190. Eftersom jordmänniskans fysiska förnimmande är mest utvecklat, medan hennes andliga förnimmande inom hennes nuvarande utvecklingsspiral är av långt yngre datum, blir det fysiska tillståndet för henne det mest realistiska eller verkliga, och det andliga tillståndet mindre realistiskt eller verkligt. Detta skapar hos individen begäret att manifestera sina tankar eller föreställningar i fysisk materia, för att på så sätt få fram dessa i det för vederbörande mest realistiska eller verkliga tillståndet – och även för att kunna ge dem största möjliga verklighetsprägel inför medväsendena på samma utvecklingsstadier, vilket ju endast kan ske genom fysisk materia, eftersom dessa väsens andliga förnimmande också är av en mer ofullkomlig och späd natur. Detta begär skapar i sin tur hos individen förmågan att i fysisk materia "kopiera" sina redan på det andliga planet i minnesmateria framställda bildformationer. När en sådan "kopiering" av ett "andligt föremål" är färdig, framträder "kopian" på det fysiska planet som ett realistiskt fysiskt föremål, medan det andliga originalet däremot bara betecknas som föremålets "idé" eller "plan". Om detta andliga original utgör ett "föremål" eller en "bildformation" sammansatt av "hörselminnen", blir den fysiska "kopian" en "ljudkomposition", vanligen betecknad som en "melodi". Är det andliga originalet däremot en bildformation sammansatt av "synminnen", blir den fysiska "kopian" en "ljus- och skuggkomposition", eftersom all synupplevelse är baserad på ljus och skugga. Detta innebär då att den fysiska "kopian" är identisk med de företeelser vi betecknar som "konst" eller "skapade föremål". Och här står vi alltså inför de medvetandefunktioner som ligger till grund för allt skapande av fysisk "konst". Allt som faller under detta begrepp är således kopior av föregående andliga bilder eller tankebilder. Men jordmänniskan har redan tidigare, långt innan denna kopieringsmetod existerade, lärt sig en annan metod för att ge sina tankebilder fysiska uttryck. Dessa uttryck blir inte kopior av, utan "tecken" eller "kännemärken" för tankebilderna. Hon har alltså efter hand blivit i stånd att ge de i hennes medvetande oftast förekommande tankebilderna vissa bestämda kännetecken i fysisk materia, för att därigenom kunna göra dem tillgängliga för medväsendenas fysiska förnimmande. Detta förnimmande är ju nämligen den enda fundamentala vägen för tankeutbyte eller korrespondens, så länge vederbörande väsens medvetande ännu bärs av deras fysiska kroppar. Dessa väsen kan alltså inte i vaket tillstånd korrespondera direkt från andekropp till andekropp, eftersom dessa kroppar hos dem ännu inte är tillräckligt utvecklade eller självständiga. Jordmänniskan måste därför, när hon vill korrespondera med ett annat väsen, överföra sin tanke till en fysisk form. Vad denna forms fysiska natur beträffar, kan den inverka på motsvarande fysiska sinnen och därigenom få dessa att reagera. Reaktionen blir till en förnimmelseupplevelse i de väsens medvetande i vilkas sinnen den äger rum. Denna förnimmelseupplevelse blir i sin tur, i den utsträckning den kan bringa mottagarväsendenas igenkänningsförmåga att reagera, till "igenkännande", det vill säga till aning eller kunskap hos dessa väsen. Avsändarväsendets tanke har då mer eller mindre blivit förstådd av mottagarväsendena.