82. Men då väsendenas invanda djuriska livsform och självbevarelsedrift på grund av den gryende ljusa utstrålningen från "den gudomliga skaparprincipen" alltmer råkade i strid med deras förvandlade själstillstånd, blev till ett större och större "syndafall", började deras kvalifikationer för att befordra eller uppfylla de djuriska livsbetingelserna att degenerera. Och med denna degeneration uppstod deras verkliga lidande. Det var som om jorden hade blivit "förbannad". Och eftersom det förvandlade väsendet nu strävade efter ett annat ideal än det djuriska levnadssättet, hade det alltså uppstått disharmoni mellan djurets manifestationer och den gryende människans manifestationer – det hade uppstått "fiendskap mellan ormens avkomma och kvinnans avkomma". Och denna "fiendskap" ska till sist få individen att "trampa på ormens huvud" eller fullständigt övervinna det djuriska medvetandet inom sig själv. Men därmed kommer han att "huggas i hälen", vilket betyder att detta övervinnande omöjligt kan ske utan lidande och smärta. I form av degeneration blir individens djuriska anlag krossade, det vill säga den "fot" som burit honom mot djurrikets tinnar eller högsta former av genialitet, mot uppfyllelsen av djurrikets högsta begrepp om storhet. Och därför är den jordiska människan redan haltande, som djur betraktad. Hon är inte något renodlat djur, men heller inte en färdigutvecklad människa. – Hon är en sårad flykting mellan två riken. Hon befinner sig för närvarande i ett "ingenmansland". – Hon är en hemlös gudason.