188. Med intelligenskroppens begynnande funktion blir individen i stånd att arbeta med tillvarons fjärde grundenergi, "intelligensenergin". Med denna energi börjar han alltså kunna "lyfta" sina förnimmelseminnen, ta dem från deras ursprungsplatser i medvetandet och omplacera dem i nya och för honom själv lämpligare kombinationer, varigenom den av dessa minnen uppkomna och burna igenkänningsförmågan förstärks eller skärps, så att den från att endast ha kunnat resultera i "föraning" nu blir till "förkunskap". För att göra detta klart för sig, måste man då förstå att minnesbilderna ju uppstår i medvetandet i exakt samma ordningsföljd som förnimmelseupplevelserna, vilka de är resultat av, har ingått i medvetandet. Eftersom dessa upplevelser, som vi redan vet, är av olika slag, såsom syn-, hörsel-, smak- och luktupplevelser samt allehanda ännu odefinierade känsloupplevelser, och då dessa ingår i väsendets medvetande i en helt oorganiserad eller tillfällig följd, kommer man därför att uppfatta minnena av dem helt planlöst blandade med varandra. Mitt i en samling hörselminnen kan det kanske förekomma ett enstaka obetydligt synminne, och i en samling smakminnen kan det likaså kanske här och var förekomma enstaka luktminnen osv. Väsendets minnen befinner sig alltså till en början helt i oordning, planlöst blandade om varandra. Eftersom dessa minnen ju bär upp väsendets igenkänningsförmåga, blir denna starkast där de flesta minnena inom ett bestämt fält tillfälligtvis finns samlade, och mycket svag eller värdelös inom de fält där minnena endast återfinns ensamma här och där bland minnesgrupper av andra arter – samtidigt som dessa gruppers samlade inverkan på igenkänningsförmågan, genom närvaron av dessa främmande minnen, ju blir splittrad och därmed brottstycksartad, varvid igenkänningsförmågan inom detta fält nödvändigtvis måste bli förminskad och försvagad i motsvarande grad. Många av individens upplevelser kommer därför att efterlämna minnen som är placerade här och där i grupper av minnen av andra slag, vilka därigenom blir försvagade i sin samlade inverkan på igenkänningsförmågan, samtidigt som de förstnämnda minnena blir värdelösa inom sitt eget område. En organisering av samtliga minnen, på så sätt att alla minnen av samma slag blir sammanförda, kommer givetvis att förstärka igenkänningsförmågan inom fältet i fråga, samtidigt som inga minnen längre kan gå till spillo. Men att samla minnena och gruppera dem inom deras särskilda fält, är ju något som inte kan ske med den fysiska kroppens hjälp. Minnen är inga föremål som man kan hantera med händerna. Detta hindrar dock inte att de likväl är "föremål" som kan "lyftas" och "bäras omkring", omformas eller förvandlas; men då krävs alltså en därtill ägnad kropp. Denna kropp är identisk med den hos jordväsendet i fostertillstånd framträdande intelligenskroppen. Med denna kropp kan man "lyfta" minnena, sätta samman de olika slagen så att varje slag kommer att utgöra sitt särskilt koncentrerade och från främmande minnen utrensade fält, och därigenom framträda renodlat. På så sätt får väsendet alla sina minnen inom fältet i fråga utnyttjade, vilket innebär att det får förmågan att koncentrera sina samlade kraftresurser inom detta fält, varigenom dess igenkänningsförmåga där får största möjliga kapacitet.