370. Vad gäller den utomordentligt höga standard som detta medvetandeliv har (alla väsen här kan ju endast tänka fullkomligt och hyser den största sympati och kärlek till medväsendena, lever blott för att göra dessa lyckliga), förstår man vilken obeskrivligt stor gudomlig upplevelse det är att befinna sig i denna himmelska värld, och vilken gudomlig välsignelse det är att väsendenas inre medvetandeliv här är en "utvändig" värld som är tillgänglig för alla, kan överstråla alla, omfamna alla eller inhölja alla utan undantag i sin intellektuella kärleksmantel. Man förstår också hur underbart fullkomligt ordnat det är att samma princip inte existerar i den jordiska människans zon, där medvetandelivet är allt annat än intellektuellt fullkomligt eller kärleksfullt. Det är en välsignelse att hatet, avunden och egenkärleken, mordlusten och tendensen till förstörelse, endast indirekt kan uppenbaras för medväsendena genom den tunga yttre fysiska världen. Det är en god sak att medvetandelivet hos väsendena i djurets zon är en invändig värld, som bara kan bli synlig varje gång den har sprängt några av sina bojor i form av kött och blod, jord och vatten, sten och metall. Och att väsendena således faktiskt endast "i sitt anletes svett" kan göra sitt primitiva inre medvetandeliv tillgängligt för medväsendena.
      Ett medvetandeliv som uttrycker hundraprocentig intellektualitet och kärlek och därmed stämmer hundraprocentigt överens med de fundamentala världslagarna, och således i motsvarande grad är i harmoni med Gudomen, behöver inte stängas inne i materiens eller stoffets tvångströja. Denna är endast till för de väsen som inte vill hjälpa Försynen med att beskydda, smeka och glädja medväsendena, utan enbart dyrkar sig själva. För sådana väsen är den tunga materien en välsignelse, eftersom den blir just det material, av vilket den rädsla, den dödsdans, det helvete eller den skärseld kan skapas som smälter om egoismens frusna isblock till intellektualitet och kärlek.