215. Eftersom jordmänniskan på grund av sin minneskropps primitiva standard ännu inte förnimmer eller har känsel i sina guldkopior, måste hon ju med nödvändighet bli känslolös i sin intuitionsfunktion, på samma sätt som hon är känslolös när hon klipper sina egna naglar eller sitt hår. Intuitionsprocessen upplevs alltså i form av "syn", inte i form av "känsla". Men då jordmänniskans intuitionskropp ännu bara utgör en helt liten, svag fosterkärna och är inkarnerad i det något mer framskridna intelligenskroppsfostret, på samma sätt som detta i sin tur är inkarnerat i det ännu mer framskridna känslokroppsfostret, vilket i väsendets fysiska liv är inkarnerat i tyngdkroppen eller dess fysiska kropp, som sedan länge varit jordmänniskans fundamentala, bärande kropp för medvetandet – vilket innebär att hon har sitt fundamentala dagsmedvetande i denna – blir intuitionssynen av en motsvarande späd natur och ligger som nämnts utanför väsendets viljekontroll, och uppträder på sätt och vis automatiskt när dess intelligens- och känslofunktion utlöses i ren kärleksenergi. Intuitionskroppskärnan träder då i funktion, och individen i fråga "ser" in i "världsalltets historia". Detta är början till den livsform som i sin kulmination bär det tillvaroplan vi här i Livets Bog kallar "den gudomliga världen". Men eftersom denna syn hos jordmänniskan endast bärs av en fosterkärna, måste den ju med nödvändighet vara i motsvarande grad primitiv och ännu av omedveten natur för detta väsen, vilket betyder att väsendet ännu inte alls upplever den som "syn", utan bara som några i hennes tankevärld plötsligt uppdykande brottstycken av en högre kunskap eller medvetandeform. Dessa brottstycken kan naturligtvis vara mer eller mindre djupgående, allteftersom individen i fråga är mer eller mindre renad från lägre medvetandetendenser.