Martinus: Livets Bog, del 2, st 335

335. Efter hand som väsendet blir berikat med erfarenheter av lidandet, omskapas det mer och mer till att kunna använda kultiverad känsla som medvetandematerial. Det blir explosionsenergin överlägset. I dess medvetande råder nu lugn eller frid. Och väsendet framträder alltmer som den riktiga "människan", högt höjd över "kverulantstadiet". Hon förlåter sina fiender. Hon vet att deras sätt att vara är något naturligt och självklart. Hon vet att tyngdenergin rasar i deras kött och blod och att de har för lite känsloenergi för att kunna behärska den, och därför inte kan vara annorlunda än de är. Ett väsen kan ju inte bekämpa ett gift som det inte har något motgift till. Den människa som begär något sådant kan inte vara särskilt högt utvecklad, utan är själv i allra högsta grad en av dem som "inte vet vad de gör". Hon är fortfarande ett väsen som inte har intellektualitetsenergierna som ledande medvetandematerial.

Föregående

Nästa