21. Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla hade utvecklats från låga, primitiva tillvaroformer till vårt nuvarande stadium, och att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala, och att vi således var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. Jag såg lysande och strålande världar med oanade mänskligheter, mänskligheter med en moral och idealitet som i fråga om gudomligt uttryck och harmoni med lagen för tillvaron, och i förhållande till den allmängiltiga jordiska moralen, kan liknas vid oasen i förhållande till öknen. Men jag såg också världar som var av vida lägre natur, världar i vilka barbariet utgjorde en så tvingande makt, att de levande väsendena där måste dräpa för att leva; alltså världar där den högsta, bärande livsbetingelsen är identisk med den mest framträdande form för överträdelse av lagen för tillvaron, vilket gör dessa världar till de främsta skådeplatserna för utvecklandet av sjukdom och nöd, elände, sorg och lidande, det vill säga en kategori av himlakroppar som jordklotet ännu inte helt kan frikännas från att tillhöra. Vidare såg jag att mörkret eller det så kallade "onda" i verkligheten var identiskt med individernas utveckling av de kvalifikationer som är absolut nödvändiga för att livet i de högre världarna av samma väsen senare ska kunna upplevas som lycka eller salighet. Och jag insåg då att "mörkret" i kosmisk mening är en lika stor välsignelse som ljuset, och att allt från gudomlig synpunkt är mycket gott. Men jag kände också att denna kunskap aldrig någonsin kunde upplevas eller framträda som sann verklighet för något väsen, förrän dess kärleksförmåga utvecklats så långt, att väsendet endast kan vara gott eller kärleksfullt mot alla levande väsen, och alltså inte kan missbruka denna kunskap genom att utifrån den skapa sig försvar för egoistiska eller kärlekslösa handlingar. Jag kände således att hela världsalltet var genomströmmat av en oändlig kärlek och visdom. Vart jag än riktade min blick i "mörkret" blev det ljust. – Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått, och vars närmare analys jag här inte kan gå in på, hade alltså resulterat i det faktum att helt nya sinnesförmågor hade utlösts hos mig, förmågor som satte mig i stånd att – inte glimtvis – utan i ett tillstånd av permanent vaket dagsmedvetande skåda alla de bakom den fysiska världen bärande andliga krafterna, osynliga orsakerna, eviga världslagarna, grundenergierna och grundprinciperna. Tillvarons mysterium var därför inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i "den gudomliga skaparprincipen".