Dessa upphöjda ord var den första julsången på jorden och det himmelska bebådandet av de kommande vibrationerna av en annan stämmas uppenbarande: Saligare är att giva än att taga – saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud – den av eder som är utan synd, han kaste första stenen – vänd den högra kinden till när du blir slagen på den vänstra – Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra – ingen har större kärlek än att han giver sitt liv för sin nästa – osv.

Denna gudomliga sång och talargåva skulle komma att genljuda över hela jorden, bana sig väg ända in i fjärran tider och fjärran riken. Och det är detta genljud, som varje år med återvändande kraft kastar sina "vågor" ända upp till de nu levande släktena inom de kristna länderna under begreppet "jul". I form av klangfulla malmklockors klang, i form av orgelbrus och julsånger vibrerar de ända in i människornas hjärtan. De öppnar minnenas stora skattkammare, de jublar, de viskar om tidigare upplevda jular, om samvaro med goda människor, om barmhärtighet, om gåvor, om fest och glädje. De tonerna är en sång om kärlek. Men de utgör också den odogmatiska tolkningen av en begynnande kärleksepoks intåg i jordens historia. De är den oförvillade födelsedagsmelodin för en begynnande världsåterlösnings födelse eller för det begynnande intåget av en ljus världsmorals fastställande av kärlekens stora bud: Älsken varandra. De är en åminnelse av den begynnande neutraliseringen av principen: att dräpa, av hämnd, krig och lemlästning.

Det är högtid, något storslaget överjordiskt över dessa julens toner eller vibrationer, något förmildrande även för det mest robusta och hårda sinne. De skapar hos alla en längtan att vara goda, att ge gåvor, att sända hälsningar till när och fjärran.

Men all denna godhet, all denna gudomliga stämning, som således oundgängligen når in i nästan alla sinnen, är inte så märklig, ty julens vibrationer har trots allt efter hand fått så mycket makt, att de för den kosmiska synen tydligt utgör några få timmars besök av ingenting mindre än – den verkliga stora "Friden på jorden". Under en kort stund, från juleklockornas klämtningar till något över midnatt på julaftonen gästas världen verkligen av något av den stora friden. Under dessa få timmar har en högre världs atmosfär verkligen kommit liksom närmare. Denna överjordiska atmosfär omfamnar, genomtränger och inspirerar alla, som har ett öppet och kärleksfullt sinne; alla som i kontakt med den gamla och den nya världsimpulsen arbetar på att skapa om jorden till en permanent bostad för kärleken, för freden, för den sanna harmonin. Men även om denna atmosfär inte är direkt synlig för det fysiska ögat, är det dock den som är identisk med den verkliga och sanna "julstämningen" i varje rättmätigt, andligt inställt sinne, såväl som den också utgör den underbara stämning, som under julaftonen kan förnimmas vilande över stad och land.

Men jorden är ännu alltför mörk, och den himmelska friden måste återvända till sitt eget rike. Dess närvaro här kan ännu endast mätas i timmar, kan ännu endast betecknas som "ett besök" på jorden. Och människosläktet hastar åter vidare hän över världen i nya banor, mot okända mål, mot svåra händelser, som – om än omedvetet för människorna själva – dock slutligen skall skapa resultat, som skall göra "julen" permanent eller den stora friden till ett med jordens zoner.

Då det som förut nämnt är så många traditioner, som i vår tid är på retur, är frågan om de med julen förknippade traditionerna, är något, som skall bibehållas eller accepteras i den nu begynnande nya världskulturen, aktuell för många av mina läsare. Och jag har därför känt behov av att här ytterligare komma med ett litet orienterande svar på denna fråga.

För att förstå detta svar måste man naturligtvis först göra klart för sig vad julen verkligen är, dess betydelse som ett "gott" eller "ont" för mänskligheten. Finns det något hos den, som är ett "gott", då bör detta ju vidmakthållas. Och finns det något hos den, som är ett "ont", måste detta upplösas eller utrensas.

Vid en närmare analys kan det inte förnekas, att det genom århundraden i samband med julen har uppstått många olika traditioner, som nu börjar visa sig som olyckliga eller i disharmoni med julens anda, traditioner som för en högre andlig syn visar sig bidraga till – inte att förhärliga utan snarare till att förmörka insikten om julens verkliga storhet och djupaste betydelse. Att förhindra dessa traditioner genom maktbud eller diktatur skulle vara helt onaturligt, och det skulle dessutom vara överflödigt. De nämnda traditionerna tillhör nämligen liksom alla andra traditioner i tillvaron särskilda bestämda medvetenhetsskikt eller steg i utvecklingen. Och allt eftersom människorna växer ifrån dessa steg, åldras de under samma steg hemmahörande traditionerna i vederbörande väsens medvetande och vissnar således bort av sig själva. Ifråga om jultraditionerna är det alltså som nämnt också några, som mänskligheten är på väg att växa bort ifrån. Att göra propaganda för dessa traditioner är helt meningslöst ifråga om väsen, som vuxit ifrån dem. Inget påbud kan längre göra dessa levande i de väsens medvetande, hos vilka de redan är utlevda, vilket alltså vill säga i de väsens medvetande, hos vilka de inte längre är stimulerande eller upplivande utan däremot tröttande och tråkiga. Väsendena kasserar dem alltså själva efter hand. Och när jag här skall övergå till att påvisa några av de traditioner eller förhållanden vid julen, som många människor håller på att växa bort ifrån, och några av dem som kommer att bli bevarade, och som människorna mer och mer växer fram till, är det naturligtvis varken som angrepp eller propaganda, detta påpekande görs utan som en absolut opartisk analys till gagn för dem som har nytta av en sådan.

I de kristna länderna är julen en fest till minnet av världsåterlösaren Jesu Kristi födelse. Då denna födelse återigen i hög grad blev det utlösande momentet för en begynnande idealism eller moral, vars redan dragna konturer eller djupaste analys pekade hän mot ett hundraprocentigt avståndstagande från principen att dräpa, kommer en fest till ära och minne av en sådan morals födelse inte på något som helst sätt att kunna vara i hundraprocentig kontakt eller harmoni med denna moral, så länge den inte hålls under former, som betingar ett motsvarande hundraprocentigt avståndstagande från att mörda. Detta vill alltså återigen säga att i samma mån som man skapar julfest, antingen medvetet eller omedvetet på basis av principen att dräpa, i samma mån är ens julfest uttryck för en annan världsmoral än den, man i verkligheten tror sig minnas, och för vilken man egentligen utger sig fira jul. Denna andra världsmoral blir alltså en kontrast till kärleksmoralen, som påbjuder att älska allt och alla, och kan som sådan betecknas som mer eller mindre "hednisk", allt eftersom den manifesteras enligt principen att dräpa.

För många människor kan det ovannämnda kanske låta lite chockerande, eftersom de flesta inte utan vidare synes vara medvetna om att de firar julen på bekostnad av andra väsens död och lemlästning. Saken är nämligen den att de flesta människor inte har nått så långt i utveckling, att de riktigt har kommit till förståelse eller insikt om djupet av femte budet: Du skall icke dräpa. De menar således att överträdelse av detta bud endast kan ske genom dråp av människor, medan dråp av djur däremot inte kan betraktas som lagens överträdelse. Men en större illusion än denna djurens förmenta fredlöshet eller uteslutning från lagens beskydd finns inte, liksom det ju heller inte på någon punkt i det femte budet sägs något som helst, som ger uttryck för en dispens från detta. Och sett utifrån denna synpunkt kan det ju inte förnekas att den s.k. "kristna" julen inte helt kan frikännas från att vara "hednisk". Är inte den "kristna" julfesten just det utlösande momentet för ett omåttligt massmördande av levande varelser?

Flera veckor före julens inträde börjar butiker eller försäljningsställen att bågna av lemlästade, dräpta djur, väsen som har tvingats lämna ett liv i friska, fysiska kroppar, väsen som varit så långt framme i fråga om fysisk utveckling, att de haft de begynnande förutsättningarna för äktenskaplig lycka med tillhörande föräldraglädje eller förmåga att älska sin avkomma, liksom de haft en begynnande förmåga att genom den fysiska kroppen ge uttryck för sina själsliga nyanser som ett "språk" i vardande – men nu endast blivit till en rad lik för att ge material åt människornas "julmåltider". Badande i strålande elektriskt ljus, mitt emellan tindrande julgranar, bland annat utstyrda med skinande "julljus", som i verkligheten är symboler för "Den helige Ande", finner vi berg av uppskurna griskroppar, plockade fjäderfän, gäss, änder, höns och kalkoner osv., stundom genom konstlade medel prydda och uppställda som om de vore levande. Varför? Är detta för att dölja eller skyla över att det är lik, vi betraktar? Börjar det gå upp ett ljus i undermedvetandets djup, en okänd orsak, som får "utställaren" att inse, att det vore vackrare, ädlare, om djuren stod där levande?

Utanför sådana stora affärer är väggarna som regel beklädda med "vilt" från naturen, från markerna och skogarna: rådjur, harar, fasaner, vildänder osv. Om dessa lik heter det vidare att de helst skall hänga tills de är "möra", vilket vill säga "fördärvade" för att i detta tillstånd bli till en speciell delikatess för köttätaren, en omständighet, som nödvändigtvis måste leda tanken åter i utvecklingen till "asätarna".

Hela denna "julskyltning", alla dessa dräpta djurs parad är ju baserad på att underlätta tillgången för libhabrarna i valet av de dräpta djuren, som de skulle ta med hem och använda vid "helgandet" av den fest, som sker till förmån för avskaffandet av principen: att dräpa.

Naturligtvis är denna artikel inte skriven för att ironisera över människornas inställning till julhögtiden; men denna inställning är ännu så föga framskriden eller så litet i kontakt med julens verkliga och innersta kärna att en sann och opartisk analys över de verkliga fakta oundgängligen måste komma att verka nästan som ironi. Men låt mig i dessa sammanhang tillfoga, att denna form av inställning till julhögtiden absolut inte kan förebrås någon. Den är uttryck för en bestämd utvecklingsnivå, på vilken ifrågavarande människor befinner sig. Och man kan dock inte begära att de skall ge uttryck för eller kunna manifestera detaljer eller realiteter, som hör till ett plan eller utvecklingssteg, de ännu inte har nått. Det lilla barnet kan inte prestera en vuxen mans arbete. Och de nämnda människorna förstår ju inte sin egen ofullkomliga inställning till julen, då insikten om julens verkliga analys för dem ännu aldrig har varit aktuell. Naturligtvis känner alla inom de kristna länderna till att julen är en högtid, som avhålls till ära för Jesu födelse. Den sidan av saken är ju enkel och klar. Men däremot har det inte helt gått upp för dessa människor, att denna födelse i verkligheten var födelsen av en moral, vars djupaste kärna, som nämnts i denna artikels första avsnitt, var att älska sin nästa som sig själv, var att vända den högra kinden till, när man blev slagen på den vänstra, var att hellre giva än att taga, var fostran till att vid varje form av "kors" eller inför varje form av upphov till orätt bedja: Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra, samt ytterligare att komma till insikt om, att "ingen har större kärlek än att han giver sitt liv för sin nästa".

Som man ser utgör denna morals kärna i sina detaljer uteslutande realiteter, som överallt där de får övertaget fullständigt underminerar eller omöjliggör varje form av kontrast till kärleken, vilket återigen vill säga, att de omöjliggör varje form av hämnd, mord, dråp, lemlästning, varje form av baktalande, intolerans, obarmhärtighet, missunnsamhet och ovänlighet eller kort sagt: befordrar helt det fulla avskaffandet av "den dräpande principen".

Det kan ju inte förnekas, att Jesusbarnets födelse skulle ha varit utan betydelse, aldrig skulle ha blivit allmänt känd, om samma barn inte hade varit ett väsen från en högre värld, hade varit en "missionär" från ett rike, som inte var av denna världen, och därför var i stånd till, mitt i mörkrets och hatets zoner, mitt i en värld som i realiteten utgör en enda stor mordplats, en krigsskådeplats, att lämna efter sig praktiserandet av ovannämnda ljusa moral som ett praktiskt och teoretiskt faktum och därmed oryggligt fastställa denna på jorden som en säd, i vilken alla jordens släkten skall varda välsignade.

Då det är denna "säd", som blev orsaken till att Jesus blev känd, är det självfallet också denna som är den sanna eller rättmätiga orsaken till de kristna ländernas julfest.

Då resultaten eller frukterna av denna "säd" således är avskaffandet av den dräpande principen, är julen i verkligheten i sin högsta analys en fest till ära för detta avskaffande, varigenom julen ju blir en fest till ära för kärlekens inströmmande i jordens andliga atmosfär.

Att detta inte har gått upp för människorna visar ju till fullo det förut omtalade massmördandet, varmed de manifesterar denna fest. Hade de haft förmågan att uppfatta julen riktigt, skulle de åtminstone ha gått till verket på motsatt sätt. De skulle ha förstått att en verklig och absolut sann jul endast kan bli ett faktum genom att först och främst göra dess "helgdagar" till "köttlösa dagar" och sålunda nedbringa den dräpande principens verkningar till det minsta möjliga under julens förlopp.

Trots att den kristna julen är en månghundraårig tradition, har det alltså ännu inte gått upp för gemene man, att deras jul, sedd ur Jesu egen synvinkel, enligt hans lära och budskap, intill en viss grad svårligen kan frikännas från att vara en utsvävning. I det man således i anmärkningsvärd utsträckning firar julen med "festmåltider" på dräpta djur eller liken av högt utvecklade levande väsen, firar man Jesu födelse och moral med utsvävningar, som genom samma moral i verkligheten skulle upplösas eller avlägsnas. Och det är givet att en julfest, som firas genom att dräpa så litet som möjligt i stället för att dräpa så mycket som möjligt, drar den himmelska världen eller ett högre tillvaroplan närmare, ger en verkligt gudomlig jul och en större kontakt med julens sanna kärnanalys, upprätthållandet av det femte budet: du skall icke dräpa.

Men även om de jordiska människorna sålunda inte nått fram till att vara i full kontakt med den moral, som julen utgör en minnesfest för, så har de dock utvecklats till att praktisera så oändligt många goda ting, som är av en så välsignelserik natur och i en så fullkomlig kontakt med julens sanna anda, att de åstadkommer att en högre stämning, som jag tidigare nämnt, under några få timmar kan blandas med jordens annars så mörka och tragiska andliga atmosfär och göra denna så ädel, så behaglig och upplivande, att även mindre känsliga eller robusta personer kan påverkas därav. Dessa goda manifestationer genom vilka mänskligheten således är i kontakt med julens sanna nivå, kommer slutligen dock att nå en sådan framgång, att den kärleksfulla, andliga atmosfär, som genomsyrar julens länder några få timmar på julaftonen, kommer att utvidgas mer och mer, så att den till sist sträcker sig från jul till jul. De nämnda manifestationerna, som således är med om att förlänga julens sanna stämning, är alltså alla former av realiteter, som går i riktning mot att älska sin nästa eller det verkliga praktiserandet av regeln att "hellre giva än att taga". Och det är symbolen på den sanna julens tillvaro, vi upplever i form av – "julklappar". Alla julklappar, som endast ges därför att det är skick och sed, därför att man själv har fått gåvor och därför måste kvittera med gåvor, är inte sanna kärleksgåvor och kan således i verkligheten endast vara "symboler" för dessa verkliga gåvor. De gåvor, som däremot t.ex. ges till behövande människor, de gåvor, som består av bespisning, beklädnad och husrum åt fattiga, hemlösa eller i livet havererade eller nödställda individer, människor såväl som djur, de är julens sanna gåvor. Det är sådana gåvor som är i kontakt med Honom, som gav människorna berättelsen om den barmhärtige samariten. Han som lärde människorna: "Den som är utan synd, han kaste den första stenen". Han som gav den största kärleksgåva och därmed den största julgåva som kan ges, nämligen offrandet av sitt eget liv till hjälp för mänsklighetens "frälsning", vilket vill säga mänsklighetens vägledning ut ur ovetenhetens, naivitetens, övertrons, intoleransens, hatets och mördandets mörka zoner, och för vilken vägledning julen idag såväl som under kommande tider rätteligen bör vara en sann åminnelse.

Då julen som den skildras i denna artikel är en kärlekens fest eller en fest till åminnelse av det begynnande avskaffandet av principen: att dräpa, kommer allt sådant vid samma fest, som är stimulerande och utvecklande för denna princip, alltså inte att få livskraft utan blir "döende" eller i avtagande, allt eftersom den nya världskulturen framskrider. Av dessa "döende" traditioner kommer bl. a. julmåltider, bestående av kött, fläsk och fisk, naturligtvis i första rummet. Men känslan blir ständigt alltmer förfinad eller förädlad hos människorna och kommer att få avskaffandet av den vanliga granens nyttjande som julträd till följd, i det att man efter hand inte kan undgå att känna det som ett vanhelgande att använda julhögtiden som orsak till att avskära ett ungt växtliv. Likaledes kommer man en gång att reagera på bruket av de vanliga "julljusen", i det man också här kommer att anse det olämpligt att fira den dräpande principens avskaffande med att påföra "livsenheterna" i de nämnda ljusen den högst obehagliga och onaturliga död, som en förbränning av dessa ljus ju åstadkommer.

Som en symbol för julhögtiden kommer man i stället för den vanliga julgranen att mer och mer övergå till att använda en för ändamålet ägnad gran- eller pyramidformad ljusstake med inmonterat elektriskt ljus. I detta ljus äger inget dråp rum vid förbränningen, i det alla "livsenheter" i den elektriska strömmen är "eldväsen", vilket vill säga, att de har sin naturliga utveckling och liv i eldelementet eller i form av eld eller ljus.

Sålunda kommer jultraditionerna på många olika områden att bli mer och mer förfinade för att därmed till sist komma att följa samvetets bud i så hög grad att julhögtiden blir en verkligt sann och absolut fullkomlig fest till ära för allkärleken eller respekten för varje levande väsens rätt till livet.