90. Men en religion som ska förmå att i sig koncentrera hela den samlade jordmänsklighetens intresse, måste vara av en sådan art, att den verkar inspirerande såväl på vetenskapens mest framstående representanter som på representanterna för den mest primitiva okunnighet. Den måste kunna ge ofelbara förklaringar till alla erfarenheter och upplevelser i såväl väst som öst. Den måste tillfredsställa alla folkslag. Men en religion som ska tillfredsställa så enorma krav, kan inte vara av lokal natur. Den kan inte ta sikte på ett särskilt folk, en särskild vetenskap eller ett särskilt erfarenhetsområde. Den kan inte vara partisk för någon eller något. Den måste lämna varje tänkbar möjlighet till utveckling öppen. En sådan religion måste därför vara inte bara av internationell, utan också av universell natur. Den kan inte vara enbart en föreställning om sanningen. Den måste vara sanningen själv. I motsatt fall kommer den till korta. Den blir då en åtskiljande i stället för en förenande kraft. Den kommer att skapa split mellan sina anhängare och "icke-anhängare". Den kommer att sätta en gräns mellan "troende" och "icke-troende", mellan "frälsta" och "förtappade". Den kommer att gå emot sin uppgift och skapa nationalism i stället för internationalism, skapa själviskhet i stället för osjälviskhet, och därmed bli en källa till ofred i stället för en grund för uppfyllandet av jordmänniskornas önskan om en bestående fred. Den religion som därför ska förmå att sammanföra den i folkslag, nationer och trossamfund splittrade mänskligheten till "en hjord" kan alltså endast utgöras av en realitet som är absolut lika för alla människor, vare sig de tillhör de vita folken eller de färgade folken, och helt oberoende av om de hör hemma bland natur- eller kulturmänniskor. Den måste visa varje tings berättigade plats i den gudomliga världsplanen och därigenom göra allt förståeligt och alla förståeliga. En sådan religion kan inte utgöras av en "konstruerad" religion, utan kan endast vara "livets egen religion" (se stycke 15) – eller själva den eviga sanningen i obeslöjat tillstånd, det vill säga en i harmoni med alla erfarenheter framträdande kunskap om livets eviga lagar och djupaste problem eller den gudomliga världsplanen. Den övertygande insikt om livets högsta problem som är så stark, att den i sig kan samla och förena alla jordmänniskors högsta intresse och därigenom bli den klippfasta grund på vilken det kommande människoriket kan vila, kan inte vara en myt, en sägen, en förmodan eller en teori, en kombination av traditioner eller dogmer. Den kan inte vara en övertygelse som vunnit auktoritet därför att den är buddhistisk, islamisk eller kristen. Den kan heller inte vara en övertygelse som blivit populär därför att den är österländsk eller västerländsk, därför att den är europeisk eller amerikansk, därför att den är materialistisk eller religiös. Den kan endast vara en övertygelse som har auktoritet därför att den är analysen av ett faktum, med sin rot i jordmänsklighetens dagliga liv och verkliga erfarenheter. Den andliga grundval som ska göra alla folkslag på jorden till "en hjord" eller enhet kan alltså inte utgöras av en tro på, utan måste vara en upplevelse av, Gudomen. Den måste vara själva åsynen av den evige Fadern. Liksom individen har lärt sig uppleva dag och natt, sommar och vinter, hav och land, så måste han också lära sig uppleva den enda, stora Guden, den enda, stora "Herden". Endast i denna upplevelse ligger hela visdomen, lyckan och harmonin. Och endast genom den kan världsfreden hjälpas fram till jordens zoner, och det gudomliga, riktiga människoriket uppstå. Men att uppleva Gudomen, är ju detsamma som att uppleva dennes manifestationer. Dessa kommer i sin tur till uttryck i form av väsendenas dagliga tillvaro eller upplevelse av livet. Men att uppleva den dagliga tillvaron med alla dess företeelser – dess så kallade "förbrytelser", lemlästningar, krig, olyckor, armod, nöd och sjukdom såväl som dess ljusa sidor – såsom identiska med Gudomens manifestationer, det har individen inte förmågan att göra förrän han ser dessa företeelsers sanna identitet, plats och ändamål i den gudomliga världsplanen och därigenom uppfattar att de har en gudomlig mission, leder till ett gudomligt och upphöjt mål, och att de alla utan undantag intimt hör samman med begreppet "allt är mycket gott". Att få denna förmåga, att nå fram till att kunna se livet ur ett så stort och upphöjt perspektiv, att hela världsplanen blir synlig, blir till vetande, detta utgör alltså det gemensamma andliga intresset, den absolut enda religiösa grundval som kan förena alla jordmänniskor till ett folk, till ett rike, till "en hjord".