I tidigare föredrag har jag talat mycket om kärleken till vår nästa, och med vår nästa menar vi ju i allmänhet våra medmänniskor och våra andra medväsen i mellankosmos. Många av mina föredrag har också i särskild grad varit inställda på att förbättra förhållandet mellan den enskilda människan och det enda stora väsendet i makrokosmos, som vi uttrycker som "den ende sanne Guden". Dessa två former av kärlek, kärleken till Gudomen och kärleken till vår nästa i mellankosmos är två av de absolut nödvändiga livsfaktorerna, som ska bilda fundamentet för den riktiga människans livsutveckling och upplevelse av en tillvaro, som är fri från alla de obehagligheter vi under ett gemensamt namn brukar kalla "det onda".

Mikrokosmos är befolkat av myriader levande väsen, utan vilkas existens vår nuvarande fysiska tillvaro skulle vara en omöjlighet. Det skulle inte finnas någon fysisk materia och alltså heller inga fysiska kroppar, om det inte fanns något som hette organ, celler, molekyler, atomer och elektroner. Alla dessa livsenheter i materien är levande väsen, de är också vår nästa. Och liksom det för vår ödesdaning inte är likgiltigt hur vi behandlar vår nästa i mellankosmos, är det absolut heller inte likgiltigt hur vi behandlar de väsen, som lever i vår organism och på ett sätt är våra "undersåtar". Vårt jags förhållande till dessa väsen är precis lika lagbundet, som förhållandet till våra medmänniskor. Också där gäller det: som du sår, ska du skörda, och tusentals, ja, miljoner människor jorden över måste i dag skörda den form av öde, som vi kallar sjukdomar och fysiska lidanden, därför att de i detta eller tidigare liv har behandlat sina "undersåtar" eller mikroväsen på samma sätt som dåtidens tyranner behandlade folken i sina riken.

Den jordiska människan lever på två fronter, kan man säga, en yttre front och en inre front. Och för otaliga människor är bägge dessa fronter ett slags "krigsfronter" för närvarande. Det enda, som kan övervinna kriget på den yttre fronten, antingen det är krig mellan nationer, eller det är alla de former av krig som människor utvecklar mellan varandra i vardagen, är utvecklingen av principen om kärleken till nästan. Men detsamma gäller på den inre fronten, i individens egen privata värld. Också där är det endast principen om kärleken till nästan, som kan stoppa krigen eller katastrofen. Men för att förstå detta, måste man också förstå, att kärleken till nästan inte bara är en känsla. Ett alltför känslobetonat tillstånd kan lätt urarta både till sentimentalitet och fanatism. Verklig kärlek till nästan är en kombination av känsla, intelligens och intuition. Alla dessa medvetandeenergier måste mobiliseras, för att kriget ska kunna stoppas såväl på den yttre fronten som på den inre. Man måste ta hänsyn till sin nästa i stället för att hänsynslöst göra vad som just för ögonblicket faller en in. Man måste tänka över om det man vill göra, kan vara till skada, ja, kanske till och med vara lidandeframkallande för nästan. Och på samma sätt som man måste göra det gentemot sin nästa i mellankosmos, för att det ska kunna skapas fred där, måste man också göra det i förhållandet till de levande väsen som tillsammans utgör den organism, som bär ens dagsmedvetande på det fysiska planet.

Tar man inte tillräcklig hänsyn till sina medväsen i den fysiska världen i denna inkarnation, kommer man att möta sitt eget sätt att vara hos andra i framtiden både i den här och i kommande inkarnationer, till dess att man har lärt sig att ta hänsyn. Och tar man inte tillräcklig hänsyn till de levande medväsendena i sin organism i den här inkarnationen, kommer man också att möta verkan av detta som öde både i detta och i kommande liv. Hur kan man visa bristande hänsyn till sina mikroindivider? Genom att inta felaktig föda, genom att fylla sin kropp med sprit, tobak och narkotiska medel, och vad många fanatiska vegetarianer och renlevnadsmänniskor inte alltid tar i beaktande tillräckligt mycket, genom att fylla sitt medvetande med felaktiga tankar. Beträffande födan existerar det ju seder och bruk som har funnits i årtusenden bland de jordiska människorna, att dräpa djuren och tillreda deras kött och blod och organ, och endast ytterst få kan ännu se att det skulle vara något fel med det. Så länge människorna inte känner något obehag inför det, måste de naturligtvis också fortsätta med att få sin näring på detta sätt, men det finns redan en del människor som börjar känna obehag över det. Kanske utan att de därför har börjat tänka djupare över det. Men detta obehag är en början till en annan syn på näring, där en mer human och kärleksfrämjande inställning kommer att göra sig gällande. Den kommer att förbättra förhållandena både på den yttre och den inre fronten. Den kommer att förbättra förhållandena eller ödet på den yttre fronten på det sättet, att man, när man upphör med att medverka till djurens dråp, skapar ett större beskydd för sig själv eller för sin organism mot att bli dräpt. Djuren är ju också vår nästa, de är "yngre bröder" i utvecklingen och är på väg mot utvecklingsstadier som kan jämföras med dem som de jordiska människorna befinner sig på.

På den inre fronten, alltså i människans egen organism, kommer förhållandena eller ödet också att förbättras gradvis när man upphör med den animaliska födan, därför att den födans vibrationshastighet allt mindre är på våglängd med de vibrationer som utgör den utvecklade människans organfunktioner och mikrovärld. Men jordmänniskan har ju funnit sig väl till rätta med animalisk föda genom årtusenden, invänder många människor. Det är tradition och seder och bruk, och det kan man väl inte bryta med? Det är så mycket, som har varit seder och bruk för människorna i förgången tid, men som inte längre är det. Det är ju naturligt, när det är en utveckling som pågår. Har vi inte brutit med många av gamla tiders traditioner, som vi i dag tycker är råa och barbariska? En gång kommer man att ha den uppfattningen, att detta att inta djurs organismer som föda är lika barbariskt som vi tycker att kannibalismen är det. Nu får ni inte missförstå mig och tro att jag kritiserar människor som äter kött. Personligen föredrar jag att vara tillsammans med en kärleksfull och tolerant köttätare framför en fanatisk och intolerant vegetarian. Men det är min uppgift att visa människorna alla de områden, där de överträder lagen för tillvaron, dvs. kärlekslagen, och därför är det nödvändigt att jag påvisar alla de överträdelser, som äger rum i människans förhållande till sin egen mikrovärld. Jag gör det inte för att genera någon, utan uteslutande för att visa människor vägen både på den yttre och den inre fronten till det tillstånd där smärta och lidande inte längre behöver existera.

Animalisk materia är olämplig som föda för många utvecklade människor, därför att den har ett vibrationstillstånd, som inte är på våglängd med de materier, som födan vid matsmältningen i magsäcken ska förenas med. Den kan inte omvandlas till ett så fint kroppsmaterial, som den andliga människans förfinade kropp ska använda för sin uppbyggnad och bibehållande. Förutom att vara orsak till en inre kamp i organismen, som suger krafter från det andliga väsendets livskraft, ger den slags föda en stor mängd avfallsämnen och endast en mycket liten grad av livskraft. När kroppen ska utföra detta stora, delvis onyttiga matsmältningsarbete och endast får mycket lite livskraft kvar, blir denna överdrivna kraftutövning i längden till sabotage eller underminering av väsendets fysiska välbefinnande. Det kan medföra, att det efter hand inte besitter livskraft nog för att befordra alla de krävande funktionerna i organismen, och då börjar matsmältningsbesvär, förkalkningar och försteningar att göra sig gällande; njurar och lever blir dåliga, och många andra skavanker anmäler sig; nu är organismen i alarmtillstånd, och katastrofen närmar sig.

Men det är inte bara genom felaktig näring som människan kan skapa ett missförhållande mellan sig och sina mikroindivider. Också vid njutning av narkotiska medel, tobak och alkohol, skapar jordmänniskan katastrofliknande förhållanden i sin egen värld och därmed för alla de väsen, som lever och rör sig och är i den världen. Dessa stimulerande njutningsmedel har jordmänniskan i verkligheten inte något naturligt behov av. Det är konstgjorda stimulanser, och de kan skapa en konstgjord hunger i organismen, som just därför att den är konstgjord, inte kan få en naturlig mättnad, men kräver alltjämt mer och mer utan att bli mätt. Därför finns det narkomaner, kedjerökare och alkoholister, människor som hungrar efter något, som alls inte kan tillfredsställas, och som bryter ner deras organismer och skapar ett helvete för de mikroväsen, vars livsupplevelsezon den är. Dessa gifter inverkar inte bara på de fysiska organen och mikroväsendena, utan de verkar också förlamande på det andliga livet och kan i värsta fall vara orsak till att väsendet föds som utvecklingsstört i en kommande inkarnation, i lindriga fall, att det får sin koncentrationsförmåga nedsatt.

En faktor, som absolut inte får förbigås, när det är tal om människans förhållande till sin egen mikrovärld, är tankarna. Närhelst man fyller sitt medvetande med vrede, bitterhet eller hatiska tankar, ja, bara man blir en smula irriterad, sänder man strömmar genom nervsystemet, som kan skapa kortslutningar och därmed katastrofer. Dessa strömmar förgiftar blodet som förs runt i organismen, och för den utvecklade människan kan en sådan förgiftning vara katastrofal. Både hjärt-, lung- och magområdet kan lätt utsättas för våldsamma angrepp, och ju mer utvecklad en människa är, desto mottagligare är hon för den sortens mentala infektioner, hon kan faktiskt alls inte tåla att bli vred eller irriterad och heller inte att utsätta sig för alltför stora bekymmer och sorger. Men det kan väl ingen människa undvika? Vi kan inte undvika att råka ut för de situationer som kan skapa irritation, bekymmer eller sorg i vårt medvetande, men en människa kan utvecklas till att möta dessa situationer med en sådan balans mellan sin känsla, sin intelligens och sin intuition, att händelserna inte skapar katastrofer i hennes andliga och fysiska värld.