99. Att alla statsmakter eller allt lag- och rättsväsen utvidgas och koncentreras i en förenad internationell överhet, eller i en för alla folkslag och alla nationer gemensam domstol eller världsrätt, framstår också som en absolut nödvändighet genom att den allmänna formen för lag- och rättsväsen är av nationell natur och har föga makt inför internationella angelägenheter. Där kan den i bästa fall verka genom vänskapsavtal, tillfälliga överenskommelser eller förbund. Men eftersom det nationella rättsväsendet inte kan garantera att dessa förbindelser fullgörs, måste nationen hålla en stående armé och flotta för att på blodsutgjutelsens väg framtvinga respekt för sina rättigheter eller påstådda rättigheter. Men därvid tvingas dess lag- och rättsväsen till nya inkonsekvenser. Handlingar som det i det ena fallet måste bestraffa som "brottsliga" och "omoraliska", måste det i andra fall erkänna som "hjältedåd" och "ideal". Vi ser således hur nationen i tempel, kyrkor och skolor uppfostrar folket i religion och kärlek till nästan, lär de enskilda individerna att de inte får slå ihjäl någon, inte får dräpa, medan samma nations existens och fortbestånd gentemot andra nationer baseras på dråpets princip eller på ett helt mordsystems genialitet och raffinemang. Samtidigt som staten genom sitt lag- och rättsväsen straffar och tuktar var och en av sina invånare som direkt eller indirekt vållar andra medborgares död eller kroppsskada eller på annat sätt åsamkar medmänniskorna obehag, blir den genom frånvaron av en världsdomstol eller världsöverhet tvungen att låta sina unga medborgare av mankön, innan de ännu är helt vuxna, i form av den så kallade "värnplikten" genomgå en grundlig utbildning för att bli dråpprincipens underdåniga tjänare inför "fienden". Här lär de sig att mot denna använda sig av svärd, pistoler, maskingevär, torpeder och giftgas samt falskhet, rov och plundring etc. Detta innebär alltså, att sådana handlingar som de unga männen uppfostrats att betrakta som "omoraliska", "brottsliga" och "straffbara", när de riktas mot medborgarna i deras eget fosterland, lär de sig här att uppfatta som ärorika "hjältedåd" när de riktas mot "fienden", mot en annan nations medborgare, mot andra väsens fosterland, och bringar detta till "tystnad", underkastelse och förnedring. Och det är givet, att så länge staten eller nationen är tvingad att praktisera lag och rätt på detta sätt, kommer den också att inverka neutraliserande eller hämmande på sina egna undersåtars utveckling och framsteg i ande, kultur och moral.