Vi har fått lära oss att Jesus föddes av jungfru Maria och alltså hade en materiell eller fysisk mor, men vi fick som barn också lära oss att han inte hade någon fysisk far. Det heter att Josef inte var far till Jesus, men att det var vår Herre själv som genom "den heliga anden" kom Maria att bli havande med och föda Jesusbarnet. Nu skall man inte tro, att berättelser om jungfrufödelse är något speciellt för kristendomen. Det har sagts om många av gångna tiders stora andliga ledare, kungar och invigda, att de var jungfrufödda, att de var direkta söner av Gud. Detta betyder dock inte, att de som skapade uttrycket jungfrufödelse själva menade att de invigda inte hade någon fysisk far. Föreställningen om jungfrufödelse var en del av forna tiders mysterier. Med mysterierna menade man den direkta uppenbarade sanningen i den form det var möjligt för den tidens högst utvecklade jordiska människor att motta den, men som det var omöjligt att på samma sätt föra vidare till den helt ointellektuella och primitiva allmänheten. För allmänheten måste man förklara sanningen genom symboler och liknelser som den kunde förstå och i många fall tog helt bokstavligt. Alla de många egyptiska gudarna till exempel, som är framställda med djurhuvuden och andra märkvärdigheter, är symboler på kosmiska principer, som det var omöjligt att ge vidare till folket i vetenskaplig form. Efter hand degenererade både kungavärdighet och prästestånd, och den verkliga kunskapen om sanningen bakom mysterierna gick förlorad, så att de som skulle leda och styra folket så småningom var lika naiva på det religiösa området som folket självt. Man trodde på liknelserna och symbolerna i bokstavlig form, och religionen blev till ceremonier och dogmatik. Medan en kung eller överstepräst från forna tider som verkligen var invigd i mysterierna, visste vad som låg gömt i uttrycket jungfrufödelse och att det bakom detta uttryck alls inte fanns någon antydan om den fysiska födelsen, så visste senare tiders präster, som inte hade någon sådan invigning och därmed också vår tids andliga auktoriteter, ingenting om dessa mysterier och har därför trott och tror alltjämt, att det rör sig om en verklig fysisk händelse, som – eftersom den inte är allmänt förekommande – måste betraktas som ett mirakel.

I en länge sedan svunnen tid var mänsklighetens ledare och andliga auktoriteter alltså verkligen invigda väsen, som hade kosmiskt medvetande eller i varje fall hade mycket starka kosmiska glimtar. För dem var religionens innersta kärna vetenskap, och många av de mirakler och så kallade övernaturliga fenomen som de ibland framkallade var ett resultat av deras vetenskapliga insikt och alltså inte ett spår övernaturliga. Mose, om vilken det är skrivet att han fick undervisning i Egyptens hela visdom, hade också till viss grad kunskap om vissa elektriska fenomen m.m. och använde dem bland annat för att stärka sin auktoritet och position gentemot det ofta motspänstiga och olydiga judafolket. Man kallade det naturligtvis inte elektricitet, man kallade det "Guds ande", och det var inte, vilket många av nutidens människor kanske menar, något bedrägeri varmed man förde folket bakom ljuset. Man visste att det var gudomliga krafter, och det ska på nytt komma tider, då man ska förstå, att allt det vi kallar elektricitet, men som vi i själva verket inte vet vad det är, är gudomliga krafter, ja, själva universums livskraft, som liksom Guds ande "svävar över vattnet", vilket vill säga dirigerar alla partiklar i världsalltet, antingen dessa partiklar är elektroner eller atomer, människors och djurs organismer eller planeter, solsystem och vintergator.

Men varför leddes jordmänskligheten i en länge sedan svunnen tid av invigda väsen, medan de andliga och världsliga ledare som i dag står i spetsen för den jordiska mänsklighetens olika samfund och religioner är absolut okunniga om de andliga realiteter som ligger bakom den fysiska verkligheten? Man skulle ju tycka, att det i så fall inte är fråga om utveckling, utan endast om degeneration och tillbakagång. Så är emellertid inte fallet. Hela den förvandling som skett under årtusenden från de invigda kungarnas tid till vår moderna materialistiska civilisation och kultur är tvärtom en del av en gradvis utveckling. Det är en utveckling av allmänheten. Därför måste något degenerera och något nytt utvecklas. Det som degenererade var just mysterierna och kungaprincipen och därmed religionerna och den blinda tron. Allmänheten skulle inte fortsätta att ledas av invigda, som måste förvandla de kosmiska sanningarna till symboler och liknelser, dogmer och ceremonier, till ett slags andlig flytande föda för den barnsliga mänskligheten. Detta var nödvändigt en tid, men liksom barnet växer ifrån modersmjölk och flytande föda och så småningom också förskola och skola och måste ut i livet och lära sig stå på egna ben, växte också mänskligheten ifrån sitt andliga barnstadium in i en "slyngelålder", där det är nödvändigt att göra erfarenheter och själv lära av livet och dess lagar. De andliga värden som var dolda i de gamla mysterierna förlorade naturligtvis inte därmed sitt värde, de är eviga sanningar, men den form vari de manifesterades var inte längre tidsenlig. Allmänheten skulle nu föras in i en utveckling, som gjorde den enskilda människan mogen att motta kunskap om universum och dess fysiska och psykiska lagar – utan mystik och utan att vara ledd av en religiös diktatur.

En mycket stor del av den jordiska mänskligheten gled efter hand in i ett materialistiskt och ateistiskt tankeklimat, och deras intelligens utvecklades till att behärska naturens krafter genom vetenskap och teknik och att använda dessa krafter, bland annat elektriciteten, i praktiska och nyttiga syften. Religionen degenererade så starkt, att den kom att betyda mindre och mindre i folkets dagliga liv, och i dag är den endast ett rudiment av vad den varit i forna tider. De kosmiska sanningarna från forna tiders visa, vilkas kärna gått förlorad, men vilkas skal alltjämt existerar i form av myter och dogmer, ska den jordiska människan nu lära känna på ett sätt som är anpassat efter den intelligens som dels genom kampen för tillvaron, dels genom den tekniska och vetenskapliga utvecklingen efter hand blivit den dominerande faktorn i medvetandet, eller i varje fall en faktor som den enskilda människan lägger mer och mer vikt vid. Det är ju också på grund av den utvecklade intelligensen som fler och fler människor kan se det absurda i en dogm om jungfrufödelse och ovillkorligen frågar sig varför Jesus inte likaväl kunde ha fötts på ett naturligt sätt och ändå vara lika gudomlig. Även om många människor alltså tar avstånd från religionens yttre form, som de inte kan inspireras av, är dock inte alla dessa människor irreligiösa. Åtskilliga skulle gärna tro, om de bara kunde, de saknar en fast punkt i tillvaron. Men deras tankeförmåga förhindrar dem att acceptera en religion, som på så många sätt är full av ologiska berättelser och motsägelser och som kräver att man blint ska tro på varje bokstav. För dessa människor, som håller på att glida ut ur materialismens tankeklimat och längtar efter något de kan förstå och inte bara ska tro på, skapas den moderna andliga vetenskapen, och i framtiden kommer det att bli fler och fler av dessa människor. Den andliga vetenskapen kommer att avslöja de gamla kosmiska sanningarna, som helt eller delvis gått förlorade, på ett sådant sätt att det inte längre rör sig om mysterier med hemliga invigningar, utan om en analyskedja, som varje sökande människa kommer att ha möjlighet att komma i kontakt med och, om hon känner sig på våglängd med dessa tankekedjor, också kommer att ha möjlighet att söka praktisera i vardagen och därmed så småningom skapa det tillstånd i sitt eget sinne, som bringar henne mer och mer i kontakt med "den heliga anden" eller universums grundton, vilket vill säga den eviga Gudomens medvetande och uppträdande.

Det som förr var dogmer, som kunde tillfredsställa en religiös instinkt och en primitiv känsla, men som blev rent nonsens då intelligensen skulle ta dem bokstavligt, avlöses nu av kosmiska eller universella analyser, som vänder sig till människans intellektualiserade känsla, hennes humana förmåga och tankeförmåga och likaså till hennes gryende intuition. Naturligtvis måste begreppet jungfrufödelse också analyseras, så att den moderna andliga forskaren kan se vad forna tiders visa i verkligheten menade med detta uttryck.

Begreppet jungfrufödelse betecknar ett mysterium, som var knutet till de väsen som skilde sig från vanliga jordiska människor på grund av en medfödd andlig suveränitet. Det var väsen i vilka den verkliga sanningen om livet och dess lagar i högre eller lägre grad uppenbarades i sin vetenskapliga form. Dessa väsen blev kända som stora faraoner och överstepräster, som olika folks andliga ledare, profeter och världsåterlösare. De hade i högre eller lägre grad förmåga att själva uppleva den verkliga sanningen genom egna dagsmedvetna vakna sinnen. Det var en förmåga som var förbehållen ett litet fåtal människor, medan den stora allmänheten var helt utan förmåga att uppleva på ett sådant sätt. Folket mottog från dessa invigda en tolkning och anpassning av de stora sanningarna, som passade till deras andliga nivå. Dessa "jungfrufödda" har varit den jordiska mänsklighetens lärare, vägledare och ibland också tuktomästare under dess barndomsstadier, som har sträckt sig över tusentals år; Buddha, Kristus och Muhammed är de tre sista lärarna av detta slag, vilkas verksamhet har haft världsomspännande betydelse. Varifrån fick alla dessa invigda sitt vetande? Vad var det för ett mentalt område i deras medvetande, som helt skilde dem från den vanliga jordiska människan? Detta mentala område var "den heliga anden", det var gudomligt medvetande och kunskap, det var förmågor de inte hade ärvt från sina föräldrar eller förfäder, vilka var helt vanliga människor, som inte ägde sådana egenskaper eller besatt ett sådant mentalt område i sitt medvetande. Det var emellertid ett faktum för alla, att de var födda av en kvinna. Men hur kunde ett barn av vanliga jordiska föräldrar komma att framvisa ett himmelskt eller gudomligt medvetande och uppträdande?

För de invigda var detta inte något problem, de visste att deras andliga insikt var ett resultat av en utvecklingsprocess genom många fysiska inkarnationer, varigenom de hade blivit mogna att motta en andlig befruktning från Gudomen i form av kosmiska impulser, så att de själva i vaket dagsmedvetet tillstånd kunde känna sig ett med universums krafter och behärska dem både i sitt eget sinne och i naturen omkring sig, vilket Kristus ju också har gett uttryck åt med orden: "Vad jag gör, gör jag icke av mig själv, utan Fadern genom mig." Men hur förklara denna realitet för allmänheten, som var ur stånd att förstå den verkliga sanningen? Ja, om det finns egenskaper hos ett barn, som inte liknar föräldrarnas egenskaper, börjar primitiva människor lätt att spekulera över vem som kan vara far till barnet. Moderskapet är det ju aldrig något tvivel om. Och även om den äkte mannen är far till barnet, kan detta mycket väl besitta egenskaper som det utvecklat i tidigare inkarnationer, men som ingen av föräldrarna äger. Josef kan mycket väl ha varit Jesu fysiska far och har säkert också varit det. Man ser ju hur man i uppräkningen av Jesu släktregister i Nya testamentet över huvud taget inte bekymrar sig om mödernesläkten, utan uteslutande om att Josef så och så långt tillbaka var av Davids ätt. Vi kallar Jesus för Jesus Kristus, och det senare namnet betyder Messias, det vill säga den smorde eller invigde. Vi kan alltså säga, att Josef var far till Jesus, det vill säga till den fysiska personen med det vanliga judiska namnet, men han var inte far till Kristus, han var inte upphov till det kosmiska medvetande som, efter hand som den unge nasaréen växte upp, fick makten i hans sinne och fick honom att känna sig ett med den himmelske Fadern, vars medvetande omsluter alla, men som den vanliga jordiska människan ännu inte medvetet är på våglängd med, förrän hon tar sitt kors och följer i nasaréens fotspår.

Forna tiders människor accepterade den tolkningen, att de invigda var direkta söner av Gud, och det låg också den kosmiska sanningen bakom denna symbol, att den del av deras medvetande som gjorde dem till invigda väsen, var något de inte hade i arv från föräldrar och släkt, det var icke av denna världen. Fler och fler av nutidens människor kan inte godta den gamla bokstavliga uppfattningen, och en del av dem kan naturligtvis inte heller förstå analysen av begreppet "jungfrufödelse". Detta måste vänta, tills de är mogna för det. Fler och fler kommer emellertid med tiden att kunna förstå analysen, men då uppstår naturligt den frågan: "Vilken betydelse har det för vår tids människor, som inte längre leds och styrs av 'jungfrufödda' kungar, profeter eller världsåterlösare, att dessa forna tiders stora vismän var gudomligt inspirerade och rentav 'ett med Fadern', kan det hjälpa oss i vår nuvarande situation? Kan det inte det, har det ju inte så stor betydelse." Men det kan det, om man förstår det och ser det i den andliga vetenskapens ljus. Det är en ny utvecklingsfas den jordiska mänskligheten nu håller på att glida in i. Att mysterieprincipen och den gudomliga suggestionen från ledande kungar och överstepräster degenererade, berodde helt enkelt på att den jordiska mänskligheten hade vuxit ifrån barnstadiet in i pubertetsåldern. En stor del av samma mänsklighet håller nu på att växa ut ur denna kosmiska pubertetsålder och är mogna att stå på egna ben, det vill säga att motta den kosmiska invigningen. Men nu ska det inte längre ske genom tempelinvigningar eller pyramidinvigningar, där man skulle bestå svåra fysiska och psykiska prov. Nu sker invigningen mitt i "vardagens pyramid", och de andliga lärarna avlöses av den andliga vetenskapen, som är tillgänglig för varje sökande människa. "Jungfrufödelsen" är inte bara något som hör forna tider till, alla jordiska människor ska i själva verket med tiden uppnå det medvetenhetstillstånd, som fått detta namn i den dogmatiska religionen och blivit så missförstått. Det jag i mina kosmiska analyser kallar "den stora födelsen" eller uppnåendet av kosmiskt medvetande, är i själva verket "jungfrufödelsen". Det är inte en födelse som består i att ett väsen föds ur ett honväsens eller en moders organism nio månader efter ett fysiskt havandeskap, det är en inre födelse i ett väsens eget medvetande och organism som gör detta väsen till ett Kristusväsen, som är ett med Fadern och utstrålar "den heliga anden" eller den gudomliga kärleken till nästan i tankar, ord och handlingar mot allt och alla.