227. Att vetenskapen mer och mer utvecklas mot andlighet, visar sig tydligt när man, som tidigare påpekats, betraktar själva jordmänniskans utveckling från natur- till kulturmänniska. Vi ser då hur hon så småningom blir mer och mer i stånd att betjäna sig av allt finare materiella krafter. Genom vind-, vatten- och ångkraften nådde hon fram till elektriciteten. Först med upptäckten av denna kraft gick vetenskapen realistiskt in på de andliga områdena, eftersom elektriciteten enligt senare analyser är begynnande andlig energi, men alltjämt tillhör tyngdenergins tillvaroplan. Från denna tyngdenergins andliga zon upptäckte jordmänniskan ännu finare krafter. Dessa krafter betecknar hon som "strålar" och "vågor". Men denna andliga eller elektriska form av tyngdenergi uppnår dessutom en sådan finhetsgrad att den verkar direkt på hjärnan. Och där denna energi strömmar genom hjärnan, uppstår de tidigare omtalade tankeklimaten, vilka är uttryck för den dräpande principen, de djuriska tendenserna eller allt som vi kallar "det onda". Men efter hand som denna energi mer och mer blandas med de följande tillvaroplanens grundenergier, såsom "känsla" och "intelligens", blir den allt svårare att förnimma med de rent fysiska sinnena. Och forskaren avhjälper då detta genom tekniska apparater såsom mikroskop, kikare m.m. Men på de högsta fälten där den nuvarande vetenskapen arbetar, har dessa sinnenas förlängningsapparater redan börjat bli otillräckliga, och observationerna kan där inte längre bli rent fysiska förnimmelseupplevelser, utan framträder som "beräkningar", vilka ju i sin tur hör hemma under den andliga funktionen eller den andliga förnimmelsen. Där individen genom sin fysiska förnimmelse har fysiskt stöd för alla detaljer i dessa beräkningar, blir deras facit identiska med andliga fakta. Men här på gränsen för den fysiska förnimmelsens område får individen allt svårare att finna fysiskt stöd för alla detaljer i sina forskningsämnen, eftersom många av dessa detaljer inte kan uppfattas med de fysiska sinnena. Individen måste då, med utgångspunkt i de detaljer som ännu är åtkomliga för hans materiella förnimmelse, ersätta de icke materiellt synliga detaljerna med förmodade detaljer. Men i sådana fall blir beräkningarnas facit inte längre fakta, utan endast vad vi kallar "teorier". Och vetenskapen glider här alltså över från att representera praktiska fysiska fakta till att endast kunna representera fysiska teorier. Men då orsaken till att vissa av detaljerna inte längre kan uppfattas av den fysiska förnimmelsen är, att de är av andlig art, det vill säga blandade med så mycket känslo- och intelligensenergi att de vida överstiger krafterna för forskarens ännu späda andliga kroppar, kommer ju vetenskapen att återigen representera fakta, så snart som dess utövares andliga kroppar blivit tillräckligt utvecklade. Men dessa fakta blir då alltså inte fysiska utan andliga. Men eftersom de fundamentala andliga detaljerna huvudsakligen består av harmoniserad känslo- och intelligensenergi, det vill säga "kärleksenergi", på samma sätt som de fysiska detaljerna huvudsakligen består av harmoniserad tyngd- och känsloenergi, som ger "fysisk energi", måste de andliga kropparna alltså utvecklas därhän att de just framträder i motsvarande harmoni. Detta innebär då, att liksom tyngdkroppen och känslokroppen måste utvecklas till en viss bestämd inbördes harmoni för att kunna ge individen förmågan att förnimma fysiskt, så måste känslokroppen och intelligenskroppen också utvecklas till en viss inbördes harmoni för att kunna ge individen förmågan att förnimma kärleksenergin, vilken förnimmelse ju är identisk med den fullkomliga andliga förnimmelsen.