85. Djurriket är alltså den "paradisets trädgård", från vilken den blivande människan måste "drivas ut". Men denna "utdrivning" är inte något "straff", utan framträder i stället som det högsta uttrycket för en bakom alla företeelser rådande evig kärlek. Och utifrån denna kärlek betingar likaså eviga lagar att de levande väsendena förs framåt och uppåt, får uppleva skönare och skönare tillvaroformer. Och för att få de väsen som levde i den djuriska harmonin och lyckan eller i det djuriska "paradisets trädgård" att lämna detta tillstånd, för att förhindra att dessa väsen blev utestängda från att växa mot större ljus och fullkomning, existerade inte något annat medel än just detta – att låta ett högre rikes starkare ljus börja stråla in i djurriket. Detta högre rike är "det riktiga människoriket", och dess över jorden instrålande ljus kan alltså igenkännas som den mot "Adam" och "Eva" riktade "gudomlige Faderns röst", eller den ljusa utstrålningen från "den gudomliga skaparprincipen".