319. Som nämnts, utgör "det levande väsendet" en treenig princip bestående av: jaget, medvetandet eller skapar- och upplevelseförmågan samt organismen. Jag har nämnt att ingen av dessa tre principer i något enda fall framträder eller existerar var för sig som en självständig enhet, hundraprocentigt skild från de andra två. Man kan således aldrig uppleva ett jag som flackar omkring utan medvetande eller organism, liksom man heller aldrig kan uppleva en skaparförmåga som inte har anknytning till ett jag. Och på samma sätt är det naturligtvis omöjligt att uppleva materia som inte utgör en ämneskombination, det vill säga en organiserad rörelse- eller energifaktor, och som just genom denna organisation bevisar existensen av en bakomliggande "organisator". Det levande väsendet är alltså en av tre oskiljbara principer sammansatt enhet.
      Nu invänder man kanske att när det levande väsendet "dör", avskiljer det sig från materieprincipen, eftersom döden just utgör en skilsmässa mellan jaget och dess organism, varefter väsendet bara skulle existera med de två återstående principerna: jaget och skaparförmågan. Men en sådan uppfattning innebär ett mycket stort missförstånd. Döden är nämligen inte en skilsmässa mellan jaget och dess organism, utan mellan jaget och dess fysiska kropp. Då denna kropp endast utgör ett enskilt organ i jagets samlade organism, vilken ju dessutom – såsom redan antytts i första delen av Livets Bog – består av fem andra organ eller kroppar att användas för jagets manifestation eller uppenbarelse, betyder döden alltså endast ett avbrott för den manifestationsart som var möjlig för jaget genom dess fysiska kropp. Men de fem andra manifestationsarterna, som är möjliga för jaget genom de fem andra kropparna, är ett mer än tillräckligt fundament för jagets eviga fortbestånd som ett fungerande, upplevande och skapande väsen. Att det över huvud taget måste skifta kropp, beror på att denna kropp endast är ett skapat ting, sammansatt av olika ämnen eller materier som är avsedda att vara ett redskap för jaget att förnimma och skapa med i just den materieart som kroppen består av. Eftersom kroppen är ett redskap, skapat av ämnen eller materia, måste den liksom alla andra redskap vara underkastad lagen för slitage. Inget redskap kan fylla sitt ändamål utan att bjuda ett visst motstånd mot den materia, gentemot vilken redskapet fungerar som sin användares medel att behärska den med. Men genom att bjuda motstånd eller friktion mot den andra materien, blir redskapet självt föremål för det motstånd som denna andra materia bjuder. Detta motstånd kan i längden inte undgå att verka underminerande på redskapet. Även det minsta motstånd varje dag, varje timme, minut eller sekund måste på lång sikt avlagra så många små ödeläggelser eller förstörelser i redskapets ämneskombination, att det till sist blir helt obrukbart. Också här gäller principen "många bäckar små gör en stor å".
      För den fysiska kroppens del är denna process lätt att iaktta. Vi ser hur jaget bygger upp kroppen. Från en liten mikroskopisk sädesgrodd byggs den upp till större och större fullkomlighet, till dess att den når ett stadium av största prestationsförmåga för jaget. Men denna maximala prestationsförmåga kan den inte ständigt behålla. Och ju mer en sådan kropp används, desto snabbare bryts dess sköna och fullkomliga utseende ned, och slutligen blir den helt oanvändbar och går under. Vi har till och med namn på de olika stadier som en kropp uppvisar under sin existenstid. Det talas alltså om "fosterstadiet", "barnstadiet", "ungdomsstadiet", "det mogna stadiet" och "ålderdomsstadiet". Vad är dessa stadier annat än de allmänna stadierna för varje skapat fysiskt ting? Genom "fosterstadiet", "barndoms-" och "ungdomsstadiet" byggs kroppen upp och tränas till att bli ett fullkomligt, hundraprocentigt användbart fysiskt redskap för jaget. Vi ser hur den har sin glansperiod, för att därefter "åldras", vilket ju ingenting annat är än en anhopning av de mikroskopiska förstörelserna, som nu börjar bli så förtätade att de blir synliga som en försvagning av den förr så sköna kroppen och dess prestationsförmåga. Och "det levande väsendets" framträdande eller manifestation genom en sådan kropp får oss att kalla det för "sjukling", "skröplig åldring" eller ett väsen som "står på gravens rand". Men dessa benämningar har naturligtvis ingenting alls att göra med själva jagets identitet som "levande väsen". De kan absolut inte i något fall vara uttryck för annat än slitaget av det levande väsendets fysiska redskap eller kropp. Jaget har nödvändigtvis existerat som kroppens absolut "första orsak", och måste därför ha funnits till innan denna kropp skapades, liksom det på samma sätt nödvändigtvis måste existera sedan kroppen gått under.