Bönen "Vår Fader" uttrycker den absolut fullkomliga själsliga inställningen till Försynen eller Gudomen i nio särskilda tankekoncentrationer. Av dessa utgörs den första av orden "Vår Fader, du som är i himlen." Med hjälp av dessa ord kan den bedjande efter hand fullständigt utestänga alla ovidkommande tankar och därmed helt öppna en kanal mellan sig och den allsmäktiga Försynen eller den evige Fadern, en kanal genom vilken önskemålen sedan direkt kan träda in i det himmelska väsendets medvetande. Orden är så tydliga och så koncentrerat avfattade att de inte kan leda till minsta tvivel hos de osynliga, änglalika väsen, som överallt och i allt i naturen är närvarande som den himmelske Faderns speciella lyssnarorgan, vilka till och med uppfattar den bedjandes minsta suck och genom vilka bönens vibrationer förs vidare till andra änglalika, osynliga himmelska väsen, som är den överjordiske Faderns organ för skapandet av hans reaktion på den bedjandes bön eller hänvändelse. Beträffande dessa osynliga väsens existens får jag hänvisa till mitt huvudverk "Livets Bog" (Livets bok). Här ska jag endast i korthet antyda att det i själva verket är dessa väsen som åsyftas med begreppet änglar och om vilka Kristus säger: "Är inte alla dessa tjänande andar utsända till hjälp för dem som skall bli saliga". Genom dessa väsen försiggår all förekommande korrespondens mellan den bedjande och Försynen, mellan Guden och gudasonen. Utan dessa väsen som mellanled skulle inte någon som helst korrespondens med Gudomen vara möjlig. Gudomens medvetande kan lika lite som andra former av medvetande fungera utan organ, och hur skulle Gudomens organ kunna existera utan att vara identiska med de levande väsendena? Det är därför också så gudomligt inrättat i den eviga världsordningen att vi inte kan förnimma, se eller uppfatta alla de väsen som Försynen använder som mellanled mellan sig och oss, ty då skulle vi få en felaktig föreställning om dessa väsen och Gudomen, på samma sätt som jordmänniskorna på primitiva stadier ständigt får felaktiga föreställningar om de levande väsendena och Gudomen. De tror att de levande väsendena, vänner och fiender, är en sak och Gudomen en annan sak. De kan se, förnimma eller uppfatta dessa sina medvarelser, medan de tror att Gudomen är ett helt annat väsen, som inte alls är fysiskt synligt och som till och med befinner sig på ett helt annat ställe. Detta andra ställe har de betecknat som himlen. Men om de fysiskt kunde se detta andra ställe och se Gudomen som ett väsen boende på detta ställe, då skulle de uppleva att nämnda ställe var lika befolkat med levande väsen som deras egen sfär, och Gudomen skulle fullständigt förlora sig i detta vimmel av liv. De skulle aldrig i all evighet komma att uppleva någon gudom. Allt skulle endast bli medvarelser och ting, precis som allt endast är medvarelser och ting i deras egen sfär. Men tack vare den omständigheten att världsalltet för varje levande väsens förnimmelseförmåga obönhörligen måste framträda i två avsnitt, nämligen ett synligt och ett osynligt, blir det möjligt för det levande väsendet att frigöra sin förnimmelseförmåga och därmed sin tanke från det synliga avsnittet eller medväsendena och tingen och därvid uppleva alltet, universum eller naturen i form av det osynliga avsnittet, framträdande som något helt annat än väsen och ting. Att detta osynliga avsnitt av världsalltet inte är något intet framstår snart som ett faktum för väsendet. Det ser nämligen att allt synligt utgår från detta osynliga avsnitt och åter ingår i samma avsnitt. Om därför detta avsnitt vore detsamma som ett intet, skulle ju allt det synliga, alltså väsendena och tingen, komma av intet, vilket är totalt omöjligt. Intet kan aldrig bli till något, liksom något aldrig kan bli till intet. När därtill kommer att den synliga delen uteslutande visar sig vara verkningar av den osynliga delen, blir den osynliga delen således identisk med något som uppenbarar sig genom den synliga delen. Men därmed blir världsalltets analys ju identisk med det levande väsendets analys, som också orubbligt uttrycker ett osynligt något som uppenbarar sig genom ett synligt något. Jag kan inte här komma närmare in på detta problem utan får hänvisa till mitt huvudverk. Här har jag endast berört problemet för att visa, att väsen och ting inte utgör allt som existerar utan att allt det osynliga i universum tillsammans utgör ett något, för vilket allt det synliga är redskap. Allt synligt är således manifestationen eller uppenbarelsen av detta något, och då denna manifestation eller uppenbarelse är logisk skapelse, är den uttryck för tanke och vilja. Den osynliga delen av alltet, livet och tillvaron utgör alltså "ett tänkande och viljeförande något", och det är förnimmelsen av detta högsta "något", som utgör grundvalen för varje varelses religiositet och gudsförhållande. Men detta förhållande skulle alltså aldrig någonsin ha kunnat bli till verklighet eller absolut upplevelse, om inte väsendenas iakttagelseförmåga hade begränsats så att en del av det existerande världsalltet med dess levande väsen och ting blivit osynlig och väsendena därmed frigjorda från uppfattningen av alltet som enbart en mångfald av väsen och ting. Med osynliggörandet uppstår möjligheten eller förmågan att se mångfalden som uttryck för ett viljeförande osynligt något och därmed som en enhet med samma analys som det levande väsendet. Om detta väsen kan det därför endast sägas just som det sägs i den första tankekoncentrationen av "Vår Fader": "Du som är i himlen". Himlen kan endast vara sfärerna, universum eller alltet. Den bedjandes inställning till Gudomen blir alltså här hundraprocentigt korrekt eller fullkomlig. Det är inte ett väsen uppe i himlen eller någon annanstans, det är inte ett väsen av den eller den rangen eller storleken som den bedjandes medvetande här ska koncentreras på eller riktas till. I så fall skulle det ju bara vara en medvarelse som den bedjande i sin bön hänvände sig till. Ett väsen som befinner sig någonstans, ett väsen som har en storlek, en ställning eller som representerar ett utvecklingsstadium, är inte en gudom utan en gudason. Men det väsen som är i himlen kan endast vara ett väsen som finns överallt, ett väsen som utgör alla sfärerna, ett väsen som är alla "himlarna". Av sådana väsen kan det bara finnas ett, nämligen den eviga Gudomen. Med uttrycket "Vår Fader" inriktar vi hela vår själ på en sonlig inställning till denna Gudom. Med uttrycket "Du som är i himlen" ger vi vår sonliga inställning en absolut entydig adress, en absolut ofelbar inriktning direkt mot den evige Fadern. Här kan det endast vara tal om det enda väsen som är i himlen. Att det i denna bön inte kan ligga någon som helst egoistisk tanke framgår tydligt av orden "Vår Fader". I ordet vår anger den bedjande tydligt Gudomen som allas Fader. Han uppfattar inte sig själv som någon favorit inför denne Fader, utan gör sig i sin bön till ett med alla medvarelser och erkänner dessa som sina bröder inför Gudomen. En mera fullkomlig och ädel inställning till en bön till Gudomen kan inte manifesteras.