Martinus: Livets Bog, del 2, st 389

389. Men naturligtvis, endast en sådan atmosfär kan vara själva Gudomens högsta domän värdig. Utan den här skildrade naturen skulle ju atmosfären inte vara kulminationen av det ljus, vars strålar som ett svagt återsken redan genom profeters och världsåterlösares munnar har inplanterats i jordmänniskans historia som "den säd, i vilken alla folk på jorden skall välsignas". Och utan att vara uppenbarelsen av en sådan helighet och hjärtats renhet som här beskrivits, skulle Gudomens egen domän omöjligt kunna vara en zon, i vilken det löfte om befrielse och allmakt, detta att lägga världarna under sig, den skapelsens fruktbarhet och mångfald, det åtnjutande av härlighet hos Gudomen innan världen ännu var till som Bibeln talar om, kunde bli verklighet. Inte heller den upphöjdhet över materien, tiden och rummet som gör en dag till tusen år och tusen år till en dag för individen, den materialisation som låter det levande väsendet framträda som "Guds avbild", den livsform som gör väsendet till "ett med Fadern", identiskt med en "gudason", skulle kunna bli till realistiskt faktum.
      Utan den här skisserade zonen skulle idealismen i världen inte ha någon verklighet bakom sig. Alla stora sanningar i Bibeln och andra heliga böcker skulle bara vara sjukliga fantasier och övertro. De dräpande realiteterna, egoism, hat och avund samt andra sorg- och olycksbringande tankeklimat, skulle vara livets lösen. Men då manifestationen av dessa alltid oåterkalleligen framkallar hoppet om den kärlekens idealism, den längtan efter nästans sympati, den älsklighet mellan väsendena som hör livet till i "den gudomliga världen", så utgör detta hopp och denna längtan i sig själva den första oavvisliga motiveringen för den nämnda högsta världens existens. I motsatt fall skulle denna längtan efter och detta hopp om en högre idealism ha framkallats helt utan ändamål, och något som saknar ändamål har en verkligt intellektuell forskare ännu aldrig träffat på i naturens frambringanden eller skapelser. En sådan forskare måste alltså på förhand, redan innan han själv har "kosmiskt medvetande" – om han nu önskar vara i kontakt med universums logik – teoretiskt räkna med möjligheten av en högre världs existens, en värld som är uppbyggd och konsoliderad just på det rika erfarenhetsmaterialet från krigens och misstagens bloddrypande värld på ett sådant sätt, att alla olycksbringande och för medvetandet tyngande realiteter för alltid är utestängda från den högre världens område.
      Ett ideal som är uttryck för något mindre än vad jag här har beskrivit, uppfyller inte den skapade längtans mål och kan således inte vara tillfredsställande för det av fysiskt vara mättade väsendet. Ett väsen som till övermått har levt ut fysisk position, rikedom, ära och berömmelse, fysisk begåvning och tekniskt snille, kan inte hysa någon längtan som kan tillfredsställas med en ny upplevelse av samma slag. Enligt livets helt orubbliga lagar kan nämligen en längtan endast rikta sig mot kontrasterna till det som man är till övermått mätt på. Det är således omöjligt att förneka de andliga världarnas existens. Dessa utgör de led i livets kretslopp som är nödvändiga i världsbilden, såvida denna inte ska förbli en föreställning helt utan kännedom om väsendenas odödlighet, talangernas och ödenas tillblivelse samt grundenergiernas och de tre X-ens existens, en föreställning som helt saknar de matematiska led som kan göra världsbilden till en verkligt vetenskaplig uppfattning av livets och väsendenas sanna gudomliga identitet. Utan dessa realiteter måste då föreställningen om världsalltet fortsätta att vara en synnerligen förkrympt världsbild som rent matematiskt inte stämmer, och därmed på inget vis kan rättfärdiga "orättfärdigheten".
      Men en världsbild, i vilken "orättfärdigheten" inte matematiskt kan förklaras som uttryck för en högre makts kärleksvilja eller fullkomliga skaparlogik, utan måste ursäktas med uppfattningen att "Herrens vägar är outrannsakliga", är inte någon vetenskap och följaktligen inte heller någon fundamental lösning på livets viktigaste frågor: "Vad är sanning?" eller "Varifrån?" och "Varthän?"
      Hur fantastisk min beskrivning av de himmelska världarna eventuellt må te sig för somliga, har den dock just den matematiska grundval som fordras för att göra den moral och högre idealism till vetenskap som världen i själva verket, i synnerhet efter det nu påbörjade ragnarök, kommer att hungra och törsta efter, och den utgör således den intellektuella stabilitet som kan göra "Guds ord" bestående eller förblivande, även om stora mentala och fysiska områden går under eller upplöses. Mina ord är därför en vetenskaplig bekräftelse av den överjordiska kunskapen: "Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå."
      Utan de realiteter som jag nämnt i min beskrivning av de högre världarna skulle inget som helst kretslopp, ingen som helst livsförnyelse, och heller inget "evigt bestående" kunna existera. En beskrivning av livet på en sådan grund skulle ju vara raka motsatsen till de levande fakta som för länge sedan har accepterats av den materiella vetenskapen. Livet är ett kretslopp. Och värdena är evigt bestående, även om formerna skiftar. Denna bok är alltså, i kraft av sin beskrivning av spiralens högre världar, helt i överensstämmelse med kretsloppet, matematiken och den eviga sanningen.

Symbol nr 9

Grundenergiernas kombination

Föregående

Nästa