Den traditionella julen, med dess gåvor och fest, är således endast ett symboliskt uttryck för den verkliga julen, en jul innanför vilken vår julgåva är ingenting mindre än att ge vårt liv till förmån för vår nästa och därmed vara till glädje och välsignelse för allt levande. Det är den absolut sanna julgåvan och uppfyllelsen av livets mening. Denna verkliga jul är inte förlagd till en särskild tidpunkt på året, utan kommer att fylla alla våra ögonblick dag och natt, sommar och vinter, vår och höst, och den finns redan i dag i högre eller lägre grad i många människors sinnen. Men hos några enskilda människor har den blivit så starkt synlig att den gör julevangeliets löfte till levande faktum. Och det är ett särskilt levande exempel på detta, den sanna julens äkta sinnelag, som det följande ska berätta om.

Under min vistelse i Indien var jag en tid gäst hos en dansk dam, miss Anna Ørnsholt i Kotagiri, en stor by i Nilgiribergen (de blå bergen) i södra Indien. Miss Anna Ørnsholt, som har vistats 30 år i Indien, under 10 år som sekreterare för den världskände indiske vetenskapsmannen Dr Bose och därefter under 20 år i huset hos Pandit Nehru, är en av min saks trofasta vänner och har skapat ett begynnande center för mitt arbete i Indien, där flera av mina böcker redan har översatts till engelska. Till hennes vackra villa med dess sköna omgivningar kommer många besökande både från Europa, Amerika och Australien. Anna Ørnsholt har en ovanligt stor bekantskapskrets. Och här presenterades jag för en engelsk dam, miss Chapman. Denna dam hade ett mycket vänligt väsen och lyssnade intresserat på mina svar på de olika andliga frågor som de närvarande ställde till mig och som jag naturligtvis med glädje besvarade. Anna Ørnsholt berättade senare för mig miss Chapmans ovanliga historia. Den ligger på en så hög och humanitär nivå, att den i ordets bokstavligaste mening blev en "frälsargärning", en total vandring i världsåterlösarens fotspår, en praktisk, fysisk demonstration av den stora och eviga sanningen, att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för att rädda andra från olyckliga ödens dödsbringande famntag.

Miss Chapman, som såsom tidigare nämnts är engelska, har i 34 år varit missionär i Lushai, ett bergland i Indien, som hör till staten Assam, som gränsar mot Burma. Här fanns inga skolor och ingen undervisning för flickor, men hon började med att lära dem hur de skulle sköta sina små syskon. Hon lärde dem hygien, lärde dem att bada de små barnen och satte in dem i många andra kulturella företeelser. Men de kunde inte läsa och skriva. De kunde därför inte anteckna något av det som de lärde sig. Därför glömde de mycket ofta en del av det som de hade lärt sig, när det av en eller annan anledning hade varit en liten tids uppehåll i undervisningen. Miss Chapman blev därför klar över att hon måste lära dem att läsa och skriva, så att de kunde skriva ned undervisningen. Deras första lärobok blev en skrivbok. Senare fick de läseböcker. Miss Chapman lade emellertid märke till att barnen gick klädda i billigt japanskt tyg, och hon frågade om de aldrig vävde själva. Det gjorde de inte. Men vid en undersökning av stammens gamla traditioner såg miss Chapman hur underbart vackra saker som Lushai-folket förr i tiden själva hade vävt. Hon skapade därför möjlighet för barnen att lära sig väva. De började redan som små sexåringar att väva på ganska primitiva, hemmagjorda vävstolar av bambu. Detta utvecklades till att bli ett utmärkt arbete för barnen. Jag hade själv tillfälle att se både vävstol och resultat av denna vävning hos Anna Ørnsholt. De vävde saker som var rena underverk i teckning och färg. Man kunde nästan inte förstå att så praktfulla små konstverk i färger och mönster kunde vävas på ett par sådana pinnar som den använda vävstolen utgjorde.

När miss Chapman kom till Lushai, hade man där den förfärliga seden, att om en kvinna dog efter en barnafödsel, skulle hennes barn begravas levande tillsammans med modern. Orsaken härtill var att man trodde att barnet omöjligt kunde leva av något annat än sin moders mjölk. Miss Chapman fick tag på många av de små moderlösa, dödsdömda barnen och tog dem till sig. Här fanns inga kor, endast getter, så hon gav barnen getmjölk. Men människorna här var rädda för getmjölk och sade att barnen skulle få getkött på kroppen av getmjölk. Men när de såg hur gott de små barnen hos miss Chapman mådde av getmjölken, var friska och välnärda, började de själva att ge sina barn getmjölk. Men de var säkra på att om ett barn levde efter moderns död, skulle det åtminstone, trots getmjölken, dö året därpå. Om det ännu levde efter denna tid, ja, då skulle det dö om två år. Och om det verkligen överlevde dessa två år, skulle det alls inte kunna överleva tre år. Men miss Chapman bevisade motsatsen. Hon och en annan missionär räddade på detta sätt cirka 70 barn från att bli levande begravda. Många av dessa är nu vuxna, har blivit gifta och har själva barn. De unga männen i Lushai var mycket hänförda över att flickorna fick undervisning. De ville gärna ha duktiga hustrur.

Ziki var den första som miss Chapman adopterade. Hon var 14 dagar gammal, då hennes far, som var bror till hövdingen, kom med henne. Eftersom engelsmännen hade förbjudit att begrava spädbarnen levande, vågade han inte överträda detta förbud. Miss Chapman hade aldrig sett ett så ömkansvärt barn. Men hon sade till fadern att han måste betala för barnet, om hon skulle behålla det. De trodde ju, som tidigare nämnts, att dessa små moderlösa barn endast kunde leva ett år, kanske två, men aldrig tre efter moderns död. Men Ziki blev den första som övertygade Lushai-folket om att de kunde leva längre. Då hennes far dog, adopterade miss Chapman henne.

När Ziki var 16 år gammal, var hon med miss Chapman i England. Här sjöng den unga flickan så vackert att alla trodde att hon hade fått utbildning i sång, vilket hon inte hade. Men det ligger mycket naturligt för Lushai-folket att sjunga. De har en utmärkt begåvning på detta område. Under besöket i England fick Ziki tala i BBC, och hennes tal, som hon själv hade skrivit ned, väckte mycken hänförelse, eftersom det inte behövdes några som helst rättelser. Hon talade här genom radion om sitt folk. Och i slutet av utsändningen fick hon lov att sända en hälsning till sitt folk på Lushai-språket. Miss Chapman hade nämligen telegraferat hem till Lushai att man absolut skulle lyssna på radion vid den givna tidpunkten, eftersom man då skulle kunna höra Zikis tal.

När miss Chapman på sin tid kom till Lushai, hade hon med sig en grammofon, som väckte stor beundran. Men när hon ett år senare fick en radio, trodde Lushai-folket att det endast var en förbättrad grammofon. När de nu hörde Ziki tala i radion, först på engelska och därefter på lushaiska och likaså hörde henne sjunga ända från London, blev de naturligtvis mycket hänförda över denna för dem glädjande händelse, liksom de nu också förstod skillnaden på grammofon och radio.

Zikis fullständiga namn är Lalziki Sailo. Hon är B.A. (Bachelor of Arts). Hon är nu föreståndare för en Basic training-skola (efter Gandhis mönster) och medlem av District Council. När Nehru besökte Assam, ombads Ziki att arrangera ett gardenparty för honom. Hon fick tag på 20 unga Lushai-flickor och klädde dem i deras nationaldräkt. De uppvaktade Nehru och gästerna. Nehru var mycket hänförd över detta.

I Lushai var det endast männen som sjöng, och till på köpet endast när de var fulla. Men så lärde sig flickorna att sjunga i skolan. En gång när de hade sjungit ute i trädgården, kom alla männen springande och letade överallt i buskar och blomrabatter efter spriten. De kunde alls inte tänka sig att man kunde komma på idén att sjunga utan att ha druckit sprit.

Medan engelsmännen ännu var i landet, kom en gång en minister på besök. Miss Chapman hade hört att det var tal om att regeringen skulle bestämma över skolan. När ministern kom, stötte han i dörren ihop med en liten flicka som kom bärande på en stor packe bomullsgarn, som skulle användas till vävningen. Detta lilla missöde gav anledning till att ministern fick förklarat att vävningen var en del i skolans arbete. Sedan kom han till en klass där små 7–8-åriga flickor lärde sig att bada sina småsyskon, klä dem och mata dem. Därefter såg han hur barnen från de första klasserna själva måste välja sina färger på bomullsgarn och hur mycket de skulle använda till vävningen. De måste också själva göra sina mönster. Om ett barn hade feber på morgonen och inte kunde gå till skolan, kunde man vara säker på att när vävtimmen kom på eftermiddagen, då mötte alla upp, även om en av dem ännu hade feber. Då ministern såg allt detta, var det alls inte tal om att överta skolan. Han var så hänförd att han erbjöd skolan statsunderstöd.

När miss Chapman skulle ut och inspektera skolor, tog hon med sig de flickor som skulle utbildas till lärarinnor. När de hade varit på besök i en skola och en by, måste de skriva en rapport om vad de hade sett och också skriva vad de ville föreslå för att förbättra stället. Sedan på kvällen träffades de och talade om sakerna och hörde varandras förslag. Kvinnorna här i Lushai utförde det hårdaste arbetet. Männen satt som regel och rökte pipa eller slogs med sina grannar. Men sedan de unga flickorna fick undervisning i skolan, ändrades detta. De flesta är nu kristna, men missionärerna har ingen rätt över kyrkan. De kan väljas att vara medlemmar i sin kyrkas kommitté, men om Lushaiborna så bestämmer, måste de lämna sin plats. De har heller aldrig tagit pengar av missionärerna till sina kyrkor. Och de betalar själva sina präster. De är på det hela taget mycket stolta.

Den bifogade bilden föreställer miss Chapman med en av sina små Lushaiflickor. Denna lilla flicka är endast tre år. Hon heter Lalchkumi. Hon talar både lushaiska och engelska. Hon hade polio förra sommaren, men kom igenom det utan att få några men. Hon är ett mycket begåvat barn.

Och härmed är det vackra äventyret från den verkliga julens område förbi. Vi har sett att julgåvorna här var ingenting mindre än att rädda sin nästa från primitivitetens och dödens kalla famntag. Sjuttio barn räddade från att bli levande begravda, räddade från att bli mördade, för att sedan införas i en högre kulturs beskyddande kärleksområde kan endast vara en julgåva av rang för var och en av de räddade. Och kan en gåvogivare av detta slag, som har lämnat sitt fädernesland, sin släkt och sina vänner, lämnat civilisationens och kulturens värden för att under primitiva och barbariska förhållanden ge sitt dagliga liv till frälsning och frigörelse för människor som ännu lever i primitivitetens och övertrons dödsbringande skuggvärld, vara mer änglalik? Det är inte fel när diktaren skriver: "Glada jul, härliga jul – änglar stiger obemärkta ner"; ty på så sätt har Gud sina änglar överallt, men ofta fördolda i till synes vanliga människors gestalt. Tack vare dessa änglar, som i så hög grad vandrar i världsåterlösningens tjänst, kommer himmelriket att utbredas över hela världen. Och julen kommer inte att fortsätta att endast vara en symbolisk fest i mörkret för en ljusets tillvaro som ska komma, utan ska då vara själva fredens rike på jorden, vara en ljusocean, i vilken allt är kärlek, visdom, skönhet och glädje.