Vi har nu sett hur Gud skapar människan, och hur denna skapelse genomgår många förvandlingsstadier i växtriket, djurriket och domedagsepoken, i vilken människan upplevde "djävulsmedvetandet" eller genialiteten i utvecklandet av dödsprincipen eller den dräpande principen. Och vi har sett, hur hon efter denna kulmination leddes fram till en växande humanitetsbegåvning eller förmågan att inte kunna nännas göra det onda eller göra andra väsen illa. Ja, hon leddes till och med så långt fram i humanitet, att hon heller själv vill lida, än att hon önskar att andra ska lida. Hon blev till ett väsen som älskade sin nästa som sig själv. Och det är denna fullkomliga kärlek som är "Guds avbild", och som var målet för Guds skapelse av människan. Om inte väsendet omformades till denna fullkomlighet, kunde det naturligtvis omöjligt bli till glädje för allt och alla. Och utan att vara det, kunde det omöjligt vara i kontakt med Guds övriga skapelse- eller manifestationsutveckling, vars grundton ju är kulminerande kärlek. Men ingen som helst manifestation kan utlösas förutom i kraft av organ. Den organiska strukturen för nästakärleken är således dubbelpoligheten, liksom den organiska strukturen för äktenskapskärleken är enpoligheten.

Förkunnelsen av Jesu vägledning och påbud med hänsyn till det mänskliga handlingssättet tillkännager att man ska älska sin nästa som sig själv. Det sägs absolut inte, att det bara är sin äkta hälft och avkomma som man ska älska som sig själv. Han säger just att man ska älska sina fiender och göra gott mot dem som skadar en osv. (se Bibeln). Vi ser, att världen genom Kristus får en instruktion, som så att säga är en motsättning till Moselagen, vilken just framhåller äktenskapet och parningskärleken som det största, och att man ska älska sina vänner och hata sina fiender. Här gäller öga för öga och tand för tand. Men för Kristus är det att sticka svärdet i skidan som gäller, ty den som dräper med svärd, ska själv bli dräpt med svärd, liksom han säger att man ska vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra. Ser man inte här att detta gäller för människor som inte nänns att använda svärd? Ser man inte att hans ord om kärlek är tänkta för ett annat psykiskt plan än just äktenskapets? Varför kom inte Mose med detta kärleksbud? Nej, det gjorde Mose inte. Han levde ju själv i äktenskapets eller parningstillståndets ljustillstånd. Det psykiska tillstånd, som nu är på väg att göra sitt intåg i världen, var inte aktuellt på hans tid. Däremot har eftervärlden sett, och i synnerhet i våra dagar, att en ny sympati i människan är på väg att utvecklas, som inte är enköns- eller äktenskapsbetonad. Därför måste Kristus ge människorna den nya utvidgningen av kärlekshorisonten. Han var ju själv modellen för denna kärlek. Han visade sig inte som en strålande idealisk äkta man, vilket ju hade varit på sin plats, om det var denna form för lycka som skulle vara slutfacit för Guds skapelse av människan.

Man ser tydligt, genom dessa Bibelns vägledande Mosemanifestationer och Jesu manifestationer, i vilken riktning utvecklingen eller Guds skapelse av människan skulle gå. Och vi har här sett att det är uppfyllandet av det kosmiska kretsloppet. Ännu är en så stor majoritet av jordens människor endast hjärnmedvetna eller dagsmedvetna i parningskärleken, att denna är den primära sexuella strukturen. Och denna måste ju också fortsätta långt, långt in i framtiden. Den humana sidan är hos allmänheten ännu mycket begränsad. Det gäller ännu allmänt, att var och en är sig själv närmast. Men vid sidan av detta faktum, är det också ett orubbligt faktum att en stor grupp människor, även om den är i minoritet och på grund av den mänskliga kosmiska okunskapen ännu inte har fått något speciellt erkännande eller någon auktoritet som ett normalt led i utvecklingen, är helt färdiga med den äktenskapliga principen. Deras inre organiska struktur är redan mer eller mindre så mycket omformad, att de inte längre har någon som helst dagsmedveten äktenskaps- eller förälskelsetendens. De känner ingen som helst dragning till att vara bunden i ett äktenskap. De har en sådan hög human standard, att deras sympatiska anlag låter dem utstråla mildhet och godhet åt alla håll. De känner sig mer eller mindre som vän med alla, också med väsen som eventuellt är emot dem, baktalar och förföljer dem. De nänns inte göra något som helst väsen illa. De har ingen äregirighet, de önskar inte inneha höga materiella positioner och finns som regel i mycket beskedliga, underordnade ställningar. Men nu måste man här förstå, att jorden ännu är mycket fattig på sådana väsen, då de nästan alla har upphört att inkarnera här på jorden. Men detta betyder inte att de är helt färdiga med reinkarnationen. De har ännu en utvecklingsepok framför sig med hänsyn till utvecklandet av en begynnande ny mänsklig organism. En organism, som mer och mer blir lämpad för materialisation och dematerialisation och den normala kärlekskulminationen eller salighetsberöringen med andra väsen och som därmed blir den fullkomliga människans organism i det fullkomliga människoriket.

Här på jorden är människorna inte så förtrogna med livsformen utanför den äktenskapliga. När en människas äktenskapliga tillstånd har degenererat och väsendet inte passar för äktenskap, har det hittills varit en allmän uppfattning att ett sådant väsen är abnormt. Och som tidigare förklarats, existerar det således en zon, som skapas av dessa äktenskapligt sett olämpliga väsen. Inom denna grupp gäller alltså detta, att de alla mer eller mindre är olämpliga för äktenskap. Några lever fortfarande i äktenskap och känner inte riktigt till att de inte är lämpliga för äktenskap. Dessa äktenskap slutar allt som oftast med skilsmässa och ett ingående i nya äktenskap. Andra lever som ogifta och ensamma genom hela livet. De är inte urspårade, utan beträder den normala linje som uppkommer genom utvecklingen. Andra återigen lever i sexuella urspårningar, perversiteter och de därav framkallade sjukliga tillstånden. Då det är de urspårade och sjukliga väsendena som allmänheten oftast ser, är det inte så konstigt att inställningen till denna grupp är präglad av ett starkt avståndstagande och på grund av allmänhetens okunskap är den också oförstående. Då de väsen, som lämnar äktenskapet och som ligger på den normala linjen, inte observeras, då de håller sin speciella natur för sig själva, känner allmänheten inte till så mycket om dem. De tror därför att allt som avviker från äktenskapstillståndet är abnormt. Och den benämner alla med samma begrepp, nämligen begreppet "homosexualitet". Att detta uttryck har en mycket dålig klang i människors öron, är därför självklart. Men inom den från äktenskapet avvikande gruppen finns det en absolut normal linje. Men då varken vetenskap eller religion har åstadkommit någon vägledning eller morallära för detta psykiska tillstånd hos väsendena, har denna grupp tvingats att växa okontrollerat, ja, man har till och med förföljt detta tillstånd med straff och dödsstraff i stället för upplysning och vägledning. Att en mängd av dessa väsen måste hålla ett för dem helt naturligt begär, en för dem naturlig sexuell hunger, hemlig och otillfredsställd för att undgå straff, vilket efter hand i större eller mindre grad ofrånkomligt måste göra dessa väsen mentalt förvirrade, vilket skapar en tendens till urspårning, blir här en självklarhet. Men världen börjar förstå att det måste finnas en mening bakom alla dessa företeelser. Och detta mysterium kommer genom tillkännagivandet av den andliga vetenskapen eller den kosmiska psykologin att kunna förstås och beaktas. Och det kommer att göras plats för denna utvecklingsepok på jorden. Det är inte livets mening att mänskligheten ska gå under på grund av stagnation, intolerans och okunskap om det verkliga livet eller det verkligt levande, mitt i dess kolossala kunskap om materien eller de döda tingen.

Att berätta för en på kosmiska medvetandeområden ännu ovetande eller medvetslös mänsklighet om den färdigutvecklade människan, är än så länge inte helt lätt. Det finns än så länge inte så många erfarenheter på detta område att hänvisa till här på jorden. Men jag ska ändå här försöka skissera en bild av den fullkomliga människan. Vi har nu redan sett att det finns väsen som är totalt fria från äktenskapliga tendenser. De har för länge sedan lämnat enpoligheten och blivit dubbelpoliga. Detta betyder i sin tur att deras sexuella poltillstånd, den maskulina principen och den feminina principen, har kommit i en sådan balans att väsendet varken är feminint eller maskulint. Det har en helt annan natur och utstrålning. Även om detta väsen här på jorden ännu måste befinna sig i en hanköns- eller honkönsorganism och måste uppfattas som man respektive kvinna, är väsendet absolut inte någondera. Men vi vet redan, att en sådan man eller en sådan kvinna är färdig med äktenskapet, med att avla barn, med att leva i samliv med väsen av det motsatta könet. Den organiska strukturen är förändrad på så sätt att det inte mer kan förekomma "förälskelse" i ett sådant väsens psyke, som ju är en överdimensionerad, konstlad sympatiutveckling, som förvisso kan ge sitt upphov den högsta lyckan, men som också i det ofärdiga människostadiet kan ge sitt upphov de mest förfärliga lidandekval eller olyckliga kärleksförhållanden. Detta kan alltså inte äga rum hos den fullkomliga människan, då hon inte kan hysa någon förälskelse eller någon överdimensionerad önskan om att bli älskad tillbaka. Hon blir inte olycklig, för att hon inte blir älskad. Hennes kärleksutveckling är inte baserad på någon som helst förväntan om att älskas tillbaka på motsvarande sätt. Däremot utlöser hennes sympatiska anlag nu den kärleksförmåga, som hon genom årtusendena eller många livs lidanden har utvecklat. Hennes största glädje är verkligen detta att hellre ge än att ta. Genom detta sitt humana tillstånd och handlingssätt har hon efter upplevelsen av åtskilliga kosmiska glimtar nått fram till att genomgå den stora invigningen eller "den stora födelsen", vilken åstadkommer permanent kosmiskt medvetande i väsendenas psyken. Vad är nu "kosmiskt medvetande"? Kosmiskt medvetande är detsamma som ett medvetandetillstånd, som ger väsendet förmågan att uppleva alla de eviga, men osynliga, realiteter, som allt sinnligt eller synligt är verkningar av. Det vill alltså säga upplevelsen av sitt eget jag eller själv som identiskt med odödligheten, oändligheten, evigheten och därmed upplevelsen av att vara ett med Gudomen, ett med vägen, sanningen och livet.