320. Men då jaget genom en sådan process eller skapelse har uppenbarat att det varit i stånd att bygga upp en fysisk kropp, och då denna kropp i sin utrustning och uppbyggnad för det ändamål den ska tjäna i allra högsta grad är uttryck för stor intellektualitet eller ett föregående vetande, framstår det även tydligt att denna intellektualitet har existerat innan kroppen skapades eller blev till. Då intellektualitet endast kan bli till genom erfarenhetsupplevelser, måste jaget alltså innan den fysiska kroppen skapades ha haft en tillvaro, i vilken det upplevt de erfarenheter som gjort det möjligt att skapa den nuvarande fysiska kroppen i just den grad av fullkomlighet som den representerar.
      Det är alltså här tydligt att jaget har existerat före sin nuvarande fysiska kropp, och i denna föregående tillvaro även har varit försett med skaparförmåga och intellektualitet som framträtt i en sådan grad av vanemedvetande eller "C-vetande", att det kunnat skapa sin nuvarande fysiska kropp utan hjärnmässig viljeinblandning, enbart genom en automatisk funktion, på samma sätt som fotrörelserna under en promenad. Det kan väl förutsättas att de flesta är på det klara med att individen utför en sådan fotförflyttning helt automatiskt eller vanemässigt, utan annan hjärnmässig inblandning än när det gäller att bestämma vägriktningen för promenaden.
      Då en funktion endast kan bli till vana genom upprepningar, och vanan är detsamma som en automatisk funktion, och jagets skapande av sin fysiska kropp visar sig vara en automatisk funktion, blir således denna funktion i sig själv ett orubbligt bevis för – inte bara att jaget som "levande väsen" har existerat före sin nuvarande fysiska kropps tillblivelse – utan också att skapandet av denna kropp är en ren och skär upprepningsprocess. Detta betyder att jagets skapande av sin nuvarande fysiska kropp endast utgör ett enstaka led i en lång rad skapelser av samma slag. Jaget har således, innan dess nuvarande fysiska kropp blev till, en så lång rad skapelser av fysiska kroppar att se tillbaka på, att denna skapelseprocess nu är en ren automatfunktion hos det.
      Men när förmågan att skapa nya fysiska kroppar är så dominerande, att den bevisligen existerar som rutin-, vane- eller automatfunktion hos varje levande väsen, varför skulle då inte ett sådant väsen åter skapa sig en ny fysisk kropp eller ett nytt redskap, när den gamla blivit utsliten eller på annat sätt råkat ut för en ödeläggande katastrof och blivit oanvändbar?
      Att väsendet i sin nya fysiska kropp inte har något minne av sina tidigare kroppar, motbevisar ingenting. Ty den nuvarande fysiska kroppen står och faller inte med minnet. Den rent dagsmedvetna minnesförmåga som individen äger, täcker ju inte ens den nuvarande fysiska kroppens existens. Vem kan minnas sitt födelseögonblick? Det är inte ens vanligt att man kan minnas sin ettårsdag. Ja, är det inte mycket mer från sitt nuvarande liv som man glömt?
      Men när den nuvarande fysiska kroppens första existensperiod på så vis redan förlorar sig i det förgångnas mörker, skulle det då inte vara onaturligt, om den tid då de tidigare kropparna existerade inte gjorde detsamma?