92. Genom att varje handling som är ändamålsenlig eller utlöses i ett bestämt syfte, kan betecknas som en "normal" handling, och varje handling som är ändamålslös eller utan syfte kan betecknas som en "onormal" handling, har vi här en måttstock, med vars hjälp vi är i stånd att avgöra om en uppfattning om tillvaron eller en kännedom om livets högsta mysterium är identisk med den absoluta eller oföränderliga analysen av den eviga sanningen, eller om den ännu bara representerar ett föreställningsfacit av det slag som säger att två plus två är lika med tre, fem eller sex osv. Om den omnämnda kännedomen avslöjar vibrationer, rörelser eller manifestationer i tillvaron som är helt planlösa eller ändamålslösa, och därigenom i motsvarande grad visar på planlösa områden i tillvaron, är detta endast tecken på att denna kännedom inte är identisk med den verkliga eller oföränderliga analysen av tillvaron. Den utgör då endast en föreställning som måste ge vika, efter hand som analysen av verkliga fakta eller den verkliga kännedomen om livet växer fram – i vilken det över huvud taget inte finns några ändamålslösa manifestationer, rörelser eller planlösa områden, utan där allt tvärtom avslöjar sig som absolut ändamålsenligt, och där varje enskild realitet arbetar fullständigt i kontakt med de övriga realiteterna i universum och därvid skapar ett samspel i harmoni med högsta förnuft eller intelligens. Livet och tillvaron visar sig då för oss som en gudomlig, intelligensmässig världsplan, vilken avslöjar varje detalj, mikrokosmisk såväl som makrokosmisk, det så kallade "onda" såväl som det så kallade "goda", såsom varande i den fullkomligaste samklang med begreppet "allt är mycket gott". En kännedom som visar oss tillvaron på detta sätt kan aldrig någonsin förändras, utan framträder som det eviga, orubbliga facit för alla livets vibrationer, rörelser och företeelser. Den är den klaraste blottläggning som den eviga sanningen över huvud taget kan få. Den är analysen av själva fakta när det gäller avslöjandet av tillvarons mysterium. Den är det absoluta vetandet om världsalltet, Gudomen och de levande väsendena.
      Uppenbarandet av en sådan kunskap utgör huvudfaktorn i den nu över jorden instrålande nya världsimpulsen från "den gudomliga skaparprincipen". Men för att en sådan kunskap verkligen ska kunna nå fram till att bli en gemensam praktisk grundval för alla världens folk, var det nödvändigt för dessa att få uppleva samma eller besläktade erfarenheter. Kontrasterna mellan folkslagen måste mildras. Väsendenas begär efter andligt vetande måste fås att koncentrera sig på samma frågor såväl i österlandet som i västerlandet. Förenandet av alla folkslag kunde alltså uteslutande baseras på ett gemensamt intresse, ett gemensamt mål – fullkomnandet av en och samma ofullkomlighet.
      Det gemensamma intresse som alla folkslag således måste bibringas, visar sig redan i deras nu växande gemensamma intresse för att skapa en väg ut ur ofreden, bort från krigets, lidandets, okunnighetens och övertrons zoner. Alla folks gemensamma mål och intresse har därför börjat framträda som en allt större koncentration på detta enda: Skapandet av en inbördes, såväl andlig som materiell harmoni och därmed den absoluta världsfreden.
      Den bärande grunden för utvecklingen eller skapandet av ett sådant gemensamt, fundamentalt intresse har varit den tekniska, materiella utvecklingen. Genom denna utveckling, med dess järnvägar, ångfartyg och flygmaskiner, övervanns avstånden mellan världsdelarna, och därmed lärde de olika folkslagen känna varandra. Med hjälp av tekniska apparater vidgades den jordmänskliga synen, och vetenskapen uppstod. Genom skolor, universitet och lärare sprider sig upplysning och vetenskapliga erfarenheter i form av civilisation och kultur ut över hela världen. Naturmänniskorna blir delaktiga av kulturmänniskornas behagliga och obehagliga erfarenheter, deras fullkomlighet och ofullkomlighet. De lär sig läsa och skriva. De får tillgång till moderna kunskaper i historia, geografi, astronomi, kemi, fysik, matematik och teknik. De får efter hand tillgång till kulturmänniskans möjligheter att förkovra sig för certifikat, gesällprov, examina och lärdomsgrader. Genom beröringen med civilisationen kommer deras gamla, på övertro grundade föreställningar att falla sönder. Och eftersom de på grund av denna beröring, som tidigare sagts, också blir delaktiga av kulturmänniskornas obehagliga erfarenheter – deras laster och sjukdomar, deras bristfälliga samhällsordning med dess ännu tolererade frosseri och slöseri, dess fattigdom, hemlöshet, svält och elände, individernas utsugning av varandra osv. – kommer de därför att både andligt och materiellt förhållandevis snabbt nå kulturmänniskans ståndpunkt när det gäller kravet på rättvisa och mottagligheten för en absolut kunskap om de eviga realiteterna eller livet och dess lagar.