Din egen religion lär dig att det finns något som står över "tron", nämligen den verkliga självupplevelsen av ljuset, och att du, om denna inte existerade, aldrig skulle ha skänkts eller kommit i besittning av trons gudomliga ljus, aldrig skulle ha erfarit något om en Gudom, om livets stora facit eller de eviga sanningarna: "Vad människan sår får hon också skörda", "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud", "Älska varandra", "Allt är mycket gott" osv., som tillsammans just utgör den bärande fundamentet för all tillvaro.
      Om inte Mose, profeterna, världsåterlösarna, apostlarna och andra visdomens representanter i världshistorien hade upplevt Guds ande, hur skulle då Bibeln eller andra gudomliga läroböcker ha kommit till? Hur skulle du då ha uppnått den "frälsning" eller "salighet" som nu utgör hela din livslycka? Det är ett faktum att dessa personer har infört nya gudomliga synpunkter i människornas mentalitet; men därmed blir det också ett faktum att de är upphov till något som de inte kan ha läst sig till i förväg, något som inte kan ha berättats för dem av andra. Dessa nya synpunkter har således uppstått i deras eget medvetande, i deras egen mentalitet, är alltså en självupplevelse, och utgör därmed ett förstahandsvetande.
      Men när det således är ett faktum att den gudomliga visdomen under århundradenas lopp har kommit in i världen genom därtill ägnade personer, varför skulle då inte denna transmission ständigt fortsätta? Varför skulle sådana personer endast vara historiska gestalter, endast vara forna tilldragelser? Varför skulle således dessa företeelser i dag i själva verket bara utgöra mentala museiföremål? Skulle det vara logiskt att anta att den visa Försynen som du på ett eller annat sätt tror så högt på, i dag inte skulle vara lika intresserad av att få manifestera sin höga visdom genom levande personer, låta sina uppenbarelser bli synliga som fakta i kött och blod under 1900-talets sol och ljus likaväl som under forna århundradens dagar och nätter? Kan det vara logiskt att anta att de nuvarande generationerna i mindre grad än de forna har behov av att få livets stora sanningar uppenbarade som synliga tilldragelser, som påtagliga fakta mitt i deras dagliga liv? Är det inte just ett faktum att det moderna, vetenskapliga tänkesättet underminerar trosförmågan och att den moderna, vetenskapligt inställda människan inte på långt när har så lätt att "tro" som en människa med traditionell inställning?