M0795: Den högsta eldens innersta förnimmelse och mission

M0795

Den högsta eldens innersta förnimmelse och mission

av Martinus

Vad är den högsta elden? Det är ett särskilt begrepp, som Martinus har skapat för att sätta ord på en känsla som i sitt ursprung är sexualitet i renkultur. Den kan till exempel vara knuten till sexualiteten såsom vi känner den i parförhållande, men den kan gå ännu längre. Den kan omfatta en längtan efter att älska och smeka alla levande väsen och vara så nära dem att man bokstavligt talat smälter samman med dem helt. Faktiskt så mycket att den fysiska kroppen blir ett hinder. Låter det märkligt? Läs då här vad Martinus skriver mer om den högsta elden.

1. Den yttre och den inre upplevelsen av livet

Vi har tidigare hört om den högsta eldens yttre företeelse, dess skapelse och reglering av det levande väsendets könsstadium genom många olika stadier i kretsloppet, ja, hela den yttre uppenbarelsen av livets manifestation. Men livet eller tillvarons yttre uppenbarelse och upplevelse är inte den fulla eller heltäckande analysen av tillvaron.

Så länge tillvaron eller livet endast formar sig som en upplevelse av yttre företeelser, har man ännu inte blivit ett med livet, vilket vill säga ett med andra levande väsen, ett med Fadern, ett med sanningen. Nämnda yttre upplevelse är visserligen absolut oumbärlig, då den utgör den markering av en annan upplevelse, som är dess motsats, nämligen den inre upplevelsen av livet eller tillvaron. Då denna "inre upplevelse" vida överstrålar den yttre upplevelsen i gudomlig förnimmelse av välbefinnande, blir det alltså denna upplevelse som i verkligheten är den primära, medan den yttre upplevelsen i förhållande till denna endast kan utgöra den sekundära. All förnimmelse är således baserad på dessa två former av upplevelse: en "yttre" och en "inre upplevelse". Skillnaden mellan dessa två upplevelser markeras genom att den "yttre upplevelsen" i sin renkultur är kulminationen av mental köld, dräpande, tillintetgörande eller saboterande livsupplevelse, medan den "inre upplevelsen" i renkultur är kulminationen av skapelsen av livets blomstring eller högsta utmynnande i gudomligt välbefinnande, en strålande genomströmning av en oskiljaktig, ja, odelbar samhörighet eller varande ett med alla andra levande väsen. Den inre förnimmelsen av livet sammansmälter väsendena till en obrytbar enhet, gör dem till samma kött och blod, medan den yttre upplevelsen skiljer de levande väsendena åt, gör dem till väsen olika varandra, främmande och mer eller mindre fientliga väsen. Den yttre upplevelsen av livet skapar alltså antipati mot medväsendena och medverkar till att man själv helst vill vara den alltbehärskande, allenarådande diktatorn över och därmed förtryckare av allt och alla, medan den inre upplevelsen gör det till den största njutning att vara allas trofasta och innerligaste tjänare. Hela livsupplevelsen framträder således här för oss i dessa två koncentrerade ytterpunkter i ett nötskal. Den högsta livsförnimmelsen och därför den lyckligaste är alltså samhörighetskänslan med övriga väsen. Denna känsla existerar alltså endast som kärlek och motsatsen till denna är känslan av åtskillnad och därmed antipatikänslan och avundsjukan gentemot andra väsens delaktighet i eller medrätt till livsvärdena, som känns som "hatet". Kärleken är således livets höjdpunkt, medan hatet är dess lägsta punkt. Kärleken är ljuskontrasten, medan hatet är mörkerkontrasten.

2. Bilden av tillvaron kan vara över- eller underexponerad

All förnimmelse markeras alltså med hjälp av dessa två kontraster. Vilken livsupplevelse som helst utgör därför i sin kosmiska analys nödvändigtvis en sammansättning eller kombination av dessa två kontraster, på samma sätt som ett fotografi utgör kombinationen av ljus och skugga. Precis som ett sådant fotografi kan framträda med en alltför dominerande skugga och motsvarande för lite ljus och omvänt och därmed i båda fallen utgöra en högst ofullkomlig bild, så kan också ljus och skuggformationerna i det levande väsendets livsupplevelse eller förnimmelse vara i disharmoni. Här kan bilden av tillvaron eller livet förekomma med alltför dominerande skuggregioner med motsvarande alltför lite ljus och omvänt. Upplevelsen av tillvaron eller livet blir då liksom fotografiet motsvarande ofullkomlig, otydlig eller odetaljerad. Men liksom det goda fotografiet betingas av en naturlig harmoni eller fullkomlig fördelning mellan ljus och skugga, så betingas den fullkomliga livsupplevelsen också av att det är precis så mycket skugga, att den kan markera ljusets struktur och detaljer. Där det är för mycket skugga kan ljusets detaljer inte ses eller upplevas. Och där ljuset inte kan upplevas blir livet endast till skuggupplevelse, till upplevelse av överdrivet mörker. På samma sätt kommer livsbilden att bli ofullkomlig där det är för lite skugga och därmed alltför mycket eller överdrivet ljus. Här blir det heller inga klara detaljer, bilden blir otydlig eller suddig. Då livsbilden är densamma som de levande väsendenas medvetande, förstår man således här varför de levande väsendena är så olika eller framträder med så många olika uppfattningar av livet eller världsbilden.

3. Livsbilden hos jordmänniskan och hos det invigda väsendet

Merparten av de jordiska människornas medvetande, livsuppfattning eller världsbild är, liksom ett mycket dåligt fotografi, underexponerat eller tecknat med alltför överdrivna skuggor och nästan inget ljus, varvid bilden blir falsk eller i högsta grad ofullkomlig. Hos andra väsen är livsbilden överexponerad eller tecknad med alltför mycket ljus och nästan inga skuggor, varvid det blir en vrångbild av verkligheten, en detaljlös och intetsägande företeelse. Hos några väsen är bilden rätt exponerad, har den rätta fördelningen av ljus och skugga, vilket vill säga att den just precis har den skugga som kan ge ljuset eller ljusdetaljerna deras verkliga värde, varvid bilden blir äkta, blir uttryck för hundra procents verklighet eller sanning. Det är väsen med ett sådant medvetande vi kallar "invigda" väsen, och samma medvetande vi kallar "kosmiskt medvetande". Dessa väsen kan endast vara identiska med sanningen och därmed vara ett med vägen och livet. Alla de övriga väsendena inom den jordiska allmänheten har ännu inte fått det riktiga fotografiet av verkligheten i sin livsuppfattning eller världsbild. De kan ännu inte se det ofullkomliga förhållandet, som existerar mellan ljus och skugga i denna deras ofullkomliga världsuppfattning eller upplevelse av sanningen. Men genom den så kallade utvecklingen ser vi, att alla är på väg att bli fullkomliga kosmiska "fotografer". Deras mentalitet eller förnimmelseförmåga, som är deras "fotografiska" förmåga eller talang, blir bättre och bättre, varvid deras fotografi av eller uppfattning av världsbilden blir mer och mer fullkomlig. Det blir ett bättre och bättre förhållande mellan ljus- och skuggregionerna i detta.

4. Den högsta elden är kraften bakom skapandet av ljus och skugga

Men bakom denna skapelse av världsbilden, bakom detta laborerande med ljus och skugga ligger alltså den kraft vi kallar den högsta elden. Verkningarna av den högsta elden blir därför ljus och skugga. Denna eld måste således frambringa bägge delar, annars skulle den inte betyda någonting. Om det skulle kunna förekomma en situation där all skugga försvann totalt, måste alla detaljer bli utplånade i bilden, liksom detsamma ju skulle vara fallet om allt ljus försvann totalt. Men då en bild, som är helt utan detaljer, inte är någon bild, utan är lik intet, förstår man att både ljus och skugga är lika nödvändiga och därför är lika eviga. Den situationen kan således aldrig uppstå, att resultatet av en upplevelse eller förnimmelse är att den ena eller den andra av de två kontrasterna: ljus och skugga, totalt saknas. Det kan vara för mycket eller för lite närvarande i dess struktur av de två kontrasterna, men helt uteslutet kan således ingen av dessa vara. Men som vi nämnde förut, är världsbilden inte blott och bart en yttre bild. Dess sanna upplevelse är en inre bild. Den yttre bilden är alltså skuggan, och den inre bilden är ljuset. Den yttre bildens koncentrerade pol är vår nästas själv eller jag, medan den inre bildens koncentrerade pol, ljuset, är vårt eget själv eller jag. En förening av dessa två kontraster till en harmonisk enhet är detsamma som skapelsen och upplevelsen av den sanna världsbilden. Det är invigningens kulmination eller upplevelsen av det högsta varandet, nämligen den att vara ett med Fadern och höjd över tiden och rummet och därmed vara identisk med evigheten och oändligheten. Hela spiralkretsloppets mission är alltså att skapa betingelser för alla möjliga avvikelser från den fullkomliga världsbilden och alla möjligheter för skapandet av harmoni eller kontakt med själva världsbilden. Därvid skapas det möjlighet för upplevelsen av fullkomlighet och ofullkomlighet, upplevelse av liv och död. Upplevelse av materia och ande. Världsbilden är således ljus och skugga, en kombination av kärlek och hat. Kärlek och hat är livets kolorit. Med dessa koloreringsmedel kan man alltså skapa livskonstverket såväl som livsfuskverket.

Manuskriptets sista mening präglas av en del tillägg och överstrykningar:

Med hänsyn till själva kulminationsupplevelsen av den verkliga världsbilden, vilket vill säga den fullkomligt kombinerade inre och yttre delen av upplevelsen, som uttrycker den fullkomliga världsbilden, bärs den alltså uteslutande av väsendets sexuella polkonstellation.

…. härefter den sexuella akten.

Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript av Martinus. Manuskriptet är odaterat. Styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänt i rådet den 3/11 2006. Första gången infört i Kosmos nr 6/2007.

Översättning: MR

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.