213. I den inre världen är jordmänniskan alltså, på grund av sin minneskropps primitiva tillstånd, i vaket dagsmedvetande medveten endast i en bråkdel av sitt nuvarande lokala liv, vilket utgör endast en oändligt liten eller "mikroskopisk" del av den inre värld som uppenbarar sig för henne i salighetsrikets kulminationszon. Men även om individen alltså först i salighetsriket kan erinra sig sin egen inre värld fullständigt, är han dock inte avskuren från möjligheten att redan på tillvaroplanen före detta rike börja nyttja "guldkopiorna" i sin yttre manifestation, när han har nått så långt att hans intuitionskroppskärna börjar fungera. Men denna användning av "guldkopiorna" ger inte ett medvetet minne om, utan en upplevelse av evigheten. Ty denna upplevelse är identisk med den kosmiska klarsynen och har sin kulminationszon i den gudomliga världen.
      Det blir härigenom en principiell skillnad mellan individens upplevelse av sin inre värld genom sin minneskropp och hans upplevelse av den genom sin intuitionskropp. I det första fallet blir upplevelsen alltså liktydig med "minne", medan den i det andra fallet blir liktydig med "nyupplevelse". Denna skillnad blir desto mer uppenbar ju mer man kommer till insikt om, att minnesförmågan utgör ett slags högsta känselförmåga, medan intuitionsförmågan utgör ett slags högsta synförmåga. Vad synförmågan beträffar, vet vi ju från den fysiska världen att även den utgör en form av känselförmåga. Men medan man med den vanliga känselförmågan direkt kan känna sin kropps organiska beståndsdelar, det vill säga de delar som genomträngs av nervsystemet, men inte de oorganiska delarna, det vill säga de kroppsdelar genom vilka nervsystemet inte kan fortplanta sig, så kan man med synförmågan däremot uppleva oorganiska eller mineraliska realiteter. Man kan härigenom uppleva reaktioner i den realitet som vi kallar "ljuset", som ju är av mineralisk beskaffenhet. När vi alltså "ser" ett föremål, innebär det i själva verket bara att vi ser reaktionen mellan detta föremål och ljuset. Genom synen förnimmer vi därför inte det föremål vi "ser" på, utan i stället dettas inverkan på ljuset. Där föremålet inte inverkar på ljuset, har vi inte någon kontakt med det, såvida det inte på ett eller annat sätt är i direkt beröring med de organiska beståndsdelarna av vår kroppskombination och kommer till vår kännedom genom den vanliga formen av förnimmelse. Vi förnimmer till exempel inte våra naglar och vårt hår, eftersom dessa företeelser är av mineralisk natur och otillgängliga för nervsystemet. Därför kan vi klippa i naglar och hår utan att det känns, vilket långt ifrån är fallet med de organiska kroppsdelarna, där vi ju skulle förnimma ett sådant ingrepp som smärta. De organiska delarna av vår fysiska kropp är vi alltså direkt medvetna i, medan vi bara är indirekt medvetna i de oorganiska delarna, eftersom vi i huvudsak bara upplever dem genom vår syn. På samma sätt som individens känslokropp alltså inte sträcker sig direkt till de mineraliska medvetandedelarna, och dessa därför framträder som känslolösa, är individens minnesmaterial eller "guldkopiorna" helt känslolösa på områden dit minneskroppen – vilken som nämnts utgör en högre känslokropp – inte sträcker sig. Det är därför med "guldkopiorna" som med mineraldelarna – individen kan uppleva dem enbart på indirekt väg. Denna indirekta väg är för guldkopiorna "intuitionen", som ju är individens högsta synförmåga. Förhållandet blir därför, att individen genom intuitionskroppen kan uppleva reaktionen mellan dessa kopior och intuitionsenergin på samma sätt som vi nyss nämnde att han kan uppfatta reaktionen mellan de materiella föremålen och ljuset. Intuitionen representerar på så sätt synens lagar och har på grund av detta fått namnet "kosmisk klarsyn".
      Med intuitionskroppen "förnimmer" man alltså inte guldkopiorna, utan reaktionen av deras inverkan på intuitionsenergin. Och denna upplevelse blir därför ett slags yttre upplevelse eller detsamma som att "se". Med minneskroppen "ser" man inte guldkopiorna, utan "förnimmer" dem direkt. Eftersom tyngdenergin här framträder i latent form, kan denna "förnimmelse" aldrig någonsin göra ont eller vara liktydig med smärta, utan kommer alltid – genom att guldkopiornas "substans" är kärleksmateria – att upplevas som identisk med den högsta form av glädje, vilket åter är detsamma som "salighet".