303. Nu invänder man kanske att denna lag inte framstår som fullkomlig. När varje ämne enligt denna lag har sin speciella reaktionsförmåga eller energiutlösning, varför kan då inte dessa reaktionsegenskaper vara sådana, att det aldrig skulle kunna uppstå några disharmonier, krig, olyckor, lemlästningar, sjukdomar, fattigdom och förnedring?
      Svaret på detta är för den utvecklade kosmiska forskaren mycket enkelt. Om lagen för ämnenas reaktion vore inrättad på det sättet, skulle den inte vara någon lag. Och allt skapande av medvetande skulle därmed vara en omöjlighet. Skapandet av någonting, vad det vara må, fordrar material. Detta material måste i sin tur vara av en sådan beskaffenhet, att det möjliggör skapandet av tinget. Det är inte likgiltigt vilket material som används för ett bestämt syfte. Man kan inte sy värmande kläder av järnplåt. Man använder inte soporna till bordsdekoration, och man äter inte sand för att stilla sin hunger. Att man inte gör det, beror uteslutande på den ordning som lagen för ämnenas reaktion åstadkommer.
      Eftersom varje ämne enligt denna lag utlöser sin speciella energi, har sin speciella bestämda egenskap, är det möjligt att lära känna denna egenskap. Prövar man denna egenskaps beröring med ett annat ämnes egenskap, uppstår en reaktion mellan dessa två ämnen, vilken då visar sig vara en ny egenskap eller energiutlösning, vars förhållande till andra ämnen i sin tur kan prövas osv. På så vis uppstår det vi kallar "vetande". All kunskap är således i verkligheten i sin högsta analys inget annat än ett vetande om ämnesreaktioner – det må vara prästens ord i kyrkan eller den förälskades stilla längtan.
      Men om nu lagen för ämnenas reaktion inte betingade den obönhörliga oföränderligheten hos varje ämnes eller varje ämneskombinations speciella reaktionsförmåga, utan tillät en föränderlighet, så att till exempel saltsyra tidvis verkade som dricksvatten och dricksvatten tidvis verkade som saltsyra, eller om alla övriga ämnen i tillvaron skiftade karaktär, skulle det ju vara omöjligt att handskas med dessa ämnen. Det skulle omöjligt kunna uppstå några fasta regler för skapande. Den kombination av ämnen som kanske vid ett tillfälle hade räddat ens liv, skulle kanske vid ett annat tillfälle i exakt samma situation och efter exakt samma recept vara absolut dödsbringande. Hur skulle det då vara möjligt att skapa absolut tillförlitliga recept, tillförlitliga anvisningar för det ena eller det andra? Man skulle inte kunna sätta upp lärosatser för något över huvud taget. Allt skulle vara underkastat ämnenas oberäknelighet eller helt omotiverade föränderlighet.
      Men tack vare lagen för ämnenas reaktion är ingenting i världen mer pålitligt än själva ämnenas reaktion eller deras oföränderlighet.
      Här menar kanske någon att det går utmärkt att förändra ett ämnes reaktion. Men hur skulle detta gå till? Det finns absolut inget ämne som låter sig förvandlas på annat sätt än genom tillförsel av ny energi eller ett främmande ämne. Och därmed har ju dess ursprungliga form upphört att existera. Det har blivit ett helt annat ämne och måste därför också genast reagera annorlunda – och blir därmed bara en ny bekräftelse på ämneslagens obönhörlighet.
      Att det beror på denna obönhörlighet att det jordiska tillvaroplanet är så fullt av lidanden, sorger och olyckor, nöd och elände, mentalt kaos och hopplöshet, stämplar alltså på inget vis ämneslagen som ofullkomlig, utan gör det i själva verket i högsta grad till ett faktum att den är absolut fullkomlig. Den ofullkomlighet som ligger till grund för eländet och misären kan alltså inte sökas hos lagen för ämnenas reaktion, utan hos det "något" som använder ämnena vid skapandet av sin tillvaro.