191. Jordmänniskorna kan alltså i högre eller lägre grad fortplanta sitt vetande från väsen till väsen på fysisk väg, eller sinsemellan göra sig medvetna om varandras tankar eller medvetandeliv. Att denna korrespondens kan äga rum, beror således på väsendenas förmåga att ge sina tankebilder "kännetecken" i fysisk materia. Denna förmåga är av urgammalt datum och finns redan hos de mer framskridna djuren. Dessa kan nämligen genom ljudmanifestationer sinsemellan ge uttryck åt sina behags- eller obehagsförnimmelser eller aningar. De kan på så sätt åstadkomma "klagoljud" och "ångestskrin" och därigenom ge uttryck för sin förnimmelse av obehag, liksom de också genom frambringande av ljud kan uttrycka sin glädje eller sina förnimmelser av behag. En hund har till exempel en inte ringa förmåga att visa sin glädje genom fysiska tecken och ljud när den återser sin herre eller andra väsen som den kommit att hålla av. Och hur mycket skulle inte våren och sommaren förlora i charm, om den ur tusende små strupar framvällande lovprisning som vi kallar "fågelsång" plötsligt förstummades. Väsendena i djurriket får alltså efter hand förmågan att uttrycka sina behags- eller obehagsförnimmelser i fysiska företeelser eller tecken. Dessa blir så småningom kända av medväsendena, och därigenom kan en inbördes förståelse och korrespondens mellan samtliga väsen börja göra sig gällande. Och vi står här inför den första späda början till den företeelse som senare hos jordmänniskan genom hennes intelligenskroppsfoster har utvecklats till vad vi kallar "språket". När jordmänniskan talar, innebär detta ju endast att hon utstöter en mängd olika ljud, som efter hand har anammats som gemensamma kännetecken för tankebilder, vilka genom dessa tecken överförs till kunskap eller förståelse hos åhörarna. Eftersom jordmänniskorna har levt i olika sammanslutningar eller självständiga grupper runt om på olika delar av klotet, och de enskilda grupperna inte har varit underkastade exakt samma levnadsförhållanden och upplevelser, varför deras tankebilder inte heller blivit likartade, har inom varje enskild grupp utvecklats ett för gruppen särskilt avpassat "system av kännetecken". Detta innebär alltså att varje grupp, vilket i detta fall är detsamma som "folkslag", har sitt särskilda språk, som mer eller mindre avviker från de övriga folkens. Men allteftersom den moderna utvecklingen underlättar kontakterna mellan folkslagen och gör dem mer och mer tekniskt och ekonomiskt beroende av och infiltrerade i varandra, utjämnas olikheterna i språken, och dessa blir till ett gemensamt system av kännetecken för hela världen. Alla folk på jorden kommer således en gång att tala samma språk, samma tungomål.