334. Det är alltså "tyngdvariationen" som överstrålas av "känslo-" och "förståndsvariationen". Denna överstrålning yttrar sig i individens vakna medvetande som en kamp mellan "det onda" och "det goda". Denna kamp är identisk med det vi kallar "den fysiska tillvaron". Och den kropp genom vilken denna upplevelse äger rum är individens köttsliga, "fysiska kropp". Här i Livets Bog kallas den "tyngdkroppen", eftersom den är specialkroppen för individens bruk av den explosiva eller dräpande energin, tyngdenergin. Vi ser därför också hur denna kropp, där förstånds- eller intellektualitetsenergierna ännu inte riktigt har börjat överstråla individen, är speciellt utrustad för att mörda och stycka sönder. Den är försedd med mycket skarpa tänder och klor, äger stor kraft och styrka i förbindelse med egenskaper som är till nytta vid utlösandet av en mängd färdigheter i den dräpande principens tjänst. Så länge kroppen ännu befinner sig i ett sådant tillstånd, kallar vi dess upphov för "djur". Men efter hand som väsendet glider över till att alltmer använda de intellektuella energierna, lär det sig att skapa allt bättre material eller redskap för att utlösa den dräpande energin. Det skapar sig svärd och spjut, kanoner och maskingevär, giftgaser och eldkastare, för att slutligen låta det hela kulminera i det vi kallar "bomber". Dessa utgör själva kulminationen i individens bruk av tyngdenergin. De är tyngdenergin i dess högsta manifestation eller framträdande, dess högsta kraftvälde: "explosionen".
      Eftersom individen alltså har kunnat ta förståndskrafterna i besittning, och därigenom kunnat skapa sig bättre redskap för sin dräpande natur än tänderna och klorna och på alla vis blivit i stånd att utföra själva dråpprocessen utanför den köttsliga kroppen, har denna kropp degenererat. Tänderna är inte längre så skarpa. Och klorna har blivit till "naglar". Ett sådant väsen kallar vi inte längre "djur", vi kallar det "människa".
      Men eftersom det i sitt levnadssätt skiljer sig från det vanliga djuret enbart genom att det är ännu bättre rustat än detta för att kunna praktisera den dräpande principen, är det lätt att se att detta väsen inte är någon färdig eller riktig "människa". En riktig "människa" är ju ett väsen, i vilket tyngdenergin har avlösts av känslo- eller kärleksvariationen. Jag har därför i Livets Bog kallat detta i djuriska manifestationer blomstrande väsen för "den jordiska människan". Och här står vi alltså inför den väsensart som är den förnämsta på det jordiska tillvaroplanet.
      Då detta väsen i så stor utsträckning betjänar sig av tyngdenergi, kännetecknas dess dagsmedvetande eller vakna medvetna upplevelser i utomordentligt hög grad av "explosioner". Dess dagliga framträdande i handel och vandel, dess förhållande till medväsendena, dess egen syn på sig självt, dess viljeutlösning och mening om livet och Försynen, är blott "explosioner" i ett mer eller mindre ohämmat framträdande. Tydligast visar sig detta i väsendets hetsighets- eller raserianfall. I sådana anfall framträder bruket av tyngdenergi i väsendets vilja så våldsamt, att det emellanåt vill slita sönder både sig självt och andra eller allt som kommer i dess väg. Det är i sig självt "en levande bomb".
      Men tyngdenergin är också i hög grad närvarande i väsendets "kärleksförhållanden". Ett sådant väsens högsta sympatiyttring äger huvudsakligen rum genom den medvetandenyans som vi kallar "förälskelse". Men vad är "förälskelse" annat än en något hämmad explosion. "Förälskelse" gör ju väsendet till en levande krater. Om den förälskade inte får sin förälskelse besvarad, utan i stället upptäcker att den älskade hyser sympati för andra väsen eller ting, uppstår "svartsjukan", som i värsta fall kan göra sitt upphov till mördare och i mildaste fall till melankoliker. I det förra fallet betyder detta att tyngdenergin fått övertaget. "Den levande bomben" har exploderat. I det senare fallet innebär det att känsloenergin i väsendet är för stark. Den binder tyngdenergin så att denna inte kan få övertaget. "Bomben" kan inte explodera. Den kan bara ligga och "pyra" eller "ryka" ut sin kraft.
      Men detta var bara de båda ytterpunkterna. Mellan dessa punkter finns ju ett otal stadier av mentala yttringar som alla mer eller mindre är en kamp mellan känsloenergin och tyngdenergin om övertaget i väsendets medvetande. När ett väsen skäller ut någon, använder skymford och smädelser, baktalar någon, visar sin avundsjuka eller dylikt, är alla dessa manifestationsarter i själva verket endast starkt hämmad mordlust. Väsendet har för mycket känsla för att kunna begå direkt mord. "Bomben" "fräser" och "sprutar" bara. Den kan inte "explodera". Väsendet kan inte bli mördare. Det kan endast framträda som "kverulant". En "kverulant" är alltså i själva verket bara "en levande bomb" som mist sin explosionsförmåga och därför endast kan få utlösning på detta sätt. Den spyr ut "gnistor" som då och då kan träffa sitt upphovs medväsen, sveda och bränna dem, dock utan att helt förgöra dem.
      Allteftersom utvecklingen framskrider, börjar den jordiska människans känsla tack vare hennes lidanden att utvecklas alltmer, vilket innebär att hon mer och mer blir skickad att använda kultiverad känsloenergi i sin mentalitet. Och det är ju just därför som hon kommer att skilja sig från det vanliga djuret. Medan djuret i djungeln inte alls känner till alla dessa kverulanstillstånd, utan antingen måste dräpa fienden helt eller också självt bli dräpt, är jordmänniskans hela tillvaro ett ständigt laborerande med medvetandematerial eller tankar som i själva verket endast är bunden mordlust. Hon blir irriterad och stött, hon blir arg eller grinig. Hon har för mycket känsla för att kunna dräpa, men inte tillräckligt för att hålla tyngdenergin helt i schack. Hon plågar sina offer långsamt. Det första resultatet av djurets förvandling till människa är alltså "kverulantstadiet".