306. Nu menar kanske en och annan att det är egendomliga analyser som vi här har kommit in på. Svaret på detta måste bli, att alla tänkta motsatser till naturen eller verkligheten alltid är egendomliga. Att analyserna här inte desto mindre är starkt påkallade, är därför att flertalet av jordens människor, naturligtvis omedvetet, faktiskt begär att ämnena inte ska följa sin eviga bestämmelse, utan i stället upphöra med sina normala reaktioner i situationer där dessa inte direkt är till människornas fördel. Detta kommer till uttryck i all slags kritik som vänder sig emot den stora kosmiska analysen: "Allt är mycket gott." All intolerant kritik mot livet, mot naturen eller Försynen, är alltså uttryck för en absolut okunnighet om ämneslagens omätliga fullkomlighet. När en människa ger Försynen, som ju även omfattar medväsendena, skulden för sitt olyckliga öde, sina lidanden och besvärligheter, uttrycker detta bara höjden av naivitet. Hon förstår inte alls att hon i verkligheten själv har valt de ämnen eller energier vars samlade reaktioner hennes nuvarande öde är ett resultat av. Att detta resultat inte blivit som hon önskat sig, är inte ett fel hos naturen eller Försynen, utan beror uteslutande på henne själv. Hon har inte förstått att välja den energi- eller ämnessammansättning, vars samlade reaktion är identisk med det resultat eller det öde som hon önskade sig. När hon inte har valt de riktiga ämnena, kan det inte vara ett fel hos naturen eller Försynen att hon inte uppnår det önskade resultatet, utan i stället får uppleva den reaktion som ovillkorligen måste bli en följd av den felaktiga ämnessammansättningen. Att begära något annat, att vara indignerad eller olycklig över sin upplevelse eller sitt öde, är i själva verket detsamma som att vara olycklig över att de främmande eller felaktiga energierna inte gav samma reaktion, inte gav samma resultat, som de riktiga energierna. Men att begära att det omöjliga ska vara möjligt, är ju en abnormitet som förblir en abnormitet, även om individen är okunnig om den verkliga analysen av sin situation. Peppar blir inte till socker för att man av misstag strör det i ett glas saft i tro att det verkligen är socker. Att saften därigenom blir odrickbar, är inte Försynens fel, utan naturligtvis den persons fel som har kombinerat de två ämnena. Den som ondgör sig över den förstörda saften, ondgör sig faktiskt över att pepparn inte plötsligt blev till socker så att saften hade fått den önskade smaken.
      Medan de flesta människor naturligtvis lätt kan se att felet i detta exempel ligger hos individen och inte i själva pepparns natur, kan endast ett fåtal förstå att felet på samma sätt ligger hos dem själva, när det rör sig om olägenheterna i deras öde, deras dagliga liv och förhållande till medväsendena och omgivningen. Här förstår jordmänniskorna inte att "peppar" är "peppar" och "socker" är "socker", och att man inte ska vänta sig att dessa eller andra ämnen genast blir till något annat i situationer där detta skulle vara till vår fördel, och att det därför är lika nödvändigt att använda de absolut riktiga ämnena vid sammansättningen av våra själsliga företeelser som vid sammansättningen av våra fysiska.
      När man därför hör sådana uttryck som: "Det är förfärligt att dessa människor ska drabbas så hårt" eller "det är förfärligt att han eller hon ska behöva lida så" eller liknande, är dessa uppfattningar uttryck för total okunnighet. De röjer en direkt kritik av Försynen, naturen eller den allomfattande, intellektuella och därmed kärleksfulla makt som representeras genom ämneslagens absoluta obönhörlighet.
      Men sådana yttranden har ändå ett visst lysande skimmer över sig, eftersom de ju samtidigt mer eller mindre är uttryck för medlidande med dem som lider och alltså i motsvarande grad uppfyller tillvarons lag: Du skall älska din nästa som dig själv.