En av de största och mest allvarliga frågorna för en allmänt moraliskt inställd människa är nog frågan om tillvaron efter avskiljandet från den fysiska kroppen, det vi kallar "döden". Jag har tidigare förklarat, att detta uttryck eller denna beteckning är grundfalsk och jag är därför nödsakad att ge den en ny beteckning i den intellektuella världslitteraturen. Då döden i verkligheten är en födelse analog med den födelse, genom vilken vi trädde in i den fysiska världen, blir vi, om vi vill vara logiska, nödsakade att uppfatta och uttrycka den på det sättet. I mina kosmiska analyser kommer man därför att lära känna den under beteckningen "B-födelse". Väsendena föds alltså till en tillvaro utan någon fysisk organism. Men det betyder ju inte att man är utan liv. Man måste naturligtvis avskriva de realistiska, fysiska företeelser vi brukar uträtta med hjälp av denna organism. Vi kan inte längre gå ut och gräva i vår fysiska trädgård, vi kan inte sköta vår fysiska verksamhet eller anställning. Vi kan heller inte längre omfamna eller krama våra käras fysiska organismer, liksom de ju heller inte längre kan höra, se eller krama oss, då vi inte längre har den organism eller den kropp som på det fysiska planet tillkännagav vår existens och vårt framträdande. Men här upphör gränsen för separationen. De fysiska människorna har ju något i dem som vi inte kan se, nämligen deras psyke, vilket vill säga hela deras tänkande och andliga funktion. Då denna funktion inte uppstår i hjärnan, utan existerar i materier som befinner sig ovanför den fysiska materien, kan den fortsätta att existera på egen hand efter den fysiska organismens och hjärnans undergång. Och det skulle ju heller inte vara bra om alla ens erfarenheter och all den kunskap som man eventuellt genom ett enormt lidande har tillägnat sig, allt det som man har tränat på och förkovrat sig i, skulle upplösas eller tillintetgöras tillsammans med den fysiska organismen. Vilken nytta skulle erfarenheterna då ha? Om vi inte skulle fortsätta livet efter döden, varför då i all världen vara underkastad utveckling och erfarenhetsupplevelser?

Under de tidigare föredragen har vi också erfarit på vilket sätt det fortfarande kan finnas en förbindelse mellan de så kallade "döda" och de "levande" genom transmediers tal, genom materialisationer och automatskrift etc. Det är således inte tal om att de väsen som avskiljs eller befrias från sina fysiska kroppar, är utan några manifestationsmöjligheter. De kan fortfarande manifestera sina tankar och sin vilja, sin önskan och sina begär, bara inte direkt i fysisk materia. De har alltså en organism med organ, genom vilka de kan uppleva och ge sig tillkänna, men det direkta tillkännagivandet kan alltså endast äga rum i materier, som är av ett annat vibrationstillstånd, en annan våglängd än den fysiska. Dessa materier kan inte ses eller höras med fysiska sinnen, då de ju inte är fysiska. Vi säger då att väsendena befinner sig på ett annat plan, nämligen på det andliga planet eller i den andliga världen. Här framträder väsendena alltså levande, upplevande och tänkande. De har alltså blivit psykiska väsen. Då denna materias lägsta eller mest koncentrerade eller fasta form är mer luftformig än den mest förfinade fysiska luftarten, kommer den att vara osynlig på det fysiska planet. Men den börjar alltså där, där den mest förfinade fysiska luftarten blir osynlig eller otillgänglig för de fysiska sinnena. Här framträder alltså den andliga materien i sin mest fasta form, därefter kommer den andliga materiens flytande, luftformiga och strålformiga materia. Vi ser här att principen upprepar sig. Det behövs nämligen dessa speciella kontrasttillstånd, för att en manifestation ska kunna äga rum. En manifestation skulle omöjligt kunna äga rum, varken andligt eller fysiskt, om det inte fanns ett inbördes kontrastförhållande i materien. Hur skulle en manifestation kunna äga rum, om all materia var granit, diamant eller platina? Hur skulle en manifestation kunna äga rum om materien endast var vatten, eller om den bara var luft? Hur skulle en tanke på det hela taget kunna upplevas eller markeras, om all andlig eller psykisk materia bara var en enda särskild sorts materia?

Alla tillvarosfärer är således i verkligheten var för sig endast en skala av fysiska materier. Dessa skalor utgör, liksom inom ljudets och tonernas värld, högre och lägre liggande oktaver. Den andliga världen efter den fysiska är således endast en högre liggande oktav i det levande väsendets manifestationsprincip. Denna högre värld har därför sin fasta, flytande, luftformiga och strålformiga materia. Det är detta tillstånd, som man kommer att lära känna i mina kosmiska analyser angående spiralkretsloppet. När det går att indela spiralkretsloppet i en fysisk och en andlig tillvaroform, betyder det bara att de representerar två oktaver av materiens fasta, flytande, gasformiga och strålformiga materia. Nästa spiral kommer i sin tur att utgöra två ännu högre liggande oktaver och så fortsätter det vidare.

Består denna tankevärld inte av just bilder? Framträder inte dessa bilder i fasta, flytande, luftformiga och strålformiga tillstånd? Är inte minnet av en flod vatten i rörelse? Är inte likaledes minnet av en flygmaskin en rörelse i luften? Är inte minnet av ett granitblock kontrasten till en gasballong? Men tankarna är inte endast minnen, tankarna kan också vara nyupplevelser. Det vill alltså säga, att man inte endast kan minnas ting som är skapade på det fysiska planet, utan man kan skapa ting på det andliga planet som man kan erinra sig på det fysiska planet. En äventyrsförfattares produkter är visserligen nyskapelser. Men materialet för dessa nyskapelser är helt riktigt minnen, vilket vill säga minnen från det fysiska planet. Dessa utgör fundamentet för hans skaparförmåga på det andliga planet. Han kan otvivelaktigt gå något utöver det faktiska eller det fysiskt lagbundna. Och hans produkt blir då ett äventyr, något där det försiggår något övernaturligt. Här existerar feer, troll, och djävlar. Dessa skapelser i andlig materia kallas föreställning. Där denna föreställning eller andliga skapelse överträder skapelsens lagar, blir skapelsen ologisk och overklig. En sådan overklig eller falsk tankeskapelse uttrycker vi som fantasi. Föreställningen skapar vetenskap, medan fantasin skapar övertron. Att skilja mellan föreställning och fantasi kan endast den invigde göra. Därför lever den stora allmänheten i överväldigande grad på fantasi eller övertro, när det rör sig om kunskapen om deras psyke. Det är ju därför som världen framträder som kulminationen av disharmoni eller antipati väsendena emellan. Krigen med alla sina schatteringar är det förhärskande.

Den andliga världen byggs således upp av våra tankar, vilket i sin tur betyder att vår psykiska värld byggs upp av vårt psyke. Vad är mer naturligt? Vi kommer därför att uppleva den andliga världen så som vi upplever den redan i dag. Jag förklarade i mitt senaste föredrag hur väsendena är suggererade och var för sig lever i sin egen andliga värld eller sfär. Och det går inte att förneka, att eftersom denna är inskränkt, naiv eller primitiv, lever väsendena på falska föreställningar, och deras andliga upplevelse efter döden blir på motsvarande sätt falsk. Det kan inte nog poängteras hur oerhört viktigt det är att skapa och fullkomliggöra sin andliga upplevelseförmåga och därmed sin kommande andliga tillvaros fullkomlighet.

Det är därför inte svårt att förstå hur det ser ut för dem, när de förlorar sina fysiska kroppar. De förstår inte för tillfället att de är döda, och kan nästan inte bibringas denna föreställning. De kämpar för sina principer, för att tillfredsställa sina begär. Den ena söker sig till sitt laboratorium, den andra till sin affärsverksamhet. Men de upptäcker nu, att de inte har något inflytande på det fysiska planet. Affärsmannen ser att hans affärsrörelse kanske blir såld och övergår till andra människor. Han protesterar, han blir arg, skickar hot och förbannelser mot exekutören, mot familjen eller arvingarna, men han är alltjämt maktlös. Ingen hör hans protester, ingen kan hjälpa honom, för han registrerar inte att han är död. Han tror i vissa stillsamma ögonblick att han drömmer. Men till sist upptäcker han att han fortsätter att drömma, och att det han bryr sig om eller kämpar för att behålla, helt har glidit honom ur händerna. Upplevelsen kan vara så stark eller fängsla honom så mycket, att han inte alls uppfattar något annat än den förlorade affärsverksamheten, den förlorade fysiska tillvaron. Då han, medan han levde på det fysiska planet, inte ville höra talas om, inte kunnat förstå, att det existerar en andlig tillvaro efter den fysiska, har han ingen förmåga att se någon andlig värld. Det är mörkt runt omkring honom. I kraft av detta helt dominerande begär efter sina materiella ägodelar, uppfattar han inget annat än detta förlorade paradis. På detta koncentrerar han hela sitt medvetande och sitt begär. Men kampen blir ju till sist hopplös. Förtvivlan och melankoli avlöser raseriet och vreden. Och i detta mentala tillstånd ser han endast omgivningen i samma trista tillstånd, gråa och branta klippor och ödemarker, oframkomliga vägar, hinder av olika slag. Men efter hand som hopplösheten blir till ett faktum, kommer ropet om hjälp, om befrielse, om sömn och vila. Och då öppnar ljuset sig för honom, och skyddsänglarna befriar honom från de förstelnade områdena i hans medvetande, de suggererade föreställningarna. Och nu friges hans minnen från de ljusa begivenheterna i hans liv, där han har varit i kontakt med nästankärlekslagen. Det är i många fall endast ett mycket litet område han här har till sitt förfogande, men det är tillräckligt för att fylla hans lilla mentala kruka till randen, och han går då genom de andliga sfärerna till sitt salighetsrikes högsta zon, för att därifrån återigen inkarnera på det fysiska planet.