388. Det är således en ny värld som här börjar stråla in i "den gudomliga världen". Liksom "det riktiga människoriket" började stråla in i "djurriket", strålar "salighetsriket" här in i spiralens högsta värld. Efter "intuitionsenergins" kulmination börjar "minnesenergin" i starkt stigande grad att göra sig gällande. Det är givet att medvetandelivet här, där "intuitionsenergin" kulminerar och "minnesenergin" är nära sin kulmination, blir långt fylligare och rikare än i någon annan del av spiralens område. Vi befinner oss här i själva livsupplevelsens kulmination. Att således kunna vandra fram och tillbaka i tidigare upplevda tidsperioder, är ju ett mentalt tillstånd som man alls inte känner till i den jordiska människans zon. Denna upplevelseform sätter i hög grad sin prägel på de himmelska väsendenas korrespondens – inte i deras dagliga tillvaro, för här finns inget som heter "dagar" och "nätter" i jordisk mening – utan i deras "eviga nu". Denna upplevelseförmåga medför ju att de kan uppleva "den förflutna tiden" i nutiden. När man samtidigt tar i betraktande, att alla invånare i den himmelska sfären är väsen som har upplevt sin tidigare spiraltillvaro i de mest skilda världar, klot och solsystem, har kommit från "alla världens hörn" och alla universums vintergator, och således representerar högst olika "kosmiska banor" (se symbol nr 8 i Livets Bog, del 1), och samtidigt kan återuppleva dessa banors händelser i "nuet" och i den himmelska sfärens tankelystrande materia göra dem synliga i levande form för medväsendena, så förstår man kanske lättare hur oändligt rikhaltigt livet eller upplevelserna är i Guds egen sfär.
      Det är alltså inte bara upplevelserna från vår egen banas tidigare områden eller passage genom underliggande riken eller världar, utan också detaljerna från medväsendenas "kosmiska banors" tidigare passager på helt andra klot, genom helt andra världar och sfärer, som nu i "guldkopierad" detaljering uppenbaras levande för oss i vår överjordiska existens.
      Nej, att befinna sig i Guds egen sfär är ingalunda långtråkigt, vare sig man är där som "gäst" eller som "hemmahörande". I färgrika strålglorior uppenbarar medväsendena här de av dem upplevda klotens och världarnas omätliga mångfald av ting och detaljer. Tidigare okända mineral-, växt- och djurformer, människoorganismer och mentala skapelser i harmoni och fullkomlighet blir här som levande ljusdetaljer och färg- och tonfenomen materialiserade i väsendenas himmelska aura, alltefter vars och ens tankestyrka, vars och ens önskan att smeka sin nästa.
      Man får komma ihåg att smekning här inte består av en "klapp på kinden" eller ett "tröstens ord" eller någon annan yttring av medlidande. Sådant är inte nödvändigt i Guds egen zon. Här finns ingen som ska "tröstas", för här existerar inte något som skapar sorg. Här finns inget behov av medlidande, för här finns inte ens den minsta lilla antydan till olycka eller lidande. Alla väsen här befinner sig i gudomlig sinnesjämvikt och existerar absolut endast för att hundraprocentigt uttrycka sin skaparmakts gudomliga klarhet och intellektuella genialitet som en gåva till nästan. Här är allt hundraprocentig uppfyllelse av de eviga lagarna för skapelse, vilka tillsammans är uppfyllelsen av lagen för tillvaron: "Du skall älska din nästa som dig själv." Ty hundraprocentig uppfyllelse av skapelsens lagar är ju detsamma som hundraprocentig fullkomlighet. En sådan fullkomlighet är i sin tur detsamma som "ett hundraprocentigt gott". Men detta kan ju endast existera som identiskt med "en hundraprocentig kärlek". Då en sådan kärlek just utgör själva kulminationen av väsendenas inbördes sympati, kan atmosfären här endast genljuda av evig lovsång och glädje över nästans existens, vilken i sin tur verkar som en evig inspiration för individen att med sin geniala skaparförmågas hela kraft osjälviskt tjäna, underbygga och vidmakthålla nästans lycka.