Nu när vi åter har kommit fram till den tid då julljusen börjar lysa omkring oss, vilket de ju redan länge har gjort i butikerna och snart också kommer att göra i hemmen överallt i den kristna världen, vill jag gärna i dag tala om julgranen. Julgranen är själva julens kulmination av ljus, men varför nu allt detta ljus? Först och främst beror det myckna användandet av ljus på den omständigheten, att vi lever i en zon på jordklotet där dagsljuset är framme endast mycket lite vid vintersolståndet. Nattens mörker inhöljer allt i sin svarta kåpa så att säga på dessa breddgrader från klockan 15 till klockan 9 nästa dag, och längre norrut är natten ännu längre. Att man i en sådan fysisk mörkerzon blir mätt på mörker och hungrar efter ljus är helt naturligt, och det är lika naturligt att det är förenat med glädje och festlighet att tända ljus. Här har vi julens evangelium uppenbarat i sitt rent fysiska framträdande, själva julens grundprincip utgör detta "att tända ljus i mörkret". Då alla företeelser i världsalltet är led i kretslopp, och då kretslopp alltid existerar som spiraler eller led i större kretslopp, blir detta "att tända ljus" en företeelse som också återkommer i högre och högre former av kretslopp. Det vill alltså säga att själva mörkret också måste återkomma i ständigt högre kretslopp eller spiraler, ty det måste ju existera ett mörker i vilket ljuset kan tändas.

Vad är då ett kretslopp? Ett kretslopp är en tidsepok inom vilken levande väsen upplever de fyra existerande grundprinciperna i livsmanifestationen, våren, sommaren, hösten och vintern, vars principer i sin tur är detsamma som utveckling respektive kulmination, degeneration och latent tillstånd. Ingenting i världen kan existera utan att representera någon av dessa fyra principer. Varje ting befinner sig antingen i utvecklingens stadium och representerar då våren, eller också är det i kulmination och representerar då sommaren, eller i degeneration och representerar hösten, om det då inte framträder i ett till synes livlöst tillstånd, i det latenta livstillstånd vi kallar vintern. Tänker vi på det dygn som dagen i dag är en del av, kan vi se att det också är ett kretslopp i vilket samma principer gör sig gällande. Detta ögonblick är en del av dygnets "vår", men i språket uttrycker vi det inte så, vi säger att det är "förmiddag". Men vi vet att solen står högst på himlen klockan 12, en tidpunkt då dagen uttrycker sin sommarprincip, som vi kallar "middag". På detta sätt blir eftermiddagen till dygnets "höst", och natten till dygnets "vinter". Tänker vi på människans egen organism kan vi också där se hur den är uttryck för någon av de fyra årstiderna. Antingen tillhör den barnstadiet och utgör då ännu något av den latenta fysiska livsformen, vinterns princip. Eller också tillhör den ungdomen, som är detsamma som vårprincipen, ett tillstånd där de tidigare latenta krafterna bryter fram och sätter i gång en utveckling. Några människors organismer har nått fram till att representera "sommaren", den mogna åldern, som är kulminationen av medvetandemanifestation på det fysiska planet, om de då inte redan har kommit in i ålderdomens fysiska degeneration, som uttrycker "höstens" princip. Men liksom årskretsloppen bildar en sammanhängande kedja och en ständig förnyelse baserad på samma lagar och principer, är också vårt nuvarande liv − i vilket vår organism för ögonblicket representerar en av de fyra årstiderna − blott ett litet led i en kedja av liv eller endast ett "dygn" i ett mycket större kretslopp, som kallas reinkarnationen inom det kosmiska spiralkretslopp ni känner från analyserna i Livets Bok. På detta sätt är allt som vi över huvud taget kan förnimma eller uppleva, led i kretslopp som upprepar sig i högre och högre former, och så är det också med avseende på detta "att tända ljus i mörkret".

Liksom vi kan vara trötta eller mätta på det fysiska mörkret och hungrar efter att tända det fysiska ljuset, så kan man också bli trött på mörkret på det andra planet och även här längta efter ljus. Det "andra planet" som jag här talar om är ett kretslopp för mörker och ljus, som ligger ovanför det fysiska planet. Det är alltså inte fråga om fysiskt mörker och ljus, utan om psykiskt eller själsligt mörker och ljus. Vad menar man med det? Med detta menar man allt som rör vårt tankeliv, vår mentala struktur som här i den fysiska världen tar sig uttryck genom vårt nervsystem. Med hjälp av denna struktur förnimmer vi ett mörker och ett ljus, som ligger på ett högre plan än det fysiska. Detta mörker känner vi som sorg, nedtryckthet, hopplöshet, livsleda och övergivenhet av Gud. Det kan också karakteriseras som människans okunnighet om sin egen identitet som ett evigt odödligt väsen. Och ljuset på samma plan känner vi som glädje, inspiration, livslust, kärlek och skaparkraft. Det kan också karakteriseras som början till kosmiskt medvetande eller det högintellektuella tillstånd där väsendet besitter kunskap om sin odödlighet och kosmiska identitet.

Då människorna själsligt lever i sorgernas och lidandenas sfär, som är själens vinterzon, är det inte så märkligt att samma väsen längtar eller hungrar efter själens ljus, dess vår och sommar. Liksom det är en glädje att tända fysiska ljus under årets mörka tid, är det därför också på väg att bli en glädje att tända ljus i den själsliga mörkersfären. Och det är detta själsliga ljus som är det sanna julljuset, som symboliseras av alla fysiska julljus som tänds i denna tid på det fysiska planet. Att tända verkligt eller sant julljus är alltså detsamma som att tända glädje och livslust i levande väsens själar. I samma grad som en människa kan tända ljus och livsglädje i andra människors mentalitet, är denna människa ett "kosmiskt julljus".

Genom att se tillbaka i mänsklighetens historia blir vi vittne till väsen som har varit så starka att tända ljus i själarna, att miljoner människor än i dag upprätthåller sin livslust i kraft av detta ljus. De stora världsåterlösarna och verkliga vismännen har alla varit starkt lysande väsen i jordmänsklighetens själsliga vinterzon; vad de har gett genom skrift, tal och sätt att vara i form av nästakärlek, upplysning och visdom, har berikat människors sinne och gjort det lättare för dem att bära de bördor som tynger dem i livets mörka sfär. Om inte dessa väsens ljus hade strålat i den jordmänskliga vinterzonen, skulle mänsklighetens historia endast ha innehållit berättelser om krig och åter krig. Den dräpande principen skulle ha manifesterat sig i en grad som det är omöjligt att föreställa sig. Det skulle då inte ha varit en enda plats där det funnits hopp om själslig sommar och solljus, allt hopp skulle ha varit utelämnat, och en andlig polarnatts isstorm skulle vina och blåsa en liksång över döda själar. Men så är det inte. Även om själsliga vinterstormar med köld, frost och död har rasat över mänsklighetens mentala himmel, har man inte gett upp hoppet just därför att Gudomen genom världsåterlösarnas starka värmande ljus har tänt ett nytt hopp, en ny längtan, inspiration, glädje och livsmod i jordmänsklighetens mörka mentala vinternatt. Här står vi inför julen i sin allra högsta uppenbarelse, mänsklighetens historia avslöjar för oss att vi rentav är på julfest hos själva den evige Fadern. Jordmänskligheten är den mörka julgranen, på vilken den evige Gudomen redan har tänt och alltjämt är i färd med att tända lysande och strålande "julljus" i form av världsåterlösarnas och humanismens alla förkämpar. Kosmiskt medvetande, högintellektualitet, upplevelse av odödlighet och av att bli ett med Fadern och den därmed följande varaktiga freden eller saligheten är de julgåvor som mänskligheten en gång skall ta emot. Ännu en tid är de gömda för de flesta bakom det stora trädet, i vilket den enskilda människan själv skall bli ett strålande ljus tänt med lågan från ett ljus som redan strålar klart. När människan själv blir ett julljus, vars varma mänsklighet strålar åt alla håll, är det också tid för denna människa att ta emot de gudomliga gåvorna. Universum är Guds stora festsal, kloten, solsystemen och vintergatorna är var och en fönster som vetter åt tidens och rummets värld. Men vi själva är evigheten. Ett med Fadern överlever vi solar och stjärnor för att se nya solar och stjärnor tändas. Vi är livets och dödens herre, det är vi som tänder och släcker ljus, vår viljeföring är vår röst i universums lovsång och hymn till livet, likaväl som den också kan ljuda med i en dödssång, ty döden är en nödvändighet men bara för att det som dör skall kunna födas till nytt liv i högre former, till högre kretslopps mörker, där ett större ljus kan tändas i mörkret och få nattens skuggor att vika.

Många människor i vår tid har den inställningen att de har "vuxit ifrån att fira jul". De vet inte att de är mitt i en kosmisk julfest, där det ständigt tänds ljus i mörkret. Men så länge människan inte vet om det, är det gudomligt att människorna i varje fall en gång om året firar ljusets fest och upplever glädjen av att ge. Med julen firar vi den händelsen att ett barn föddes på detta klot, ett barn som växte upp och blev ett andens ljus för människorna, ett gudomligt sändebud från "himmelriket". Men han talade till människorna om att "himmelriket" också fanns inom dem. Där människan är mer inställd på att tjäna än att låta sig tjänas, där hon hellre själv vill lida än hon vill vara orsak till andras lidande, och där hon arbetar på att utveckla sina mänskliga förmågor till gagn för helheten, där är "himmelriket" inte blott inom dem, utan det börjar stråla ut från dem i tankar, ord och handlingar. Det är "julens mentalitet", själsligt julljus, som lyser upp i den mentala vinternatten. Man kan träna upp sig till att få den verkliga julen i sitt inre genom att försöka behärska sitt eget sinne. Det finns mycket nog som kan irritera en eller göra en vred och bitter till och med under jultiden. Det är det andliga mörkret, snöstormen och den bitande frosten. Det är "herodesmentaliteten" som vill inverka dräpande på "kristusbarnet". Men vi vet ju från julevangeliet att "kristusbarnet" inte blev mördat, det blev räddat från Herodes soldater. Denna gamla berättelse handlar inte bara om en händelse som har ägt rum, utan om en händelse som alltjämt äger rum. Kristusbarnet föddes inte blott i Bethlehem för snart två tusen år sedan, dess födelse håller också på att äga rum den dag som i dag är, i er, i den enskilda människan. När julgranen strålar och lyser med sina många ljus och stjärnan i toppen, när människor tar varandra i händerna och bildar en kedja som symbol för vad människor av alla hudfärger och nationaliteter en gång skall göra, när de sjunger om "fred på jorden, fröjd på jorden" och ger varandra gåvor, då firar de också kristusbarnets födelse i sitt eget inre.

Det har speciellt blivit min uppgift att överföra de kosmiska principerna till intelligensmässiga analyser, så att de passar både för intelligens och intuition. Dessa analyser är en logisk tankekedja som den utvecklade människan, som har erfarenhetsmaterial att arbeta med, kan tillägna sig och se om de stämmer med de livsyttringar hon möter i vardagen. Men det är också en del av julbudskapet. Där dessa analyser blir till vetande för er och till en del av era liv, där är också världsfreden. Där den kosmiska kunskapen blir en realitet för både känsla och tanke, där måste nästakärleken manifesteras, inte som sentimentalitet, utan som verklig kärlek som på ett ändamålsenligt sätt gagnar det enskilda väsendet såväl som helheten. Jag menar alltså att man − bara för att man arbetar med den andliga vetenskapen − inte blir för "vuxen" för att fira julen. Tvärtom, men genom den andliga vetenskapen kommer man ju att se på mycket i ett annat perspektiv än tidigare, och det kommer med tiden att ändra på de materialistiska sidorna hos julens seder och bruk. Men att fira julens princip, "att tända ljus i mörkret", har för människorna blivit en nödvändighet, i synnerhet för dem som lever i jordens fysiska vinterzon. Och då har det sin betydelse att tänka på att "julens grundton", ljuset, freden, detta att ge gåvor, är detsamma som "universums grundton", nästakärleken, detta att vara till gagn för helheten. Det är den mentaliteten som med tiden skall spridas över hela året och över hela jorden; då blir "julsagan" till en strålande realitet i en fysisk värld, och jordklotet till en "julstjärna".