleva kulminationen av mörkret, denna absolut nödvändiga kontrast, utan vars existens ljuset absolut inte heller skulle existera.

När människorna befinner sig i ett sådant tillstånd, är det ju bara för att det är ett led i den gudomliga världsordningen. Och man kan absolut inte klandra något som helst väsen för detta tillstånd hos mänskligheten. Det är helt naturligt och styrs och leds efter en gudomlig plan. Genom den kommer människorna nu att få sin humana förmåga utvecklad, vilket är en huvudbetingelse för att väsendet senare ska kunna få kosmiskt medvetande. Detta ragnaröks- eller domedagstillstånd är alltså de första kulminerande verkningarna av polförvandlingen. När väsendet således har kunnat nå fram till att kunna utvidga sina från djuret nedärvda djuriska tendenser, som alltså i djurriket är allmänna livsbetingelser, till en så kolossal utveckling eller fram till en sådan kulmination som är fallet, beror det alltså på "Evas" begynnande död, vilket vill säga den motsatta polens utveckling. I mannen är det alltså den feminina polen och i kvinnan den maskulina polen, som har börjat växa. För närvarande har den feminina polen i mannen och den maskulina polen i kvinnan befordrat intelligensens utomordentliga utveckling. Denna utveckling har fört människorna fram till att i större grad kunna utveckla den djuriska principen, som är dräpande. Och de olyckliga öden hos andra som har åstadkommits av detta dråpstillstånd och denna lemlästnings- eller förstörelseprocess kommer nu tillbaka till sitt upphov, som nu måste genomgå motsvarande lidanden som det har påfört andra väsen. Och genom upplevelsen av dessa lidanden framkallas i väsendet den begynnande humana förmågan, den förmåga som ska bli till den fullkomliga nästakärleken, som hos människorna framkallar intuitionsförmågan, genom vilken människan får kosmiskt medvetande och blir till människan som Guds avbild, honom lik.