307. Det "förfärliga" eller "hårda" i de levande väsendenas lidanden kan inte tillskrivas Försynen, utan uteslutande dessa väsen själva. Deras lidanden existerar ju endast på basis av de felaktiga ödesenergier som de själva valt att använda. Att de då inte kan uppleva samma resultat som om de hade använt de rätta energierna, kan aldrig i något enda fall vara uttryck för kärlekslöshet från naturens eller Försynens sida. Tvärtom kan det endast vara uttryck för den allra högsta absoluta ordning och lagbundenhet i världsalltets struktur, en lagbundenhet som i sin tur utgör grunden för allt skapande av intellektualitet hos de levande väsendena, en lagbundenhet på vilken därmed all utveckling är baserad, en lagbundenhet som gör det möjligt för det levande väsendet att höja sig till allt högre eller fullkomligare tillvaroplan, mot allt större lycka och ljus.
      Världsalltets lagbundenhet eller struktur är således i allra högsta grad baserad på kärlek. Att de levande väsendena får uppleva hur de olika energierna eller ämnena reagerar eller verkar, när de använder dem i felaktiga kombinationer, kan ju endast vara lika gudomligt som att de får uppleva dessa materiers reaktioner vid de riktiga sammansättningarna. Att de riktiga sammansättningarna resulterar i kärlek, gudomlig harmoni eller en fullkomlig skapelse, medan de felaktiga resulterar i det motsatta, kan ju endast ge det levande väsendet full frihet vid skapandet av varje detalj i sitt öde.
      Det gudomliga "något" eller jaget bakom organismen står alltså, som vi ska se i specialanalyserna längre fram i Livets Bog, absolut fritt i förhållande till alla energier eller ämnen i tillvaron. Alla energier lystrar till jagets minsta befallning eller önskan. Och det är på denna befallning eller önskan som dess nuvarande organism och medvetande, ja, hela dess öde, blivit till. Alla detaljer i detta öde, såväl de mikroskopiskt små som de mer synliga, är orubbligt uppfyllelsen av föregående önskningar eller begär vid valet av ödesenergier eller ämnen. Att de valda energierna eventuellt senare visat sig inte kunna harmoniera med varandra, utan skapade ett olyckligt öde, kan ju endast ge jaget erfarenheter. Och eftersom jaget är odödligt till sin natur och därför i själva verket kan överleva alla misstag och välja på nytt, kan det, tack vare dessa erfarenheter, i framtiden undvika att välja samma felaktiga energier. Att det alltså kan ta fel, visar som tidigare nämnts att jaget eller det levande "något" i väsendet har full frihet. Det står fritt i förhållande till ämnena och kan således alltefter sin natur, sina önskningar och begär uttrycka eller prägla sin skapelse, sin manifestation och sitt framträdande, i nyanser som varierar mellan kulminerande harmoni och kulminerande disharmoni. Jaget kan således använda vilka ämnen det vill i sitt skapande, men det måste lära sig förstå att ämnena följer sin uppgift. De ändrar inte karaktär för att rätta till ett jags misstag. Det tjänar därför ingenting till att be till Gud om att den man eventuellt har mördat ska bli levande igen. Ett ihjälslaget väsen, det vill säga ett väsen vars organism – alltså det redskap genom vilket jaget i fråga kan uttrycka sig som levande inför sin omgivning – har blivit ödelagd, kan omöjligt få sin hälsa och rörlighet tillbaka genom samma organism. En sådan organism är ju en kombination av ämnen, vars samlade reaktion har tagits i detta jags tjänst. När en sådan organism är "mördad", betyder det att en främmande energi eller ett främmande ämne har trängt in i dess ämneskombination och verkat förstörande på denna. Det har ingen betydelse för själva principen om det främmande ämnet var en dolk, en revolverkula eller ett giftpulver. Det "nya" ämnet måste absolut följa sin natur. Dolken måste förbli dolk, kulan förbli kula och giftet förbli gift. Hur skulle det gå till om det inte vore så? Är det inte just ett uttryck för den skönaste ordning i tillvaron att ämnena på så sätt undantagslöst avslöjar sin verkningskraft? Det är alltså inte i dolken, revolverkulan eller giftet som "synden" i detta mord står att finna. Mordet kan endast vara uttryck för den absoluta viljan hos det jag som hållit i dolken eller revolvern eller använt sig av giftet. Och varför skulle inte "ämnena" i detta fall följa sin kallelse? Liksom det skulle vara abnormt att begära att en bil i en hotfull situation plötsligt skulle bromsa in av sig själv för att avvärja en olycka, därför att föraren inte såg faran, så skulle det vara abnormt att begära att dolken, revolverkulan eller giftet plötsligt skulle upphöra med sin normala verkan i situationer då denna skapar katastrofer.
      En olycka eller en obehaglig situation, oavsett vilken, kan aldrig någonsin med rätta skyllas på ämnena. Olyckan visar sig absolut ha inträffat därför att ämnena obetingat följt sin kallelse. Felet eller "synden" i en sådan situation ligger ofrånkomligen hos det eller de jag som använt sig av ämnena eller energierna. Att de inte förstod att välja de rätta ämnena, och därför inte lyckades skapa den situation som de önskade eller hade avsett, utan i stället fick uppleva en katastrof, beror inte på något fel hos ämnena eller energierna. Felet ligger uteslutande hos det "något" som använder ämnena. Dessa verkar absolut automatiskt och evigt, vart och ett med sin speciella reaktion; de finns alltså endast till som material för jagen och har absolut inget inflytande på dessa.